Häromdagen diskuterade vi vuxenhet här på bloggen.
Ni berättade vad som varit det vuxnaste ni gjort den senaste tiden. Och jag måste ha inspirerats.
Nu skriver jag nämligen en krönika som jag inte riktigt vet vilket håll den drar iväg åt, men jag tror att den handlar om att bli vuxen. Om att inse att det kanske inte längre är ”vi” och ”de vuxna”. Utan att ”de vuxna” är… vi. Men man kan säga att jag fastnat lite. Jag har ramberättelsen, jag har tankarna, men jag kan inte riktigt formulera dem.
Så, vad gör man när man kört fast? Man tar hjälp av alla briljanta människor i sin närhet. Jag ska dra iväg och käka middag, och planerar att mjölka alla i sällskapet på tankar, funderingar och åsikter. Och kom på att jag naturligtvis kan göra samma sak med er.
Alltså: Brainstorm! Ämnet är ”att bli vuxen”.
Hur ser ni på vuxenhet? Tänker ni på er själva som ”vuxna”? Är det ett positivt eller negativt laddat ord för er? Hur såg ni på vuxenhet när ni var barn?
…och så vidare. All input uppskattas!
annikamarklund 
Mange sier de syns det høres skummelt ut å bli voksen. Jeg har alltid tenkt motsatt; jeg gleder meg. Jeg tror det fins mer frihet i voksenlivet.. man velger en jobb man vil ha, drar med de folka man vil. Jeg tror jeg, i hodet mitt, romantiserer tanken litt. Det å kunne være litt voksen er en kvalitet jeg savner hos mange ungdom, men samtidig er det noen ungdom som jeg ser på som ”for voksne”.. Rart i grunn.. Jeg synes voksne, i den betydningen som jeg liker, burde være en blanding av barn og voksne. Å vokse av deg barnslige uvaner, å komme inn i noen andre, nye og forbedrede ”klær”. Klarer de ikke beholde de positive barnslige nykkene, så blir de voksne i den andre betydningen. den dumme. Det er rart det med at alle synes voksne er kjedelige. Jeg tror det er fordi voksne hele tiden kler på seg en maske for andre – de kan jo ikke være alt for anderledes enn ungdom? Jeg skal bli en morsom voksen. En sånn voksen som jeg selv kan like. Jeg gleder meg ! :-)(Unnskyld for veldig uryddig kommentar… men jeg skrev bare det som poppa opp i hodet.)
Jeg synes ikke ordet ”voksen” gir særlig mening. Det hadde vært interessant å forsket på når man tillegger ordet en positiv klang. Jeg mener det skjer først når en selv anser seg selv som voksen. Når man er ung, er det å være voksen ikke noe å lengte etter. De voksne representerer en autoritet og noe fjernt, som en ikke er i stad til å skjønne. Det er først når en kan si til seg selv at ”jeg er voksen, og er i stand til å ta vare på meg selv og stå for det jeg mener” at ordet blir positivt. Altså, en må bestemme seg for når tiden er inne. Hva det faktisk betyr er en annen sak. 🙂
vill inte bli vuxen.. eller rättare sagt vill inte vara vuxen. om man går efter ålder så räknas nog 20som vuxen men känner jag mig vuxen? nejnej varför alla dessa måsten och utgifter och konstiga papper? bara jobbigt att vara vuxen. låt mig slippa ta så mycket ansvar 😛 fast åandra sidan är det ganska härligt att kunna ta hand om sig själv också ocg få vara vuxen. det är hugget som stucket.
Jag tror att vuxenhet kommer i olika åldrar för folk. En del blir vuxna mentalt när de är 20 andra börjar leka då. De flesta jag har mött börjar bli vuxna runt 30, då man inte orkar gå ut på krogen ofta. Man har par middag i stället (vilket i övrigt är ett påhittat ord som jag verkligen avskyr!) och oroar sig inte så mycket för framtiden. Har blivit mycket säkrare på sig själv och vet vad man vill i livet på ett annat sätt. Köper hus och två bilar…och irriterar sig på folk som försöker pusha en att ha barn bara för att man har ett stabilt liv och äktenskap typ…Jag tror första tecknet på vuxenhet är att man låter saker passera ofta. Man orkar helt enkelt inte ta konflikter som man förr skulle ha gjort. Om än man tror på saker i livet…så väljer man på ett annat sätt när det är läge att ”stå upp” för saker man tror på.
Vuxen blir man när man minst anar det. Inte så att man helt plötsligt vaknar upp en morgon och bara vet att ”nu är jag vuxen”, utan så att det helt plötsligt bara slår en. ”Herregud, jag har 3 barn och make, nu räknas nog jag som vuxen”.Så tror åtminstone jag att det är. Det baserar jag på att min mamma har sagt att hon fortfarande känner sig som 19. Själv är jag bara 16, så jag vet nog inte egentligen…
För mig handlar vuxenhet om allvar. Det är inte något negativt utan mer en känsla och en medvetenhet om att livet inte alltid är sorglöst och lätt utan att det finns en annan sida. En sida som kräver att man tar ansvar för sig själv och andra. Det finns ingen ålder för detta, upplevelser och erfarenheter gör att man mognar. Tyvärr ibland alldeles för tidigt. Du kanske tänker att alla har en historia med mer eller mindre jobbiga upplevelser utan att för den sakens skull känna sig vuxen. Jag tror att det handlar om förnekelse för att säga att man är vuxen kan låta väldigt tråkigt, eller hur? Istället kan du se det som att du är en stark, mångfacetterad människa som genom erfarenheter kan uppskatta det ljusa och lätta i livet.
jag tror det är väldigt individuellt och ter sig annorlunda för i princip alla.min lillebror som jag alltid sett som liten (just för att han är min lillebror) har växt till sig, skaffat lägenhet, flickvän och jobb. han bakar bullar på söndagarna och går sällan ut på krogen. i mina ögon är han vuxen pga. detta. när jag träffar honom så dyker dock alla ”lillebrorsdrag” upp igen och just då är han många gånger fortfarande ett barn i mina ögon. jag tror man pendlar fram och tillbaka hela tiden, ”vuxenvärlden” förknippas nog med ansvar men handlar nog mest bara om individuell mognad. jag tror man kan vara vuxen ”inom vissa områden” men vara ”barn” inom andra. hmm.
man kan nog vara ett ”barn”, men ändå vuxen. att vara vuxen är att ta ansvar för sina handlingar och tänka innan man gör något. man blir inte vuxen vid en viss ålder, vuxen är man mentalt, att vara vuxen är sättet man tänker. det finns barn med föräldrar som tex missbrukar sådana barn får ta ganska mycket ansvar, dom får inte chansen att vara barn mentalt. de är hemskt, man sk få tänka endast på dockor och gungor innan man måste tänka på att få i sig mat, att få ha tak över huvudet.att vara medveten om sig själv, att känna sig själv att veta hur man är. de tillhör nog, nr man helt har lärt könna sig själv, vet hur mycket påfrestningar man kan klara av psykiskt och fysiskt, de är nog då man kan känna sig vuxen , när man vet vem man är.väldigt flummigt skrivet, men jag hoppas du hängde med i min tankegång. men vad vet jag om att vara vuxen? jag är bara 16.
Jag har precis sett Henrik Schyfferts ”The 90s – ett försvarstal” och säger som mr Schyffert himself: att växa upp handlar om att ta ansvar för sina beslut. Det handlar inte om att inte spela tv-spel eller ha kostym på sig varje dag utan helt enkelt om att ta konsekvenserna av sitt handlande.Jag tyckte det bra. Men så dricker jag varannan vatten och avslutar alltid lördagskvällen med två resorb innan jag går och lägger mig.
Vuxen. Bara ordet får kalla kårar att krypa längs ryggraden. Jag antar att det är ett laddat ord för mig, vuxendomen innebär för mig krav och ansvar. Ansvar över saker jag inte är redo att ta ansvar över. Känner mig fortfarande liten, svag och rädd. Rädd för den stora vida världen, och ibland önskar jag att jag bara kunde få krypa in i mammas famn och stanna där. Eller att bara få hålla hand en stund, det skulle räcka. Just nu står jag och velar. Vid 20 års ålder är jag fortfarande inte redo. Vill inte släppa taget om det trygga, men vill kanske inte heller stanna kvar. Barndomen kan vara svår, och vi vet alla att vuxenlivet är det, men tiden därimellan, den är fan svårast. Frida
Åh. Att vara vuxen.Det är något jag längtar till. Jag tror det är en känsla mer än ett specifikt och kategoriserat stadium. Och oh, vad jag vill dit. Dock finns det nog vissa grejor som krävt för att känna sig riktigt vuxen, ett eget hem och eget jobb. Att trivas också. Trivas mer, i alla fall. Självklart up and downs men inte samma tonårsambivalens som under den tiden. Igen. Åh, att känna sig vuxen. Jag längtar dit. Jag tror inte många gör det. Mina kompisar vill vara unga för evigt. Vi definierar nog unga olika, jag och dom. Dom kopplar vuxen till tråkig och slentrianmässig. Många gör kanske, och nog, det? Inte jag.
Jag är nog ganska vuxen – 28 år, gift, förälder med fast anställning. Ändå refererar jag ganska ofta till äldre personer som ”de vuxna”. ”De vuxna verkar tycka vi är naiva som tror vi klarar oss utan bil”, typ. För att vara så vuxen och stadgad som jag är saknar jag många vuxenpoäng som bil, köpt bostad och annat som man i mina kretsar förväntas ha när man har fast jobb och barn. Är man verkligen vuxen när man går och fryser på stan i på tok för tunna kläder och obekväma skor bara för att man har sån lust att ha just den där snygga outfiten idag? Å andra sidan kan jag lika väl gå i regnkläder när det stormar och jag inte känner mig så brydd. Jag tror aldrig att jag kommer känna mig mer vuxen än jag gör nu, rätt som det är inser man nog bara att man är vuxen antingen man känner det eller inte. Kanske har jag redan insett det. Kanske är det som Sanna är inne på ovanför – det handlar om att ta konsekvenserna av sitt handlande och sina val.
Jag älskar att vara vuxen. För första gången i mitt liv känner jag att jag står på båda fötterna. Jag kan prata med människor, även om jag inte känner dom, och om dom tittar konstigt på mig så vet jag att det inte självklart beror på mig. Jag har blivit proportionerlig. När jag var yngre kände jag det som om alla visste en skamlig hemlighet om mig, utom – jag. Nu tänker jag att dom har en dålig dag, är stressade, nervösa, att vi inte passar. Jag är värd och hel i mina ögon även om vi inte passar. Det är lika bra ändå. Jag väljer och förlåter mig när jag väljer fel – jag vet att jag gör det bästa jag kan i varje situation så varför gräma sig? Tar konsekvenserna och går vidare. Det är vuxenhet för mig.
Det är helt sjukt hur jag, redan som kanske åttaåring längtade tills att bli tonåring. Jag ville vara den där som gick förbi småttingarna som lekte i sandlådan, med väskan i handen och solglasögonen på.Jag ville sminka mig, gå på fester, vara ute sent. Göra knasiga saker. Allt det där som tillhörde tonåren.Idag är jag tonåring. Femton år. Och jag sminkar mig, busar omkring och sliter och kämpar med skolan. Jag går förbi skitungarna som leker i sandlådan och tänker: ”hur i hela friden kan dem tycka att det är roligt? Att göra bakelser av sand, leka att man har ett trädgårdsland… Pfft. Vadfan.”Min fantasi sätter gränser som tonåring. Till och med min bildlärare försökte pressa ur mig all min fantasi, men jag ritade bara likadana hus i bakgrunden av ett annat. Nästan som att jag kopierade det första huset, och förminskade det, och la till det i bakgrunden. Jävla fantasilösa tjej.Och nu sitter jag här, och har upplevt femton år av mitt liv. Det är egentligen ingenting, och om fem år är jag tjugo. Jag tror att man räknas som vuxen då. Ingen bestämmer över mig, jag kanske har flyttat hemifrån. Har kanske fått köpa massvis med saker som man egentligen inte tänker på, som: skohorn, äggdelare och konservöppnare. Måste planera och köpa saker och ting in i de minsta detalj, jobba åtta till fem, handla mat, tillaga maten, motionera, ta hand om mig själv, köpa prylar, betala räkningar, försöka förstå sig på allting som har med aktier att göra….Och fantasin? Den försvinner kanske. Det beror ju givetvis på vad det är för jobb jag hade planerat att ha i framtiden. Men, vi säger, rent hypotetiskt att jag jobbar inne på ica. Vart hamnar min kreativitet, min fantasi, mina drömmar och mina mål? Bland hyllplan, frysdiskar och prissänkta varor. Jag är rädd för att inte kunna bilda en familj. För att inte finna någon som vill ha mig. Jag är rädd för att fastna ensam i min lilla lägenhet. För att fastna på mitt tråkiga och fantasilösa jobb. Tänk om jag inte kan betala tillbaka mina skulder? Eller om jag inte ens lyckas få ett jobb?Tänk om ingen vill ha mig. Eller, tänk om jag bildar en familj och blir sådär lycklig. Med större hus, bil och kanske något husdjur. Men, tänk så blir jag exakt likadan som min egna mor? Umgås inte med någon. Har inga kompisar förutom dem på jobbet, som hon dessutom snackar skit om för jämnan.Jag tror att det jag fruktar mest, är nog att bli som mina föräldrar. Överbeskyddande föräldrar som ringer och smsar stup i kvarten, som bråkar och tjafsar med barnen utan anledning, som låter dem slava och göra saker som de inte trivs med. Eller kanske säga fel saker vid fel tillfälle. Fan. Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte betala några jävla räkningar, eller jobba på något jobb bara-för-att. Bara för att tjäna pengar liksom.Nej. Åh.
Kanske ska tillägga att ja, jag ser mig som vuxen. MEN: Har ingen bil, ingen köpesbostad, studerar, är ej gift, ingen hund (2 katter dock), inga barn… Jaa, vilka mer attribut finns där…Som så många har sagt vuxen är ingen ålder. Vuxen är inte saker. Vuxen är inställning till livet och jaget.
Åh. Så fina ni är.Tusen, tusen tack! Jag blir så glad så det anar ni inte.
För mig har vuxen alltid varit ett otroligt jobbigt ord. Många känslor, mycket ångest. Vuxen är så olika med vad man lägger i det. Å ena sidan frihet, respekt och vishet. Å andra sidan ansvar, krav, själslig förtorkan, mindre trygghet, jobb, radhus… Svenssonliv. Jag ser mer vuxen som ett state of mind. När man inte längre tillåter sig, eller har förmågan att vara barnslig. Det viktiga kanske är att inte tänka på folk i termer som vuxna eller barn, kanske vi ska tänka på dem som människor. Jag vet faktiskt inte.Jag ville aldrig bli vuxen, jag var aldrig en av de där tjejerna som såg upp till äldre tjejer. Som ville sminka sig, vara ute sent, stoppa bomull i bh:n osv. När jag fyllde år grät jag, ibland var jag helt hysterisk och otröstlig. När någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor så fick jag bara en stor klump i magen. Kommentaren att jag ”blivit så stor/så vuxen” gav mig ångest. Jag ville inte alls bli vuxen. Känslan av att inte ha kontroll, att inte veta, att livet skulle förändras var fruktansvärd.Nu är jag ju i de flestas ögon en ”ung vuxen” men jag vill fortfarande inte. Knepigt. Fast ja, samtidigt kan jag nog säga att jag aldrig direkt varit barn heller, jag var hemskt ”lill-gammal”. Jag trivdes kanske alldeles för bra med att vara liten och utan krav, skyddad av föräldrar, men ändå ses som en intelligent ”vuxen”.
Att bli vuxen är det bästa som hänt mig. Alla stormar inombords har lugnat sig betydlig. Livet är inte skit längre. Jag vill inte dö längre (vilket jag ville mellan 8 och 25). Det är underbart att vara vuxen, att förstå saker. Att känna att man kan påverka sitt eget liv. Att känna sig viktig, att våga känna sig älskad. Jag önskar nästan att jag hade fötts vuxen med en gång.
Jaaa, vad gör en person vuxen? Jag o mitt kaffe o min macka kan känna oss vuxna i någon kort stund, efter morgonpromenad och med tidningen som sällis. Men mest är jag inte alls vuxen, den dag jag känner att min självkänsla är bättre tror jag också att jag kommer vara vuxna. Eller? För visst hör det ihop? Och för övrigt, vet att här är många fantastiska människor som läser och skriver, och många fler än jag vars självkänsla är allt annat än bra men vissa som säkert lyckats arbeta med sin, kan vi inte ge varandra tips???Snälla, för att peppa varandra? Dessutom tror jag självkänsla är det absolut viktigaste i kampen mot störda kroppsuppfattningar. Ha en bra dag alles!
Många här verkar se att vara vuxen som något negativt, som att bli gammal och stelnad och tråkig. För mig är det inte alls så, för mig är att vara vuxen att skita i vad andra tänker, att sluta vara ängslig och att ta sig igenom svåra tider. För mig är vuxen lika med stark. Kanske beror det på vilka vuxna förebilder man har. Min bästa vuxna förebild är min morfar som älskar att gömma sig på balkongen och slänga smällare på folk som går förbi. Vid nittiosex års ålder.
jag har precis börjat känna mig vuxen, och njuter av det. jag bryr mig mindre om vad folk runtomkring ska tycka och om att jag alltid ska se perfekt ut eller vara perfekt. dåliga kommentarer når inte in till mig som förut för jag är så mycket säkrare i mig själv. små saker spelar mindre roll, jag oroar mig inte jämt och ständigt för allting, utan tänker att det löser sig, jag löser det, för det har jag gjort förut. mina intressen har också förändrats en del, jag väljer allt oftare en mysig hemmakväll med min fästman och hans son än en utekväll. det känns som att det ger mig mer. och familjeträffar som brukade vara pest och pina förut kan jag faktiskt njuta av nu ! ah jag gillar att bli vuxen =)
Jag tror aldrig att man blir vuxen. Jag har nog gett upp tanken om att någon gång känna mig vuxen. Jag tror att jag kommer känna mig ung när jag är 35. Vilket känns skönt. Min far fyllde femtio och han sa: ”Det känns konstigt. Jag har aldrig känt mig yngre.” När man var 8 år drömde man om man, barn och villa när man var 18 år. När man blev 15 år drömde man om lägenhet i stan när man var 20 år. Nu är jag 21. Jag kommer inte vara vuxen när jag är 25. Eller 30. Man blir inte vuxen.
att vara vuxen är att vara ensam
Det är lite skrämmande att bli vuxen. Det år då man vill känna att man uppnått det man ville uppnå innan man skaffar hus och heltidsjobb. Man vill ha rest dit man ville, gjort alla misstag man gör i tonåren och lärt sig av dem. Framförallt vill jag ha hunnit bli den person jag så gärna vill vara. Jag tror inte att jag kommer hinna det innan jag är vuxen. Det känns läskigt.
Sanna Carlstedt har en låt som heter Frihet. I den finns en rad som går ”… tycker vuxen är ett skällsord, ett begrepp och ingens val” och det håller jag med om. Vuxenhet innebär så mycket stagnation och jag har problem med tanken på att bli hel och oföränderlig. Jag gillar mina delar.Men å andra sidan har jag hyfsat nyligen (2 år sedan) flyttat hemifrån och jag älskar att ha ensamt ansvar för mitt eget liv. Som vuxen kan man välja ifall man vill äta näringsriktig mat vid varje måltid eller ifall man vill äta godis varje dag och det tycker jag är helt fantastiskt!
Jag har nyligen insett att det jag förut såg som vuxet, och alltså tråkigt, har jag nu döpt om till svensson eller bara rätt och slätt vanligt. Jag vill inte vara ”en vanlig vuxen”, vad det nu innebär… Däremot älskar jag att vara vuxen, att få bo själv, bestämma själv, våga mer saker. Skulle inte vilja ha tillbaka mina tonårsår för allt i världen. Jag är mycket mer modig nu, och bekväm med mig själv. Det är att vara vuxen för mig.
Jag minns att jag tyckte att det var jättekonstigt när vuxna sa ”hejhej” till varandra, liksom, upprepa hejet, vad ska det vara bra för? Sen var det helt ologiskt när man sa att det var helt svart på himlen när det bara var mörkgråa moln!Idag gör jag båda två. Så ja, jag är nog vuxen nu.
För mig handlar ”vuxenhet” mycket om att ha ansvar för någon/något mer än bara sig själv. Jag är 22 år och pluggar fortfarande. Känner mig vuxen så till vida att jag mår mycket bättre än förr. Inga depressioner med alla de utfall mot mig själv som det innebar, lite mindre naiv – lite mer kapabel att ta hand om mig själv och att känna mig trygg i mig själv helt enkelt. Samtidigt har jag på något sätt definierat ordet vuxen som att jag ska ha familj, heltidsjobb etc. Den delen av vuxenheten, det ansvarsfyllda och strukturerade är jag långt ifrån än. Det är ganska skrämmande att tänka på, för just nu så är jag otroligt trött på att plugga och vill bara att det ska sluta, samtidigt vill jag att det ska fortgå i all oändlighet, eftersom slutet på studietiden känns som slutet på min rätt att vara egoistisk och omedveten. Vuxen, det finns få ord som lyckas slänga in 500 fjärilar i magen på mig så fort som det ordet. Jag tror jag ska vara spontan idag och gå ut och kolla på riktiga fjärilar i en park istället. Ifall att man inte hinner vara spontan senare i livet.
När jag var liten tänkte jag alltid att vuxna hade svar. De visste vad livet gick ut på, och hade man passerat 20sträcket skulle man på något magiskt vis förstå allt det där som var helt obegripligt då. Så blev det ju inte. Är 21 år nu och räknar nog mig själv som vuxen. Men jag har ingen aning om någonting. Jag tänkte alltid att man skulle veta mer, automatiskt bli mogen. Sluta vara småaktig och släppa alla petitesser och fokusera på sånt som faktiskt är viktigt.Vuxen är inte någonting man automatiskt blir. Man måste göra ett aktivt val och bli vuxen. Man kan vara 50 och fortfarande inte vara vuxen. Hur många förvuxna barn träffar man inte på en dag? jag tror det gäller att balansera det lite, typ ha kvar barnet inom sig men fatta beslut och ta ansvar som en vuxen.Lösa tankar, ostrukturerat och rörigt, men mer hinner jag inte för nu måste jga gå! :p
när jag gör något som jag anser är vuxet nu så tänker jag ”oj, vad vuxen jag är nu” till exempel, smörjer in mig med solskyddsfaktor, dricker vatten innan jag går och lägger mig när jag är full, tar på mig bekväma skor när jag ska på promenad. att vara vuxen på riktigt tror jag är att göra alla dessa saker UTAN att tänka tanken ”oj, vad jag är vuxen nu”