Fly.

Jo svarar, efter att ha läst era råd:

Tack Annika och alla andra. Verkligen. Tack. Ord är så fjuttiga men mitt tack är blandat med gråt för det finns så många snälla människor här på bloggen. Jag lovar, jag ska också bli en sån som bryr sig. Men först måste jag ha lite trygghet själv. Det var skönt bara att skriva. Och att få svar.
Tack för alla råd. Jag kan inte prata med mamma för hon skulle gå sönder. Det är hon som behöver mitt stöd. Det är fel, jag vet det, men det bara är så. När det är problem är det jag som ska vara stark för hon blir hysterisk och går i bitar. Och jag orkar inte med det nu. Att berätta för henne skulle göra allt jobbigare. Att behöva trösta när man behöver tröst. Nej, orkar inte för då blir jag som hon och går i bitar.

Men jag har bestämt att berätta för min moster. Och fråga om jag kan få bo hos henne. Kanske bara ett tag men för att komma bort för jag håller på att bli helt paranoid. Kan inte gå utanför dörren utan att vara på min vakt, tar omvägar, har ont i magen när telefonen ringer och psykiskt kommer det inte hålla. Kanske inte fysiskt heller om de ger sig på mig. Önskar jag kunde vara stark och stanna kvar för det känns fegt att bara fly. Men jag har ingen stolthet kvar. Den kommer kanske tillbaka. För Annika gick det ju. Och för andra som skrivit. Mina plågoandar har iallafall taskiga uppväxter och nedsatt iq att skylla på. De kommer aldrig någonsin att lyckas med något, aldirg ta sig vidare. Det vet dom, det är det som gör dom bittra och fulla av hat. Men jag kan inte tycka synd om dom. För att deras uppväxter varit skit ger dom inte rätten att göra mitt liv till skit. Ingen har rätt att göra någon annans liv till skit.

Tack igen alla. Ni har stora hjärtan allihopa och det värmer att få stöd, att andra varit med om samma skit och klarat sig. Därför är Annika min hjältinna. Inte för att jag vill göra samma saker som henne men för att hon är så modig och vågar berätta. För att hon gått vidare. För att om en snygg, varm och smart tjej som hon kan bli mobbad ja då kan vem som helst bli det. Då är det inte oss det är fel på.”

 

Jo, kanske är det nu dags att jag skriver vad jag tycker att du ska göra.

Jag tycker att du ska fly. Så långt bort du kan. Jag tror att det sämsta du kan göra är att stanna kvar och kämpa, stå upp för dina rättighetereller söka skydd hos en våldsam kille.

Nej, jag vet förstås ingenting. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter.

Vi polisanmälde, nämligen. De tre killar som var allra mest aggressiva. Och om jag inte minns fel så gick jag inte tillbaka till skolan förrän alla tre blivit flyttade till andra klasser.

Som om det skulle hjälpa.

Jag visste att det var helt meningslöst. Men jag hade inget bättre förslag. Jag var helt övertygad om att problemet låg hos mig, och att det skulle bli precis lika illa även om jag fick börja i en annan skola.

Den morgon jag återvände till skolan stod de och väntade vid skåpen. Naturligtvis gjorde de det.

Du fattar väl att du ska dö nu, sa han. Den värsta.

Jag sa ingenting, men jodå, jag fattade. Gick redan och väntade. Jag hade ändå aldrig trott att jag skulle ta mig igenom högstadiet levande.

Det här var i sjuan. Jag gick kvar i den där satans förbannade jävla skolan i mer än två år till.

JAG SKULLE BARA HA DRAGIT.

Stått på mig, vägrat ge mig innan de hittat en plats åt mig någon annanstans.
För de var inte mig det var fel på, lika lite som det är dig det är fel på. Vi har dragit nitlotter, men vet du? Det betyder ingenting. Det säger ingenting om oss.

Du kan börja om. Du kan ge dig själv en ny chans och få det liv du förtjänar. Det de försöker beröva dig.

Börja om hos din moster. Gör det. Men ärligt talat, snälla, lova att aldrig gå tillbaka till den där skolan.

Många har skrivit att det inte är du som ska behöva byta, och jag håller med, men vi  lever inte i en perfekt värld och sanningen är att den enda som förlorar på att du inte byter skola är du. Och som de flesta vet så är det oftast inte en eller tre eller fem personer som mobbar, det är något som genomsyrar alla elever i hela skolan. En allmän sanning som säger att man är ett freak, en vidrig, pinsam, patetisk, sorglig, äcklig, illaluktande plugghäst. Den sanningen försvinner inte för att en eller tre personer får byta skola. Det piskar bara upp hatet.

Alltså. Fly medan du kan. Du kommer att ta med dig dina erfarenheter och upplevelser och de kommer att göra dig till en bättre människa, hur corny det än låter.

Snälla. Lova att du inte stannar kvar. Du förtjänar så oändligt mycket bättre.

Du förtjänar att inte vara rädd. Gör inte om mina misstag.


Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Fly.

  1. Cornelia skriver:

    Bra Jo! Prata med din moster, det är jättebra!Och lyssna på det Annika skriver. Det är inte värt att stanna kvar. Och kom alltid ihåg. Du är vacker, både på insidan och utsidan. Och du duger precis som du är och du är värd att ha det bra!

  2. soffan skriver:

    Jag håller med Annika. Fly. Tyvärr, måste jag som blivande lärare tillägga. För det är så frustrerande att inget kunna göra. Man är aldrig så utsatt som när man går i skolan, barn och ungdomar kan vara såå elaka och skolvärlden är inte den riktiga världen. Den är så mycket hårdare, och det värsta är att man måste gå dit. Alla måste gå dit, hur fruktansvärt det än är, eftersom vi i sverige har skolplikt. Det betyder också att man som skolpersonal är väldigt begränsad. Det går inte att avskeda elever från skolan, hur onda, vidriga och korkade de än är, hur mycket man än skulle vilja. Många lärare lever dessutom i någon jädra pretentiös, politiskt korrekt, fantasivärld där de tror att man kan resonera med mobbare. Det går inte att resonera med idioter!Så prata med din moster. Flytta. Och om det inte funkar, så faaan, kom till Lund och bo med mig och Plipp! Här är det minsann ingen som blir mobbad för att de är DUKTIGA i skolan!!! Mitt hjärta blöder för dig Jo. Jag önskar dig lycka till, och hoppas att få höra hur det går för dig framöver.

  3. Navigaren skriver:

    Jag håller helt med dig Annika, det bästa för dig Jo är att hitta en annan skola. Jag trodde inte att en skola kunde vara annorlunda än den jag gick i, men det kan den. Du skrev om jag minns rätt att du har bra betyg, en tummregel är att mobbare sällan är duktiga i skolan, ifall du kan ta dig in i t.ex. en specialklass i matte så lär miljön vara bättre. Lycka till

  4. Anna Bo skriver:

    Snälla, fly. I vissa situationer finns det inte mycket annat att göra. Och det är inte ovärdigt att fly. Det är att värdera sitt liv högre än skiten från några trasiga ärkepuckon.

  5. Sanna U skriver:

    ”Önskar jag kunde vara stark och stanna kvar för det känns fegt att bara fly. Men jag har ingen stolthet kvar.”Det starka är att göra det man måste. Lämna dem. Det där med att de borde flytta – inte du – varför skulle du vilja stanna kvar där? Vad har du för goda minnen där? Det starka är att se alternativen och ta sig därifrån. På samma sätt som det är bra att lämna ett destruktivt förhållande så är det bra att lämna en destruktiv situation, en destruktiv och rutten skolsituation. Du kan inte ändra på dem och det ska du inte heller behöva försöka göra. Lämna dem. Gör slut med dem i ditt hjärta och hitta ett bättre liv.

  6. Sara skriver:

    Man MÅSTE ingenting. Man måste inte alls gå till skolan. Inte om det skadar dig. Det är tortyr. Det finns så många alternativ att fixa sina betyg på. Det är inte kört. Jag gick inte till skolan, jag lät mina bra betyg försvinna, jag flyttade – allt för att rädda mig. Allt det där tog jag igen senare när jag var i trygghet och fick vara jag. Två år tog det att skapa sig en grund till ett nytt liv. Det var jättejobbigt men man klarar mer än vad man tror. Och två år är ingenting i det långa loppet. Du är ung och du kan ta en paus. Att vägra gå till skolan är det bästa jag har gjort. När jag blev starkare pluggade jag in allt jag missat. Jag fick bättre betyg än nånsin förut och jag har kommit in på alla universitetsutbildningar jag sökt. Du kan du också! Du har hjärna, hjärta och mod och jag är övertygad om att du kommer att få ett fantastiskt liv, men du kan inte stanna där du är nu. Berätta för din moster och kan hon inget göra får hon se till att hjälpa dig kontakta personer som är skyldiga att agera. Det finns många som kan hjälpa bara du berättar. Och håll dig långt borta från killen.

  7. Kerstin skriver:

    Packa väskan för Guds skull och FLY! Ta varenda chans du får och börja hos din moster. Jag håller med Annika, man ska inte behöva fly i en perfekt värld, men sedan när är den här världen perfekt? Det här rådet är det bästa rådet att ge till alla som blir mobbade: Byt skola. Hjälper det inte, byt stad. Jag känner så mycket igen mig i din berättelse, även om det inte riktigt tog sig till mordhot. Men det här med att man inte förtjänade att ha några kompisar för att man var taskig. Man var helt enkelt en genom-rutten person som förtjänade spö och att gå ensam i milslånga korridorer medan de skrek åt en och hotade med stryk om man råkade möta deras blickar. Titta dem inte i ögonen, där finns den riktiga skräcken. Jag stannade kvar och härdade ut i skräck och ångest och väntade i vad som kändes som en evighet på att de skulle sluta nian. Det har etsat sig fast i minnet hos mig, den kränkningen är inget jag önskar ens min värsta fiende. Säger som Annika, gör inte om mina misstag. Och du verkar innerst inne veta vad du är värd. Glöm aldrig bort det.

  8. cecilia skriver:

    För första gången börjar jag gråta när jag läser en blogg. jag känner verkligen igen mig, även om det inte alls var lika hemskt. Idag har jag flyttat in från den lilla förorten, Sigtuna, där jag gick första klass till tredje ring. (Sigtuna ligger norr om Stockholm!) Idag har världens underbaraste kompisar. Det är det som är så skönt med att bli äldre: att man kan välja sitt umgänge själv. Jag tycker också att du ska byta klass. Jag var också en pluggis. Jag tycker att du ska se till att du får bra betyg. Det kommer du verkligen ångra annars. Du kan väl säga till lärarna att de inte ska lägga fram reslutaten så alla ser?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s