Innerst inne är vi likadana.

För tio år sedan gick jag ut nian. Nästan på dagen, faktiskt.

Någon vecka innan avslutningen åkte vi på klassresa till en skärgårdsö.
Jag minns inte vilken. Det spelar ingen roll.
Ärligt talat är det inte mycket jag minns från den tiden. Inte när jag anstränger mig.
När jag inte försöker minns jag allt.

Jag hatar den här bilden. En av de få jag har från mina högstadieår. Den är tagen av en av mina lärare.
Egentligen skulle jag vilja lägga upp hela bilden. Men kanske bryter jag då mot någon lag.
Så jag låter bli.

Men jag kan berätta för er att bilden föreställer en del av min klass. På Klassreseön.
De sitter i klungor och pratar med varandra. Skrattar.
Jag halvligger på ett liggunderlag och pratar med min klassföreståndare.
Jag misstänker att vi pratar betyg.

Jag hatar den här bilden eftersom jag är så fin.
För att jag lät de andra på bilden få mig att tro att jag var värdelös.
Jag hatar den för att den gör mig så förbannad, och att jag blir förbannad betyder att jag inte glömt.
Att jag inte klarat att gå vidare, så där som man ska.
Glömma och förlåta –

Jag kommer aldrig att förlåta. Och i helvete heller att jag glömmer.

Däremot finns det en viss ro i att jag insett det. Att det är helt meningslöst att ens försöka förlåta.

Jag hatar er fortfarande. Jag hatar er när jag ser er på stan och ni tittar åt ett annat håll.
Jag hatar er när ni sitter längst bak på nattbussen i samma gamla patetiska gäng och viskar, fnissar. Pekar.

Och jag hatar att jag hatar er.

Men till skillnad från er kan jag vända allt det här hatet till något positivt. För idag vågar jag. Jag vågar vad som helst.
Jag behöver aldrig oroa mig för att inte bli omtyckt, eftersom jag räknar med att bli föraktad.
Jag behöver aldrig vara rädd att inte passa in, eftersom jag räknar med att bli utstött.

Ni har lärt mig att det enda jag kan göra är att skita fullständigt i vad människor som ni tycker.

Jag hoppas verkligen att någon av er går in och läser det här. Det gör ni förmodligen. Jag vet ju att ni inte släppt mig. Att ni sitter i era högstadiegäng och hånar det jag skriver, det jag brinner för.
Av gammal vana.

Jag hoppas att ni hånar det här.

Gör det. Skratta om ni vill. Håna mig.

För jag ser er ibland, i en kassakö, på ett rörigt café, en trång trottoar. Och ni tittar bort, men jag ser ändå.
Att ni inte förändrats. Att ni är rädda.
Så jävla rädda att inte bli omtyckta, att inte passa in. Ni tror fortfarande att det betyder något.

Så ni sänker blicken och tittar bort.

Då ler jag. Men jag förlåter inte.
Och i helvete heller att jag glömmer.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

114 kommentarer till Innerst inne är vi likadana.

  1. Islin skriver:

    Du är jättefin på bilden, och att de inte förstod det är enbart deras förlust.

  2. Emma skriver:

    Ah, Annika. Sa du skriver… Jag blir helt tarogd eftersom jag kanner igen mig. Kanner igen ord for ord alldeles for val. Det gar att fortranga det ibland. Men inte alltid. Kanske har jag inte blivit lika stark som du riktigt an, men du inspirerar och jag kampar. Och jag ar stolt jag med. Gillar den jag blivit, och jag har ingen annan att tacka lika mycket som dem. Jag har visserligen flyttat utomlands, och har vet ingen om den jag var. Vad folk tyckte da. De ser mig for den jag ar nu. Men varje gang jag aker hem sa hatar jag det. Hatar dem. De som inte ser att nu sjutton ar jag faktiskt fin. Lika fin innuti och utanpa. Som du sager – pa insidan ar vi faktiskt likadana. Fast pa ett sett ar vi ju faktiskt inte alls det. Du ar vacker Annika. Pa insidan ar da sa mycket vackrare an de som sarat dig. Verkligen. De ar bara fula fula fulafulafula. (Dessutom sa ar du ju otroligt vacker pa utvandigt ocksa.)

    • Annika skriver:

      Jag är så glad att du är stolt över dig själv. Det ska du vara. Och det är så starkt bara att du tagit dig därifrån, givit dig själv en ny chans. För man behöver inte stanna kvar och hålla huvudet högt mitt ibland dem som spottar på en. Man kan bara dra. Nya sammanhang, nya människor. Det är inte ett tecken på svaghet. Jag är också stolt över dig.

  3. Emma skriver:

    satt*

  4. Bea skriver:

    Så jäkla bra skrivet! Där fick de misslyckade stackars jävlarna så de teg 😀

    • Annika skriver:

      Det värsta är att många av dem objektivt sett inte är det minsta misslyckade. De skriver i creddiga tidningar, går på Handels, pluggar till läkare och arkitekter. Egentligen är de naturligtvis så jävla, jävla misslyckade. Eftersom de saknar den självinsikt och empati som ger livet mening. Men å andra sidan vet de ju inte om att de saknar det, så de är säkert lyckliga ändå.

  5. Maia skriver:

    Det här inlägget fick mig att börja gråta, det träffade precis rätt, hade lika bra kunnat vara skrivet av mig. Sådana hemska år skolan var, särskilt grundskolan. Ord som ropades i korridoren (och på lektioner ibland), mötas varje dag av ett skåp där det står klottrat hemska saker. Minsta ändring i utseendet (klippt håret, köpt ny tröja, sminkat sig) så viskades det och tisslades. Det värsta var att höra att man var äcklig, att folk faktiskt var äcklade av en var en hemsk känsla. Fy fan. Åldersnoja har jag ingen, jag är bara glad att komma längre och längre bort från tonåren. Nu skrev jag mer än vad jag hade tänkt, men så blir det ibland.

    • Annika skriver:

      Precis så. Verkligen precis, precis så.Det där att vara äcklig. Att vara så jävla ful och äcklig att man inte borde få vistas i samma lokaler som de andra. Att man bara borde gå hem och ta livet av sig. Det är en av de saker jag aldrig kommit över. Som fortfarande slår så hårt. Jag klarar inte av att känna mig äcklig. Tar lätt åt mig alldeles för mycket av allt som skulle kunna tolkas som en förolämpning. Och jag hatar att vara överkänslig. Jag vill vara stark.

  6. - skriver:

    du är sjukt fin och bra, försök omge dej med folk som ser det och skit i resten, bara glöm och gå vidare. för att uppskatta allt bra måste man varit i skiten 🙂 träng bort dåliga tankar, det är bara resultat av korkade och fega människors skit och inte värda att gräva i.

    • Annika skriver:

      Jag tror absolut att svåra upplevelser kan göra att man uppskattar sig själv och sin situation mer senare i livet. Men jag håller inte med om att man måste glömma och gå vidare, tränga bort dåliga tankar. Jag vet inte ens om jag tror att det någonsin är en bra idé. Så länge man inte låter tankarna och erfarenheterna begränsa ens liv tror jag att de är viktiga att behålla. Att minnas vem man varit för att våga leva fullt ut.Väldigt, väldigt länge gjorde jag just så. Förträngde. Det var ett helvete. Nu när jag börjat kännas vid allt som hände har jag äntligen kommit till ro, tagit ett första steg mot att faktiskt bli lycklig. Förstått att det inte är jag som ska skämmas.

  7. Angelica skriver:

    Annika, Annika… Det där skulle kunna vara jag om 10 år, hur bra som helst. Jag känner de där människorna, de går i min parallellklass på gymnasiet. Det är de som inte vågar annat än hata mig, precis som de gjorde under högstadietiden. De som pekar, skrattar, hånar när jag inte ser. Fortfarande. Och jag lider, jag lider fortfarande. Jag hoppas innerligt att jag inte gör det om 10 år.

    • Annika skriver:

      Du kan ta dig ur det. Låt inte de jävlarna ta dig, Angelica. Seriöst. De är inte värda dig. På tio år kan allt förändras. Tänk på vem du var för tio år sedan. Allt blir annorlunda och från och med den dag du tar studenten kan du forma ditt liv precis som du vill.Du kommer inte att lida. Du kommer att minnas, och det kanske kommer att göra ont ibland. Men du kommer inte att lida. Du kommer att leva.

  8. Anna Bo skriver:

    Annika. Jag älskar dig för det här inlägget. Tack.

  9. Evelina skriver:

    Som så många andra känner jag så väl igen det här. Vad är det med vissa människor som gör att de fortfarande ser ut att vara fjorton år gamla? Samma undvikande blickar, samma fruktansvärt tydliga avståndstagande. Och varför känns det lika värdelöst varje gång, varför är det så svårt att strunta i dem och inse att de inte är värda att slösa tid på? Du är stark som skriver om hatet. Man vill egentligen inte kännas vid det. Vill vara starkare än så, men ändå. Ändå finns det där, dras upp till ytan varje gång man ser De Där Människorna. Vilken makt de kan ha, idioter.Tack för texten. Tack för att du skriver.

    • Annika skriver:

      Exakt så. Skammen i att erkänna att man fortfarande hatar. Att man inte förlåter. Ännu en skam att lägga till den man alltid kommer att bära med sig, den som kommer av att inte passa in, inte lyckas bli omtyckt, att vara den som blev spottad och trampad på. Men det är inte vi som ska skämmas. FÖR FAN. Det är inte vi.Låt oss för i helvete åtminstone ha hatet kvar. Den blir en drivkraft. Och jag vill inte glömma. Jag vill minnas. Jag tjänar inget på att glömma. Jag tjänar på att acceptera det som varit och försöka vända det till någonting positivt. Det kräver snarare att jag inte glömmer.

  10. Lina skriver:

    Aj, det där gjorde fruktansvärt ont att läsa. Jag är hemma över sommaren på orten där jag växte upp och blev så brutalt psykiskt misshandlad att jag fortfarande har svårt hålla mig uppe. Jag ser alla de där svinen som gjorde mina 16 första år till ett helvete, och de där ynkryggarna som bara drog sig undan, för att inte smittas. De står där i kassan på ICA, sitter vid bordet bredvid på fiket eller passerar på gatan. Folk som skrikit efter mig, önskat livet ur mig så jag hört, kladdat hakkors och hora på mitt skåp, i min bänk. De som ljugit om mig, fryst ut mig och sparkat och slagit mig. Och det värsta av allt är att de knappt minns vem jag var. De är någon helt annan stans. De har ägnat tiden sen vi gick skillda vägar åt att gå vidare, jag försvann ju. Ingen ånger, inget igenkännande. Jag vill skrika åt dem, fråga vad som var så jävla värt med att ta mina barndoms och tonår, vad det gav dem? De fick gå vidare, sorglösa. Jag fick ägna år åt att försöka pussla ihop alla de där bitarna som gick sönder. Liksom du så kan jag inte förlåta, jag kan inte glömma. Jag vill inte. På samma sätt så har det gjort mig väldigt modig, jag bryr mig inte vad andra tycker längre. Jag tar alltid för givet att det är negativt, så blir jag bara positivt överraskad när någon faktiskt tycker att jag är smart, rolig och snygg. Det där jag aldrig fick vara.

    • Annika skriver:

      Finaste Lina. Jag blir så arg så fan, jag kokar. Jag vet precis hur du känner. Även om mina gamla plågoandar alls inte glömt, har de ingen aning om vad de gjort. De ser det bara som att jag är vidrig och att de givit mig vad jag förtjänar. Det låter så jävla corny, men jag tror att man måste komma ihåg att det kommer något fantastiskt hur det här. En styrka de aldrig kommer att komma i närheten av. Och samtidigt, så förbannat orättvist. Att de tagit sig rätten att förstöra en så stor del av en annan människas liv och får gå vidare, ostraffade. Medan man själv ligger kvar i tusen skärvor.

  11. Nicolina skriver:

    Underbar text, Annika. Det här inlägget berörde mig. Verkligen gripande. Och jag känner igen mig. Jag hatar att jag kan säga så. Jag hatar att jag faktiskt känner igen mig i en del av din text. Åh.Nu önskar jag att jag kunde krama om dig. Kramkramkram!

    • Annika skriver:

      Tack, världens bästa Nicolina. För beröm och kramar. Och för att du orkar med att vara fantastisk i en värld så full av idioter.

  12. Maria skriver:

    Usch. Vad sant. Och jag förstår. För sånt sätter spår. I mig också. Alldeles för länge. Alldeles för djupa. Och så tror alla att jag är stark. Men vet du vad? Vi rör oss, de står still. Lyssna gärna på min nya låt How Come (I think of you) på http://www.myspace.com Kram Maria

    • Annika skriver:

      Ja. Jag försöker se det så. Att vi rör oss. De får håna hur mycket de vill. För de står still och kommer alltid att stå still.Mitt firefox säger att jag inte kan lyssna på låtar på Myspace! Ska åtgärda så snart jag kan, och då ska jag definitivt lyssna.Många, många kramar.

  13. Maria skriver:

    nej. nu får jag skärpa mig. http://www.myspace.com/adancingswedejag borde nog sova.men annika. jag tror redan du vet. men det är ändå bra att få höra.du är så mycket mer än dem.

  14. Grethe skriver:

    du skriver som ingen annan, applåder till dej!. själv är jag hemskt glad att jag kommit till en klass som är mogen och extremt söt. var på en klassresa i veckan och jag hade några av de bästa dagarna i mitt liv. jag fullkomligt älskar min klass. men hela resan hade jag ändå en gnagande oro i magen. snart sommarlov. sedan är det endast ett år till vi splittras. och lovet? hur ska jag klara mig utan människorna jag värdesätter så högt och älskar? jag mår lite illa av abstinensen jag får varje helg. ack ack. vilket i-landsproblem jag har. jag är galen i din blogg och allt du skriver. du är en sådan lysande förebild. puss

    • Annika skriver:

      Ååååh. Tack, tack, tack.Och jag blir SÅ GLAD. Att det faktiskt finns de som klarar sig. Som hamnar rätt. Som slipper skäras upp i tusen bitar och ägna åratal av sitt liv åt att läka.

  15. Sanna skriver:

    Fantastiskt inlägg. Du har en förmåga att skriva så det känns. Och jag känner igen mig. Jag är tacksam över att jag aldrig var en av dom ”populära” tjejerna, som levde för att tjuvröka i sina gäng bakom skolan. Hade jag varit en av dem hade jag förmodligen aldrig haft såna stora ambitioner att komma vidare i livet.

    • Annika skriver:

      Tack, kära Sanna.Åh. Det är så lustigt. Jag känner ju inte dig alls, men det känns som att jag gör det. Klickar in mig på din blogg allt som oftast och har gjort det i en halv evighet nu. Måste erkänna att jag började gråta av dina Berlinbilder. Jag har bott där länge och bara… ååh. Längtar bara tillbaka så mycket att det gör ont. Bilderna från Treptower park… fotoautomaterna… Äsch, sorry, vet inte varför jag blev så nostalgisk nu. Så himla synd att ni inte fick samma fantastiska upplevelse av Spree park som jag, förresten! Det var bland det häftigaste jag någonsin varit med om.

  16. M A J S E skriver:

    du är så jävla bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  17. Filippa skriver:

    Jag går ut nian om fem dagar och längtar så det gör ont tills tre års pest äntligen är över. Din blogg och speciellt sådana här inlägg har verkligen hjälpt mig överleva sista terminen. Älskar att läsa inlägg som verkligen känns, även om det gör ont. På något konstigt sätt dämpar det smärtan. Kanske är det för att man förstår att man inte är ensam. Tack för att du vågar skriva sådana här inlägg, du är verkligen bäst!

    • Annika skriver:

      Men finaste Filippa. Nu blev jag alldeles, alldeles tårögd. Det svider så i mig att du behöver ha det såhär, och om jag kunnat hjälpa till på något sätt är jag obeskrivligt tacksam. Och jag hoppas att du märker bland kommentarerna att du är allt annat än ensam. En annan sak jag tycker är så fin att trots att det kanske rent logiskt borde vara så att man som mobbad blir bitter och misstänksam senare i livet så tyder alla mina fantastiska läsare på raka motsatsen. Att man istället blir oerhört mycket mer empatisk, medmänsklig och, ja, god. För att man vet vilket helvete motsatsen innebär för andra människor. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt blir bättre för dig nu. Att du får tre helt underbara år i gymnasiet och det bästa liv man kan få.Många kramar till dig, kära.

  18. Jessica skriver:

    Alla, precis ALLA dom människor som tryckte ner andra folk i min grundskola har fastnat i det livet. Det där livet som jag aldrig skulle eftersträva för det är inget man eftersträvar. Det bara händer. Dom blev kvar i samma by. Går runt i gummistövlar och har kanske kvar sin übercoola Aqua limone-tröja, lyssnar på Rix FM och jobbar på samma skola som vi gick. Jag fördömer inte deras val, jag trodde bara inte att man kunde känna sig så liten tillsammans med dom en gång i tiden. För det är så långt bort från allt jag vill ha, och vad som är jag och jag är överlycklig över att JAG blev ngt, vågade se världen, tog drömmarna ur fickan och gjorde ngt med dom. Och fan heller att man ska glömma. Glömmer man vet man inte hur långt man har kommit. Oavsett hur kort väg dom har gått. Puss, fina du.

    • Annika skriver:

      Ibland önskar jag att jag visste mer om hur idioterna i mitt högstadie har det idag. Jag vet bara de jag råkat höra om, och dem har det gått relativt bra för. En är moderedaktör på en tidning, en är kulturskribent, några går på (eller har gått ut, kanske) Handels. En är hockeyproffs.Och alla hatar de mig fortfarande. Helt sjukt.

  19. Helena skriver:

    Applåd. Inget mer att säga. Applåd.

  20. H skriver:

    Tack, så innerligt mycket för att du skriver om det här och skriver som du gör. Ibland tror jag att de som pratar fint om att man ska gå vidare och förlåta hörde till de som skulle förlåtas under tonåren, för det känns som om dom inte fattar hur förbannat svårt det är, hur länge ärren svider och hur svårt det blir att våga tro på de riktiga vännerna man fått.Och bara att du kan vända det till att våga vad som helst är en otrolig styrka. Jag hoppas att jag också kan det någon dag, inte än, men nån dag.Som Jocke Berg sa, Skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss, ni står still.Du är nog den av alla bloggare som berör mest. Tack för att du vågar, och kan.:)

  21. R David skriver:

    Äntligen någon som skriver att man varken glömmer eller förlåter. Alla dessa self help frälsta människor som läst Kay Pollaks att välja glädje tror att det enklaste och mest konstruktiva är att förlåta och glömma. Jag förespråkar inte ett öga för ett öga men jag anser att det vore skönt om människor tar ansvar för sina handlingar. Samtidigt inser jag att även mina ”plågoandar” är kvar på högstadiet medan jag är någon helt annanstans. Tack för ett bra inlägg.

    • Annika skriver:

      Tack.Jag hoppas att det finns en poäng i att erkänna att man inte förlåter, inte glömmer. Det finns något så skambelagt i det. Att man inte klarar att vara ”the bigger person”, glömma och gå vidare. Och denna jävla förlåtelse. Som anses vara så nödvändig, så ädel. I den alldeles otroliga norska filmen ”De osynliga” säger en kvinnlig präst att hon inte tror att förlåtelsen är så viktig. Att det som är viktigt är att acceptera det som hänt. Jag vill tro att hon har rätt.För jag förlåter inte den som ingen förlåtelse önskar sig och ingen förtjänar.

  22. soffan skriver:

    Åh vad jag beundrar din förmåga att i både din blogg och dina krönikor skriva väldigt personligt, och samtidigt så att såå många läsare känner igen sig och berörs. Jag är alltid helt säker på att det är mig du skriver om ;). Din ungdomsbok kommer att bli toppen. Som blivande högstadie/gymnasielärare planerar jag införa den som kursfordran. Punkt.

    • Annika skriver:

      Fina du. Jag tänker göra allt jag kan för att mina framtida barn ska få just dig som lärare, så mycket kan jag säga.Du är fantastisk. TACK.

    • Annika skriver:

      Så fint och sorgligt inlägg, Stina. Och det gav mig en tankeställare. För jag tror verkligen att du har rätt i att de allra flesta mådde dåligt under de där åren. Men man är alldeles för självupptagen för att inse att man inte är den enda som lider.

  23. * ~ skriver:

    Herregud, vad jag känner igen mig i allt.. bara ett år sedan för min del.Skitbra skrivet.

  24. emzi skriver:

    Du är bäst.

  25. S... skriver:

    Som så många andra känner jag igen mig i vad du skriver. Denna osäkra och patetiska kategori av människor fick mig att känna mig ful, värdelös och töntig hela högstadiet. Gymnasiet blev bättre men rädslan satt fortfarande i för att eländet skulle börja igen.Till slut flyttade jag ifrån ”Byhåla”, och skaffade mig en utbildning medan flera av högstadiets ”kungligheter” numera sitter i fängelse eller är långtidsarbetslösa.ibland verkar det som att dessa personer inte vågat ta sig ut utanför ”Byhåla” eftersom ingen där utanför vet att de minsann var 9B:s snyggaste tjej 1999… därför blir de kvar, av rädsla att inte längre vara populära. (Fråga mig inte hur de kan leva på en inofficiell titel i nära 10 år bara… :-P)

    • Annika skriver:

      Det var precis samma sak för mig. Att gymnasiet blev bättre, men rädslan fanns kvar. Att trilla tillbaka. Jag hanterade rädslan genom att skita i skolan, bli utåtagerande och extremt destruktiv. Jag har gjort så oerhört mycket som jag ängrar, som ännu förföljer mig. Jag är så glad att du tog dig därifrån. Och önskar dig all, all lycka.

  26. Marthe skriver:

    Jeg leser bloggen din daglig og har aldri kommentert før, enda så mye bra du skriver. Men denne gangen måtte jeg. Du er så bra, og dette innlegget traff meg så veldig. Jeg er noen år eldre enn deg, men som du sier: Man glemmer aldri. På den annen side får man et sammenlikningsgrunnlag som gjør alle de gode opplevelsene og de flotte menneskene som kommer senere enda bedre. Fine Annika, jeg ønsker deg sol og sommer og lykke

    • Annika skriver:

      Jag blir så glad, kära Marthe. Tack snälla. Och jag tror att du har rätt. Man uppskattar det man har idag så oerhört mycket mer när man vet hur det är att inte vilja leva,

  27. C skriver:

    Så jäkla träffande. men. jag kan kanske förlåta, de var barn, barn som inte förstod, men jag kan inte glömma och jag vill inte träffa.Tack Annika för att din blogg finns!

    • Annika skriver:

      Jag förlåter inte. Dels för att de inte var barn. De var unga människor utan hjärta. Dels för att de inte är barn idag, och de har inte ändrat sig.En av dem har bett mig om förlåtelse. Hon har förändrats. Tänkt till. Henne har jag naturligtvis förlåtit. Jag förlät henne i samma sekund som jag såg henne. Det var så tydligt att hon också plågades, då, under den tiden. Vi hade bara olika förutsättningar och hanterade det på olika sätt.

  28. L skriver:

    Precis som för mi, med skillnaden att jag inte vågar, jag hatar och är fortfarande rädd, och det är det jag hatar mest!

    • Annika skriver:

      Jag förstår det. Men kära fina du – det går över. Det handlar om att hålla ut. Jag vet att det låter helt förjävligt, men det är det enda råd jag har. Att andas in, andas ut. Bara fortsätta. Leva och andas. Dagen kommer när du inte behöver vara rädd. Jag lovar.

  29. Hannah skriver:

    Jag förstår precis, och jag känner exakt likadant mot min gamla klass från högstadiet, de tittar bort och låtsas inte om mig när vi ser varandra på stan. I 9an fanns jag fortfarande till en viss del, jag var där, även fat ingen pratade med dig, men så fort vi slutade så existerade jag inte längre. Och de människorna har gjort mig till den jag blev och den jag är idag.

    • Annika skriver:

      Någonstans måste man ändå vara tacksam. Inte mot dem, men för allt man tvingats gå igenom. Jag försöker.

  30. Cia skriver:

    Jag får tårar i ögonen när jag läser det här. Så himla fint…

  31. Klara skriver:

    Apropå att ogilla andra, känna hat och andra jobbiga saker samt katter. Jag och min sambo brukar alltid söka på katter på blocket när vi vill komma bort från jobbiga tankar och känslor.Just nu ligger jag supersjuk och han skickade denna länk till mighttp://www.blocket.se/vasterbotten/Norska_Skogkattungar_21639307.htm?ca=2&w=1Hoppas den kan skänka lite glädje i hjärtat på någon annan än bara mig och min sambo.

    • Annika skriver:

      Jag blev alldeles, alldeles betagen. Kunde inte sluta titta. Att det går att känna så mycket kärlek för de där luddiga små varelserna! Tack!

  32. Sanna skriver:

    Försök att inte hata, älskling. Det tär så på en. Jag förstår dig, det vet du att jag gör. Jag har hatat också. Mest av allt har jag hatat de de inte har vett att skämmas idag för vad de gjorde då.Du hade inte varit lika stark utan det, inte lika empatisk. Du hade inte varit du. Och jag älskar ”du”.

    • Annika skriver:

      Nej, jag vet att jag inte varit jag. Och det är jag tacksam för att jag är. Jag har mycket att tacka dem för. Men jag hatar ändå. Det är inte ett hat som förstör för mig, inte längre. Inte sedan jag slutade förtränga och började acceptera. Så hatet får finnas kvar. Jag är inte rädd för att hata, för mig är det inte längre en destruktiv känsla.

  33. Agnes skriver:

    Nej, gud vad jag känner igen mig. Alla på mig skola säger att jag är ful. Jag försöker stänga av varje dag. Du och andra som ser mig hjälper mig att härda ut.

    • Annika skriver:

      Älskade Agnes. De kommer att försvinna ur ditt liv, oerhört snart. Då är du fri.Tro dem aldrig. Du är och kommer alltid att vara vacker.

  34. ellen skriver:

    Till Annika och Agnes ovan mig… Jag hade det precis likadant i högstadiet. Folk som skrek efter mig i korridorerna, ”du tror att du är något va?” & ”fy fan var ful du är”. Alla som kastade snöbollar och sågspån på mig. Smärtan inom mig kommer aldrig att försvinna, jag har fortfarande dagar då jag väser åt spegeln och inte vill göra något annat än att leta upp någon av mina plågoandar. Men. Utan detta hade jag aldrig varit den jag är idag. Gymnasiet var heaven, och som över en natt gick jag från ankunge till svan. Och på den vägen har det fortsatt. Det som gör mig gladast idag är att alla de som var elaka mot mig har rent värdelösa liv idag – de bor fortfarande hemma alternativt flyttat i hop med sin högstadiekärlek i samma lilla by där vi alla växte upp. De klär sig på samma sätt, hänger på samma ställen, med samma människor och har värdelösa jobb där de kommer bli kvar hela livet. Skadeglädje är den enda sanna glädjen

  35. /K skriver:

    ”Håna oss, vi rör oss, ni står still”

  36. Desdichado skriver:

    fundera bara på över hur du gör för att inte skapa negativ energi…det finns fullt av idioter…men att konstant önska dem väl ändå kan vara ett sätt att undvika att bli irriterad…

    • Annika skriver:

      Det är inget problem. Jag skulle aldrig önska de människor som ägnade tre år av sina liv åt att försöka få mig att ta livet av mig något gott. Aldrig.

  37. Sara skriver:

    Du skriver så bra, nästan så det gör ont fast på ett fint sätt. Och jag håller med dig bilden på dig är vacker (som de flesta). Ville bara säga det!

  38. Desdichado skriver:

    Men det är ju inte dig det är fel på…ett sådant beteende talar ju bara om vad sorgligt det är…det är inte du som är offret, det är de….fast det är iofs förståeligt att man tolkar det som att det är man själv det är fel på även fast det i objektiv mening inte är så…jag brukade tycka synd om mig själv över hur många behandlade mig i skolan hur de förstörde min självkänsla etc…men nu när min självkänsla är bättre tycker jag mest synd om dem…

    • Annika skriver:

      Jag tycker fruktansvärt synd om de här människorna. Men det stannar inte där. Jag föraktar dem. Och det gör mig inte till en sämre människa. Jag är fullt medveten om att det inte är mig det är (var) fel på. Men jo, det var jag som blev ett offer. Och de lyckades få mig att tro att jag var det äckligaste, fulaste, mest värdelösa avskum som någonsin blivit född. För detta föraktar jag dem. Och samtidigt är jag tacksam. De har gett mig en helt annan förståelse, en medvetenhet om vad som är viktigt i livet. De gav mig mod att våga stå upp för mig själv och insikten att jag kan klara av precis vad som helst. Att man inte dör av att bli hatad, hånad, slagen, sparkad, spottad på. Att man alltid kan överleva om man bara vill. Ja, för det är jag tacksam. Jag hade inte brunnit på det sätt jag gör idag, inte engagerat mig – nej, jag hade inte varit den jag är idag. Och jag hade aldrig velat vara någon annan.

  39. alex skriver:

    oj, vilken känslostorm. du är en av de vackraste kvinnor jag sett. hur många är egentligen de här gamla personerna som inte ens vågar säga hej? 10 stycken? du missar nog de andra 20 personerna som gick på trottoaren, de tittade med stor sannolikt åt ditt håll och önskade att de hade dig i sitt liv.

    • Annika skriver:

      Det handlar inte om att de inte vågar säga hej. De har aldrig sagt hej till mig, varför skulle de börja nu? Skulle de säga hej skulle jag bara titta på dem och fortsätta gå.Hur många de är? Jag vet inte. 20? 40? 60? Antalet känns ganska obetydligt. Jag missar inte de andra. Jag är ingen bitter människa, även om det kanske låter så. Jag är oerhört lycklig och tacksam över den jag blivit och alla de underbara människor jag har i mitt liv.Och du. Tack snälla.

  40. Desdichado skriver:

    Låter klokt, låter som att du har lärt dig att inte definiera dig identitet utifrån de situationer i livet där du har bränt dig. För du är inte samma sak som dessa situationer. Tyvärr låter många sina negativa erfarenheter, ohälsa etc. bli till medaljer som de bär. Det är dock farligt att göra, även fast det kan vara svårt att inte göra det när man fått lida mycket.

    • Annika skriver:

      ”För du är inte samma sak som dessa situationer.”Så rätt. Och det är nog det man måste komma till ro med. Att allt man varit med om har format en, men man ÄR inte sina upplevelser. Man får inte låta dem begränsa en. Hur svårt det än är.

  41. Mumlans Ränder skriver:

    Fan vad bra skrivit, och vilken härlig insikt du gjort!Tummen upp för det:)

  42. Peter Hermansson skriver:

    Hej Annika!Det var sjukt bra skrivet av dig tycker jag! Jag tror att väldigt många tyvärr känner igen sig i det du skriver tyvärr. Mobbning är något av det värsta folk kan råka ut för. Hoppas verkligen en del av dessa personer läser det du skrivit och skäms i massor. Du är hur fin som helst både inre och yttre!Varma kramar / Peter

    • Annika skriver:

      Tusen tack, Peter. Ja, mobbning är ett alldeles för vanligt problem. Och det gör ont i mig att så otroligt många av mina fantastiska läsare tvingats utstå så mycket smärta. Det är så jävla orättvist.

  43. Sanna U skriver:

    Känner igen mig i din bild. Hela grundskolan var full av ryggar vända mot mig och kritiska blickar. Klassresor var tortyr. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för att förtjäna dessa blickar och slutade efter ett tag att ens försöka göra rätt. Visst, det gjorde mig starkare, men det gjorde också att det tog ÅR för mig att fatta att någon kunde vara intresserad av mig som person – vad jag hade att säga. Nu är jag rätt likgiltig inför dessa människor. Känns skönt. Och rätt.

    • Annika skriver:

      Ja, såren sitter kvar alldeles för länge. Att börja lita på människor efter att ha blivit behandlad så som du beskriver är fruktansvärt svårt. Jag slutade också försöka att göra rätt. Det sågs ändå bara som patetiskt. Och jag tror att det hjälpt mig mycket där jag är idag, att inte försöka vara till lags utan vara den jag vill vara.

  44. frida skriver:

    Du skriver så fint att jag börjar grina.

  45. Frida skriver:

    Så vackert skrivet. Jag förstår mig heller inte på detta tjat om ”förlåtelse”. Vissa saker är oförlåtliga. Acceptera dem, ja, det kan man. Men förlåta? Nej. Det krävs inte för att man ska ha ett helt fantastiskt liv ändå. 🙂

    • Annika skriver:

      Exakt så känner jag. Och jag tycker att förlåtelse är något man ge dem som förtjänar det. Man kan acceptera och man kan förstå även dem som inte ångrar sig. Men jag överlåter åt de högre makterna att ge dem förlåtelse.

  46. misa skriver:

    nej, jag har inte läst de, men hört att de är bra 😀

  47. M skriver:

    Åhh, så bra skrivit. Jag gråter när jag läser detta. Personerna du berättar om är ju gänget i min klass. Jag går första året på gymnasiet nu och jag trodde jag skulle slippa sånt. Men det är nu det är värre än någonsin. Jag vill skrika till dem. De måste sluta. Det ska inte vara såhär. Hur mycket ska man egentligen stå ut med?Du skriver så bra, Annika. Du har kommit så långt. Du lyckas.

  48. Julia skriver:

    Det kanske säger en del att det första jag ser är dig och ryggar som är vända bort… Och jag vet precis vad du menar med att man inte minns när man försöker.

  49. Karolina skriver:

    Man ska verkligen inte forlata om man inte vill. Oftast far man höra att det ar bast att slappa taget om det daliga och fortsatta sitt liv som om det inte har hant. Det tycker jag ar fegt och det gynnar oss inte i slutandan. for nar man minst anar det sa smyger sig det forflutna upp och om man inte har varit medveten om sina innersta kanslor i tid sa kan det leda till nagot daligt. Sa jag haller med dig, man ska inte glomma. absolut inte. Forlata? Nej, jag tror inte man kan forlata nagon som har forstort en del av ens personlighet, som hammat en genom att trycka ner en etc… Du skriver sa underbart. Tack ska du ha 🙂 Det tog mig valdigt manga ar att bearbeta mitt morka forflutna. Fast det som har hant mig har gjort mig till en starkare manniska. Jag ger inte upp! 🙂 Halsningar fran Manchester

  50. Amanda Westlander skriver:

    Annika Annika min Annika. Förutom att du är så otroligt klassiskt vacker har du ett så varmt hjärta! Så många förvirrade själar som varje dag läser din blogg och kommenterar, och du tar dig alltid tiden att skriva och svara och förstå. Du fick mig att förstå att jag borde fortsätta skriva att det fanns något jag är bra på. Jag kan också känna igen mig i din text. Tror vi är väldigt många. Jag hoppas att du vet att du är så mycket starkare än dem. De kommer aldrig att komma i närheten av dig, du fina fantastiska unika Annika. Du är underbar! så mycket kärlek som bara går att skicka från en dator till en annan ❤

  51. Jannike skriver:

    Älskar det här inlägget, du är så jävla bra. Stå på dej för alltid.

  52. Islin skriver:

    Jag ville bara säga till dig att jag beundrar dig.Du verkar vara en otroligt klok människa och du skriver enormt bra. Jag hoppas att jag en dag blir lika stark och klok som dig.Det här inlägget är enormt talande. Och det träffar även mig rakt i hjärtat. Förmodligen för att jag själv haft problem med utanförskap.

  53. Gabbe skriver:

    Det är verkligen så jag blir gråtfärdig när jag läser din text. Själv hade jag turen att gå på en skola där mobbning förekom ytterst sällan. Jag blev själv aldrig utsatt men ångar bittert att jag inte stod upp för den/dem som blev det mera. INGEN ska behöva gå igenom det som så många ändå måste uthärda. Jag tycker också att det är ok att hata. Man måste få hata när någon skadat en så djupt in i själen. Jag blev våldtagen som femtonåring och jag kommer ALDRIG NÅGONSIN att förlåta honom. Det han tog från mig kan jag aldrig få tillbaka och varje ny kille jag träffar får sota för hans handlingar. Jag vet hur det är att hata. Den enda förlåtelse jag ger är till mig själv. Jag får hata!

  54. Jo skriver:

    Någon skrev här uppe: Jag är tacksam över att jag aldrig var en av dom ”populära” tjejerna, som levde för att tjuvröka i sina gäng bakom skolan.Men det är ju inte de populära tjejerna som är värst!!! De är för upptagna med sina trendiga liv för att ägna oss outcasts någon uppmärksamhet. De är de här i mellankategorin som vill ”ta sig upp” och inte klarar det som är värst. I alla fall för mig. Jag vet inte vad det är med mig som retar dem så, men en sak har jag lärt mig; det hjälper inte att ändra på mig, Tro mig, jag har försökt. Jag var en plugghäst- gjorde med flit så att jag fick sämre på prov men det hjälpte inte.Jag hade mustach- började raka mina blonda fjun men då hittade de nästa grej:Jag mobbade min enda kompis. Ja, de kom fram till att jag var taskig mot min enda kompis. Jag vet att hon aldrig skulle säga något sånt eftersom det inte är sant. Men jag tror de behövde hitta en bra ursäkt för att de skulle kunna känna sig som goda människor att mobba mig, att det var rätt liksom.Det har spridit sig och äldre tjejer har hakat på. När vi kom hem efter julafton hos mormor och morfar hade vi massa meddelanden på telefonsvararen. Det var några äldre tjejer (jag vet vilka de är) som mordhotade mig flera gånger om och skrattade. Mamma frågade vad det var men jag sa att det var kompisar som skämtade och hon trodde mig. Jag är så rädd så rädd. Och jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för att jag är ett jävla offer. Det är de som ska skämmas, jag vet. Men varför känns det inte så?Jag försöker tänka klart: Egentligen tror jag inte de hatar mig. Det har bara blivit ett fritidsintresse att mobba mig. De skrattar ju hela tiden så kul måste de ju ha. Men jag vet inte hur långt de kan gå. Jag vet att de har kniv. Många gånger har jag tänkt på att ta med mig kniv jag också men jag är rädd att jag ska få panik och kanske flyga på dem och döda dem alla i rent raseri. De är inte värda att jag ska sitta i fängelse eller ungdomsfängelse i flera år, det är de inte.Jag har hittat en lösning tror jag. Men det känns fel, fel, fel. Men vad ska jag göra. Pratar jag med någon kommer de att döda mig. Jag måste ha beskydd och en äldre kille som bor i närheten har flera gånger visat sig intresserad av mig. Han är utlänning och har suttit inne och ”alla” är rädda eller har respekt för honom. Min kompis tycker jag ska bli tillsammans med honom för att få beskydd. Jag tror att det får bli så även om han inte alls är den typen av kille jag skulle kunna bli intresserad av även om han ser bra ut. Roliga val man har att göra i ungdomen. Bli hora för att få beskydd eller hela tiden vara rädd för att bli överfallen så snart man går utanför dörren. Jag hoppas jag kan vara som du Annika om tio år. Hoppas, hoppas hoppas. För just nu är jag bitter och bara önskar åren kunde flyga iväg så jag kan flytta långt härifrån denna jävla stockholmsförort där en persons ”farlighet” ger respekt och snäll/smart = en mes som förtjänar att mobbas. Tror inte det är så inne i city eller i de norra förorterna. Jag menar mobbing förekommer kanske men jag tror inte man blir mobbad för att man skriver bra på ett prov? Här är det dödsstraff på det så jag lägger mig med flit vid medel. Det sabbar min framtid för jag kanske inte kommer in på det program jag vill gå. Funderar på att bli läkare eller psykolog. Eller psykiatriker för då är de ju lite av båda två. Måste tänka framåt för att inte gå ner i hålet. Såg en fransk film: j’irais au paradis car l’enfer est ici , inte lika snyggt på svenska men typ: jag kommer till paradiset för helvetet, det är här.Grät lika mycket som jag ofta gör till dina krönikor. Speciellt den här fick mig att böla och jag vet inte hur jag ska kunna sluta. Du hittar ord och uttrycker känslor som träffar mitt i hjärtat. Tack snälla. Och du, lova att aldrig aldrig sluta blogga, jag vet det är egoistiskt men jag vet att din historia gör min smärta lättare att bära. Och jag tänker heller aldrig förlåta de svinen. Never ever.

  55. Marlene skriver:

    När jag hör om mobbare undrar jag tamefan alltid vad de skulle säga till sina egna barn om de var tvugna att genomlida det helvetet som dom själva orsakade andra i skolan.

  56. Josefin skriver:

    Annika, du är <3det är allt jag kan säga.

  57. Johanna skriver:

    Du är fantastisk, Annika! Jag kan inte uttrycka mig på något annat sätt, men jag hoppas att du förstår hur stor jag tycker du är. Och som jag sa en annan gång – det finns allt för många personer som har alldeles för lite bakom pannbenet.

  58. isabelle skriver:

    hej, kommer ihag den resan den var hemsk. kommer ihag nar dom tog ut alkoholen och da blev det annu varre och jag kommer ihag att jag grat. det var inte en kul resa. men nu ar vi vuxna och det ar bortglomt. Kram!

  59. Åsa skriver:

    Jag tror inte att vi alla är lika innerst inne.För en del är och förblir svarta och elaka inuti, och de försöker få de som är ljusa och vackra inuti att sakta men säkert att brytas ner för att bli lika mörka och elaka som de är.Så nej alla är inte lika inuti, en del är och förblir onda rakt igenom….

  60. Lovisa skriver:

    Jag bestämde mig för att lämna kvar mina sk. klasskompisar i högstadiekorridoren. Men häromdan kollade jag runt lite på Facebook och hittade igen dem. Det var en konstig känsla, jag blev liksom lite nervös och pirrig på ett obehagligt sätt. De såg så himla vuxna ut ( vi är 70-talister), de har barn, begynnande flint, radhus, svenne-semester i Thailand etc. Jag har inget av detta (och det spelar väl eg ingen roll.)Men så började jag verkligen minnas allt de gjort mot mig, och mot andra i klassen, då i slutet av 80-talet. Jag undrar om de på nåt sätt ändå är lite, lite likadana som då. Och vad skulle hända om vi träffade på varandra i hemstaden nu? Jag har inte förlåtit, men accepterat. Jag har gått vidare. Men det svider alltid till litegrann när man läser och hör om andra som blev mobbade / utfrysta. Tack Annika för ditt inlägg. Och en sak till – visst är det konstigt att se gamla kort på sig själv och upptäcka att man inte alls var ful / värdelös etc, som de ville påstå?

  61. A skriver:

    Hög igenkänningsfaktor här… Det värsta är att de där människorna var mina allra bästa vänner under lågstadietiden. De jag delade allt med, liksom. Gör ju inte smärtan mindre direkt. Nu i gymnasiet har de gått över till att låtsas att jag inte existerar, vilket också gör helvetiskt ont. Tror nog inte att jag kommer över det någonsin, faktiskt. Det lindrar lite att se hur många som har känt det samma som mig, och vilken enorm respons du fått på dethär inlägget. Du är underbar, verkligen!

  62. ina skriver:

    så bra att du skriver om detta som många lever med son vardag. det gör ont att läsa, vi är lika gamla och jag fattar inte varför detta hända även i min klass. att det tilläts.. sorgligt och så hemskt. kram på dig!

  63. Hanna skriver:

    Annika, jag tycker så otroligt mycket om dig. Du är så genomsympatisk och bra. Jag lider av alla typer av ångest men känner mig så fruktansvärt trygg när jag läser din blogg. Jag låter som en fjant nu men jag bryr mig inte. Jag vill bara framföra ett stort jävla tack för allt du gör, och framför allt för vem du är. Du är min förebild.

  64. Anna skriver:

    Jag vill väl som alla andra säga tack för att du skrev det här för jag har vart där själv och det blev så outhärdligt att stå ut med samma gamla ansikten i samma lilla småstad att jag fick flytta till sist. Mitt liv blev något att vara stolt över den dagen jag kom därifrån, för nu kan jag känna mig stärkt av att jag är på väg någonstans.Önskar bara att jag inte var så rädd för att skriva om mina egna erfarenheter på det här sättet.

  65. emma skriver:

    tänk så lätt det är att förstöra en annan människas liv. du kanske redan lyssnat på detta. men 2003 höll Anna Jörgensdotter ett av de bästa sommarprogram någonsin. du har fömodligen redan lyssnat på det, men om inte, så gör det.

  66. per skriver:

    Jag är lärarstuderande och menar att ungarna ska lära sig att bita ifrån. ”Förlåta” my ass. Denna uppfattning ges ju inte direkt utrymme inom lärarprogrammet, om man säger så. Under min skolgång var jag rätt liten till växten tom högstadiet, sen växte jag till mig och tränade som satan. Som liten kände jag mig utsatt, som större vågade färre människor röra mig, och de som vågade klappade jag till. VÅLD och MAKT är det enda som räknas. Iaf. när vuxenvärlden sviker. FÖRLÅT inte de som kanske för fan inte ens vill förlåtas, men försök gå vidare. För din egen skull. Mitt fulla stöd har du.

  67. Elin skriver:

    Vilket underbart skönt och starkt inlägg! Blev glad av det, började nästan skratta. Heja dig! Kram och god natt.

  68. pi skriver:

    Jag vill inte vara rädd, men all sekundär mänsklig interaktion är ändå oväsentlig.

  69. Mathias skriver:

    Jag känner igen det du skriver från mitt första år i högstadiet. Då var det några av mina kompisar från lågstadiet som gav sig på mig. Det blev ett års helvete innan jag fick byta klass.Det positiva i min historia var att jag hade några modiga tjejer i min klass som stod upp för mig. Det var dem som på ett klassmöte, inför hela klassen, pekade ut mina plågoandar för min klassföreståndare. Tack och lov hade jag en klassföreståndare som tog tag i saken direkt. Det stödet jag fick av dessa människor kommer jag aldrig att glömma.Tyvärr så har jag ingen kontakt med tjejerna idag. Så jag har aldrig kunnat tacka dem för vad de gjorde. Alla utom en vill säga som jag sprang på i Stockholm några år senare. Henne tackade jag.Jag kom ihåg hennes svar: ”Du behöver inte tacka” sa hon och log.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s