Hjälp.

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg.

Den gör mig helt mörkrädd.

Jag känner igen mig sanslöst mycket i en hel del av det Jo skriver. Jag fruktade också för mitt liv. Men aldrig såhär påtagligt, aldrig så verkligt. Och det får inte fortsätta. Jag vägrar låta det fortgå.

Snälla ni, kommentera till Jo, berätta hur ni tycker att hon ska göra. För jag har inte svaret, men vi måste hitta ett. Tillsammans.


Någon skrev här uppe: Jag är tacksam över att jag aldrig var en av dom ”populära” tjejerna, som levde för att tjuvröka i sina gäng bakom skolan.

Men det är ju inte de populära tjejerna som är värst!!! De är för upptagna med sina trendiga liv för att ägna oss outcasts någon uppmärksamhet.

De är de här i mellankategorin som vill ”ta sig upp” och inte klarar det som är värst. I alla fall för mig. Jag vet inte vad det är med mig som retar dem så, men en sak har jag lärt mig; det hjälper inte att ändra på mig, Tro mig, jag har försökt.
Jag var en plugghäst- gjorde med flit så att jag fick sämre på prov men det hjälpte inte.
Jag hade mustach- började raka mina blonda fjun men då hittade de nästa grej:
Jag mobbade min enda kompis. Ja, de kom fram till att jag var taskig mot min enda kompis. Jag vet att hon aldrig skulle säga något sånt eftersom det inte är sant. Men jag tror de behövde hitta en bra ursäkt för att de skulle kunna känna sig som goda människor att mobba mig, att det var rätt liksom.
Det har spridit sig och äldre tjejer har hakat på. När vi kom hem efter julafton hos mormor och morfar hade vi massa meddelanden på telefonsvararen. Det var några äldre tjejer (jag vet vilka de är) som mordhotade mig flera gånger om och skrattade. Mamma frågade vad det var men jag sa att det var kompisar som skämtade och hon trodde mig. Jag är så rädd så rädd. Och jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för att jag är ett jävla offer. Det är de som ska skämmas, jag vet. Men varför känns det inte så?
Jag försöker tänka klart: Egentligen tror jag inte de hatar mig. Det har bara blivit ett fritidsintresse att mobba mig. De skrattar ju hela tiden så kul måste de ju ha. Men jag vet inte hur långt de kan gå. Jag vet att de har kniv. Många gånger har jag tänkt på att ta med mig kniv jag också men jag är rädd att jag ska få panik och kanske flyga på dem och döda dem alla i rent raseri. De är inte värda att jag ska sitta i fängelse eller ungdomsfängelse i flera år, det är de inte.
Jag har hittat en lösning tror jag. Men det känns fel, fel, fel. Men vad ska jag göra. Pratar jag med någon kommer de att döda mig. Jag måste ha beskydd och en äldre kille som bor i närheten har flera gånger visat sig intresserad av mig. Han är utlänning och har suttit inne och ”alla” är rädda eller har respekt för honom. Min kompis tycker jag ska bli tillsammans med honom för att få beskydd. Jag tror att det får bli så även om han inte alls är den typen av kille jag skulle kunna bli intresserad av även om han ser bra ut.
Roliga val man har att göra i ungdomen. Bli hora för att få beskydd eller hela tiden vara rädd för att bli överfallen så snart man går utanför dörren. Jag hoppas jag kan vara som du Annika om tio år. Hoppas, hoppas hoppas. För just nu är jag bitter och bara önskar åren kunde flyga iväg så jag kan flytta långt härifrån denna jävla stockholmsförort där en persons ”farlighet” ger respekt och snäll/smart = en mes som förtjänar att mobbas. Tror inte det är så inne i city eller i de norra förorterna. Jag menar mobbing förekommer kanske men jag tror inte man blir mobbad för att man skriver bra på ett prov? Här är det dödsstraff på det så jag lägger mig med flit vid medel. Det sabbar min framtid för jag kanske inte kommer in på det program jag vill gå. Funderar på att bli läkare eller psykolog. Eller psykiatriker för då är de ju lite av båda två. Måste tänka framåt för att inte gå ner i hålet. Såg en fransk film: j’irais au paradis car l’enfer est ici, inte lika snyggt på svenska men typ: jag kommer till paradiset för helvetet, det är här.”

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Hjälp.

  1. Lina skriver:

    Jo, du behöver inte ta denna skiten, jag vet att det kan kännas komplett hopplöst, att det inte finns någon utväg, men det finns det. Det finns alltid människor man kan vända sig till, vuxna som har det som arbete. Ta kontakt med skolan, med rektorn, med polisen (mordhot är jävligt allvarligt), med media om det inte funkar. Var är dina föräldrar? Kan inte det hjälpa? Kanske kan du flytta till en annan stad, eller bara till andra sidan? Det kan vara svårt att se när det är som svårast, men den finns ett stort land runtomkring dig. Du behöver inte sitta fast på en ort som gör dig illa. Där du är i fara. Det är jobbigt, men man måste visa att det inte går att ta vad som hellst. Att det finns gränser för vad man får säga till andra. Jag vet rädslan, jag är snart 21 men minns ännu knivarna, misshandeln och hoten. Jag stack, försvann i flera år, till något nytt, där ingen visste vem jag var. Riv upp himmel och jord om du måste, ingen förtjänar att bli hotad, skrämd och förnedrad. Det är din männskliga rättighet och någonstans där ute finns det människor som kan hjälpa, som vill hjälpa. Du är värd det.

  2. Pyra skriver:

    Jo. Att göra en anmälan är en väldigt jobbig, svår och smärtsam process. Jag vet det, för jag har själv gjort det. Jag tror inte de kommer att kunna döda dig, och det finns människor som kan hjälpa dig i detta. Jag ger dig gärna råd, nummer till erfarna osv. Kan även berätta om min situation. Maila mig, min mail finns under ”Om Pyra Rebecca” i min blogg som jag länkar till. Kram

  3. Sanna U skriver:

    Du måste inte stanna där! Finns det släktingar på annan ort som du kan bo hos? Prata med dina föräldrar om det går, prata med en kurator, prata med en släkting eller en vän som inte är i situationen. Prata med någon vettig människa som dina föräldrar litar på som kan stötta dig i samtalet med dom. Flytta flytta flytta. Byt skola, det finns massor med skolor. Friskola kanske om det finns någon bra? Det finns en hel stor annorlunda värld utanför din förort. Fly. Det finns inget värde i att stanna på ett ställe som är skit. Inga tapperhetspoäng. Skaffa inte en kille som du inte gillar – det förstör så mycket som ska vara fint. Om han är dålig kan det göra att du hamnar ännu längre i skiten – och den risken är inte värd att ta för en kille du inte ens gillar. Håll fast i det du litar på. Det är där framtiden finns.

  4. katten skriver:

    att berätta för sina föräldrar att man inte är perfekt, att man blir mobbad är väldigt svårt, men det är ett nödvändigt första steg. att som ungdom behöva möte det här på egen hand är inte rättvist, de vuxna behöver hjälpa. berätta för dem. få dem att förstå. förstår de inte, berätta igen, få dem att verkligen förstå! det är det viktiga. du ska inte ta hand om den här situationen själv, du ska få hjälp av de vuxna vars ansvar det är att lägga sig i, vars ansvar det är, tills du är vuxen, och även efter det, att ta hand om dig.ta inte på dig allt själv, be om hjälp.

  5. Desdichado skriver:

    Det enklaste men svåraste hon kan göra beroende lite på vilken situation man är i är att byta omgivning. Som jag ser det och funderar över när jag läst det är om det inte finns en stor risk för att utveckla tvångstankar om det inte redan gått över till det vad gäller det där med knivarna. Finns det ett reellt hot bör polisen informeras tycker jag, men då kan man också nämna att man är rädd för att de ska göra något för att man berättar. Vad gäller då de eventuella tvångstankarna skulle man kunna skriva ned exempelvis:Jag kommer att bli knivhuggen…så skriver man ned det om och om igen regelbundet, tills dess att man inte får ångest över att läsa det, tills dess att man har förlikats med tanken och att det inte styr en…sen om någon annan hittar det nedskrivet lär de ju iofs börja fundera men men…att styras av rädslor är det bästa sättet att på sikt må sämre och sämre psykiskt

  6. L skriver:

    Prata med föräldrarana, byta skola, kanske dåliga tips men det är nog det bästa för att inte förstöra framtiden

  7. portolanseglaren skriver:

    -Så hemskt. Det låter som en berättelse från ett kvinnofängelse.

  8. Helena skriver:

    Berätta för någon. Föräldrar, skola, mobbarnas föräldrar, vem som helst som kan stötta dig

  9. Matilda skriver:

    Hej!Jag tänker att det är väldigt viktigt att omgivningen uppmärksammar hur allvarlig situationen är, vilket dessvärre är frukttansvärt svårt. Men, jag har en idé. Samla till ett möte, ta dit ALLA du kan komma att tänka på som vill dig gott. Och berätta. Sjuksyrran, tränare, lärare, föräldrar, syskon, polis, kurator, socialtjänst. Ju fler desto bättre. Och sen förklarar du att du inte orkar ha det så här mer, och betonar att du förtjänar att ha det bra. Barnkonventionen är sjukt bra att luta sig mot i sådana här lägen, och juridiskt sett så är du ett barn fram tills myndighetsåldern. Poängtera det för skolledning etc, för på högstadiet är ungdomar sjukt mogna och medvetna, MEN det gör inte att samhället kan smita från det ansvar de har genom att ha skrivit på barnkonventionen. Hänvisa till barnkonventionen: Artikel 1Ett barn är varje människa under 18 år.Artikel 2Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.Artikel 3Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.Artikel 6Varje barn har rätt att överleva och att utvecklasArtikel 31Barnet har rätt till lek, vila och fritid.(http://www.unicef.se/barnkonventionen/barnkonventionen-kort-version)_____________________________________________Du har rätt till omsorg och skydd! Jag tycker att det är förjävligt att du behöver ordna det själv, för så ska det inte vara.Jag ångrar mig, du ska inte alls behöva ordna det här själv. Jag bor i Stockholm och hjälper dig gärna så gott jag kan, om du vill. Och bor du inte här, så ska jag försöka att sträcka mina tentakler så långt jag kan. Om du vill ha någon att prata med, om du vill ha någon som går till rektorn och dunkar näven i bordet. Jag gör det. Direkt. Maila mig jättegärna. m.yvede@gmail.com

  10. Joel skriver:

    Berätta för dina föräldrar, som hjälper dig att polisanmäla mordhoten/mobbarna.Kräv från lärare/kommun att nånting görs åt de som mobbar., det är de som ska byta skola och inte du! Det är de som inte står ut med sig själva, de som är osäkra. Det är inte dig själv det är fel på.Sluta skämmas, det är ju så jävla vanligt, men ingen borde behöva gå igenom det! Ta inte mera skit!Jag tycker att du borde hitta någon att prata med som du kan lita på, annars kommer det bara äta upp dig inifrån, du behöver inte gå igenom det här ensam. Det går inte heller att gå igenom livet rädd, det kommer att kosta att stå upp för dig själv, men det kommer bli värt det förr eller senare. Håll ut!

  11. Bea skriver:

    Gud så arg jag blir när jag läser sådant! Jätteskönt i alla fall att se att det finns folk som kan och vill hjälpa, för själv har jag nog inte mycket att bidra med … Hoppas det ordnar sig tillslut, för ingen ska behöva ha det sådär!

  12. Jessica skriver:

    POLISEN!!! Man löser ALDRIG hot med hot, eller våld med våld. Första steget är att berätta för din familj, du har inget att skämmas för och du kommer att behöva deras stöd. All kärlek till dig.

  13. Nilsson skriver:

    Som så många andra redan har skrivit; berätta för dina föräldrar, kontakta polis, skolsköterska, skolkurator, någon lärare eller tränare som du litar på och byt miljö. Personligen har jag aldrig varit i en sådan hemsk sits som du. Jag har dock varit mobbad och det som hjälpte mig var att börja träna kampsport. Jag menar INTE att du ska spöa upp dina plågoandar, våld löser ingenting. Kampsport tränar man för att inte behöva slåss, för att få alternativ i trängda situationer. Fördelen med kampsport är att man tränar både kropp och psyke och får självförtroende och självkänsla. För mig var det träningen som gjorde att jag blev säkrare på mig själv och att jag vågade räta på ryggen och inte längre smyga längs väggarna. Mobbare går nästan alltid på de personer som de upplever som svagare än dem själva. I grund och botten är de fruktansvärt osäkra individer, som försöker komma upp sig i ”hierarkin” och det enda sättet för mig att bemöta dem var att inte längre se svag ut och bära huvudet högt. Men, berätta i första hand för dina föräldrar och polis och se till att du börjar i en annan skola till hösten. Du måste komma ifrån de här hemska personerna så snart som möjligt. Jag önskar dig all lycka.

  14. Martin skriver:

    Det sämsta du kan göra är att ändra på dig själv, det hjälper inte! Den ända som drabbas då är du själv och du kommer att ångra dig för resten av ditt liv. Jag vet av egen erfarenhet att det ända man kan göra är att upplysa folk om situationen. Men när det har gått så långt som det har gått för dig finns inget annat att göra än polisanmäla det. Orkar eller vågar du inte göra det själv ta hjälp av någon som du litar på. Det finns ingen som ska behöva leva i rädsla så som du gör! Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig!

  15. Cornelia skriver:

    Hej! Jag önskar att kunde hjälpa dig mer än med en kommentar här. Men jag vill hålla med alla tidigare talare. PRATA med någon, berätta!Prata med din kompis (om du känner att du kan det och litar på henne), hur känner hon det? Ni kanske tillsammans kan gå och prata med rektor, polis, föräldrar och kurator? För ingen, INGEN, ska behöva stå ut med det här. Dessutom vill jag säga till dig, bli inte, absolut inte, ihop med den där killen! Det är inte värt det och det kommer det aldrig att vara. Jag är orolig att han i så fall skulle utnyttja dig och göra dig mer illa än vad du redan är.Att berätta är svårt, men oftast är det det första steget som är jobbigast. De första orden. Om du inte kan säga det så kanske du kan skriva det på en lapp, och ge det till dina föräldrar. Eller någon annan som du kan berätta det för.Jag hoppas, hoppas verkligen att det här löser sig. Och kom ihåg, du är vacker! Du duger! och ingen, absolut ingen, kan ta det ifrån dig!

  16. Christoffer skriver:

    Var du. Var stolt. Och våga inte ens tänka på att ta den där skitkillen igen.

  17. Stina skriver:

    Prata med dina föräldrar. Gör en polisanmälan. Byt skola. Fortsätt att plugga och gör bra ifrån dig. Det är svårt att tro idag, men om några år kommer allting att bli bättre. Kram.

  18. Anna skriver:

    För det första vill jag att du ska veta att felet inte ligger hos dig, varken i utseendet eller ditt beteende. Felen ligger i flickorna som mobbar, och de gör allt för att leta felen hos dig. Det de gör är INTE okej. Och det är MYCKET allvarligt.För det andra måste du berätta för dina föräldrar, ensam är inte alltid stark. Jag vet inte vad för slags förhållande du har med de, men en närastående förtjänar att veta hur situationen ligger till, för du har inte gjort något fel, det är inte du som ska skämmas. De kan hjälpa dig att byta skola, och prata med polisen med, för mordhot är ett väldigt allvarligt brott.Jag vet inte hur pass gammal du är, men att gå kvar i samma skola kan vara jobbigt för dig, jag tror att ett miljöombyte skulle vara bra. Att få börja om på nytt. Kanske till och med flytta.Och till det sista då, blanda inte in dumma killar eller våld, tro mig, jag vet, det gör bara situationen betydligt värre. Ska du ha skydd ska du få det av polisen. Det var ett väldigt dåligt råd av din vän.Lycka till.

  19. Moa Schaffer skriver:

    Hej Jo, åh jag blir såå arg, likt så många andra. Jag tror att det viktigaste för dig själv är att försöka inse att du inte ska skylla på dig själv, verkligen inte! Det är faktiskt så att du har precis all rätt att vara precis som du vill, och du ska inte behöva ha allt det här att bära på själv! Det är mobbarna, eller vad man ska säga, som är förlorarna, tro det eller ej. Och av vad du har berättat måste jag säga att de beter sig otroligt elakt och oacceptabelt, men de hade kunnat hoppa ppå vem som helst. välja vem som helst att mobba och göra allt för att trycka ner! Hoppas att du är medveten om att du är helt perfekt som du är, du ska inte behöva ändra på dig och det behver du inte heller! Det är inte det som är lösningen, och tyvärr är detju så att man inte alltid kanförändra andra människor. Kanske kommer de personer du har berättat om aldrig att inse vad de har gjort, hur elaka de har varit eller hur många gränser de har klivit över, men du vet! Och det fiins lagar i Sverige som klart och tydligt säger att de är olagliga på alla sätt! Men för att lagen ska följas och du känna dig säker måste du få hjälp och någon du litar på måste få reda på hur du har det.Lycka till och tro på framtiden, den finns där! Kram Moa

  20. Jessica igen skriver:

    Nu har jag gått o tänkt på det här i ett par timmar, och jag blir bara mer o mer irriterad. Här har vi en person som pratar om att hon har blivit utsatt för brott. Olaga hot. Polisen är därmed det enda alternativet. Annika, jag förstår din poäng med att ta in läsare för att ge råd, men jag kan för allt i världen inte förstå hur du ”inte har svaret”. Dags att sluta se mobbning och hot som något annat än brott.

  21. Agnes skriver:

    Jag tycket INTE att du ska bli ihop med den där killen för att få skydd. I och med att han har suttit inne så kanske det till slut blir så att du måste få skydd från honom. Jag tycker att det är viktigast är att du först känner dig trygg i skolan och överallt. Prata med någon som du känner kan hjälpa dig; familj, släkt, polis, lärare, skolsköterska etc. Om det är så att du inte kan stanna kvar i det området där du bor nu kan din familj kanske flytta alt. att du flyttar in hos en släkting/vän/fosterfamilj som bor i ett annat område. Det finns hjälp, jag lovar.Jag önskar dig all lycka i världen.

  22. Jo skriver:

    Tack Annika och alla andra. Verkligen. Tack. Ord är så fjuttiga men mitt tack är blandat med gråt för det finns så många snälla människor här på bloggen. Jag lovar, jag ska också bli en sån som bryr sig. Men först måste jag ha lite trygghet själv. Det var skönt bara att skriva. Och att få svar. Tack för alla råd. Jag kan inte prata med mamma för hon skulle gå sönder. Det är hon som behöver mitt stöd. Det är fel, jag vet det, men det bara är så. När det är problem är det jag som ska vara stark för hon blir hysterisk och går i bitar. Och jag orkar inte med det nu. Att berätta för henne skulle göra allt jobbigare. Att behöva trösta när man behöver tröst. Nej, orkar inte för då blir jag som hon och går i bitar.Men jag har bestämt att berätta för min moster. Och fråga om jag kan få bo hos henne. Kanske bara ett tag men för att komma bort för jag håller på att bli helt paranoid. Kan inte gå utanför dörren utan att vara på min vakt, tar omvägar, har ont i magen när telefonen ringer och psykiskt kommer det inte hålla. Kanske inte fysiskt heller om de ger sig på mig. Önskar jag kunde vara stark och stanna kvar för det känns fegt att bara fly. Men jag har ingen stolthet kvar. Den kommer kanske tillbaka. För Annika gick det ju. Och för andra som skrivit. Mina plågoandar har iallafall taskiga uppväxter och nedsatt iq att skylla på. De kommer aldrig någonsin att lyckas med något, aldirg ta sig vidare. Det vet dom, det är det som gör dom bittra och fulla av hat. Men jag kan inte tycka synd om dom. För att deras uppväxter varit skit ger dom inte rätten att göra mitt liv till skit. Ingen har rätt att göra någon annans liv till skit. Tack igen alla. Ni har stora hjärtan allihopa och det värmer att få stöd, att andra varit med om samma skit och klarat sig. Därför är Annika min hjältinna. Inte för att jag vill göra samma saker som henne men för att hon är så modig och vågar berätta. För att hon gått vidare. För att om en snygg, varm och smart tjej som hon kan bli mobbad ja då kan vem som helst bli det. Då är det inte oss det är fel på.

  23. Camilla skriver:

    Hej Jo! Jag vet självklart inte hur du mår just nu men jag vet att jag varit med om liknande saker och verkligen varit längst nere på botten. Jag mår fortfarande inte bra men jag tänker aldrig ge upp och det ska du inte heller göra! Om det är någonting jag lärt mig så är det att hur din själ mår är det viktigaste av allt! Man tror att skola/utbildning och allt sånt är så jävla viktigt men sanningen är att det är så jävla löjligt i jämförelse med ditt välmående! Jag är sjutton år och hoppade av gymnasiet för snart ett år sedan p.g.a. min psykiska ohälsa för att bara kunna fokusera på att göra saker jag mår bra av för i slutändan är det bara det som betyder något. Jag säger inte att du ska hoppa av skolan, du kan ju byta eller vad som helst, det finns alltid alternativ men jag menar att du måste ta dig ur den där situationen innan du bryter ihop totalt. Du är viktig, du är underbar precis som du är och du förtjänar inte att ta den där jävla skiten en sekund till! Jag säger som dom andra DRA DÄRIFRÅN fort som fan och gör precis vad du vill, det är du värd gumman! Jag ska be för dig ❤ Hoppas allting löser sig Kram Kram Kram

  24. Karoliina I skriver:

    Men gud! De är helt klart avundsjuka, de vill att du ska bli lika misslyckad som de känner sig.Jag har en vän som berättat för mig nu flera år efteråt, att hon var elak med mig på flit ibland för att hon var så jävla avundsjuk. Nu har jag inte blivit mobbad på samma sätt, men det är klart jag kände mig ensam, utstött; som ett jävla offer. Men jag fortsatte vara med min elaka vän trots att jag många gånger var ledsen. Men hon var trots allt min enda bästa vän och i det stora hela hade vi ganska roligt. Efter att hon själv blivit frisk från sina ätstörningar så berättade hon och skämdes. Det gjorde ont att höra det men trots allt så var jag så jävla glad och lättad. Jag visste ju att det egentligen inte var mig det var fel på. Förespråkar inte att man ska vara vän med människor du inte känner dig trygg med, men i mitt fall löste det sig ändå. Idag är vi fortfarande bästa vänner, bättre än någonsin tidigare. Även om de föregående åren varit jobbiga har jag lärt mig en del, att det mesta, om inte allting, handlar om avundsjuka i grund och botten. Kallades plugg-hästen men inners inne visste jag också att det bara var för att jag faktiskt ansträngde mig mer, och det gav resultat. Idag har jag gått ut gymnasiet med fantastiska betyg och högskolan, jurist alternativt läkare väntar.Jag råder dig att prata med dina lärare. Det är inte du som ska behöva byta skola och så i första hand. Lyssnar inte dina lärare, stanna hemma och plugga och försök ta tag i det där från högre håll, skolverket kanske och FRIENDS som kämpar med saker som dessa? Prata med din mamma, nog ska du se att det löser sig. Skolor brukar vara rädda om sina namn så de brukar försöka åtgärda problem, och mordhot är otroligt allvarligt och borde leda till avstängning! Du skulle kunna gå så långt som till rättegång. Men det är ju det, den drabbade mår ofta så psykiskt dåligt att de inte orkar gå igenom sådana långa procedurer och det är så jävla dåligt att det ska ta så lång tid! Men det finns många vägar att gå, prata med en lärare du litar på samt din mamma. Det kommer lösa sig. MVH Karro

  25. Greta skriver:

    Hur gammal är du?… Byt skola, byt stad… sabba inte dina betyg… Jag har själv blivit mobbad, inte så gravt.. Men av erfarenhet har jag lärt mig om mina barn blir mobbade så tänker jag låta dem byta skola…. Annars måste du gå i terapi ännu längre än vad du kanske redan behöver göra…. det är hemskt att de mobbade skall behöva byta skola, men om man vill ha ett snabbt resultat är man nästan tvungen….

  26. Amanda skriver:

    precis som de andra har skrivit här så måste du berätta och ta hjälp av någon! du har ingenting att förlora på det. berättar du för någon så beskyddar dem dig och kommer hjälpa dig: en lärare, dina föräldrar, polisen, kuratorn. tillsammans kan ni komma fram till en lösning på problemet – kanske polisanmälan, som jag läste att någon skrev. Jag vet att det är sjukt jobbigt det hära, men det blir bara värre om det fortsätter och du kommer bara må sämre. Så berätta för någon – det är en bra början på att få skiten att ta slut!Åh jag önskar dig verkligen lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s