Om att bli bra.

-1.png

Jag tror att den här veckans Sofis mode-krönika handlar om att även sådant som är riktigt, riktigt dåligt till slut kan bli bra igen.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Om att bli bra.

  1. Elin skriver:

    Vilken tur att jag inte hunnit jobb-sminka mig ännu. För nu gråter jag. Åh vad du är bra Annika.

  2. emelie skriver:

    Hur går man in och läser? kanske jag som är helt dum i huvudet. men hjälp! ^^

  3. emma skriver:

    Kanske det basta du nagonsin har skrivit. Faller en tar eller tva. Antagligen for att jag befinner mig i det dar nodbroms-laget, men ocksa for att nu vagar faktiskt jag tro att allt kan ordna sig. Sa smaningom. Jag maste bara fortsatta lyssna pa en annan annas goda rad och kampa lite lite till. Tack Annika! Du ar sa fin.

  4. ebba skriver:

    Jag håller fullständigt med ”emelie” – hur läser man dem?! Jag tycker att du är en fantastisk skribent (!!!!) och vill gärna läsa dina ord – dem har hjälpt så mycket när allt känns pest och pina, så skulle gärna vilja kunna läsa dem online.

  5. Jenny skriver:

    Imorgon, då ska jag träffa Jo. Jag har en massa hopp om att hon kommer vara min Anna. Bill och jag måste tyvärr skiljas snart och hjälper jag behöver kan han inte alltid ge.Idag av alla dagar behövde jag höra det här.Tack finaste Annika.

  6. Maria skriver:

    En jättefin krönika, vacker och vemodig. Du har en så fin och personlig stil, den kryper liksom in under huden på en.Känner igen mig alltför mycket. En manisk höst- jag skrev, redaktörade och layoutade hela dagar och kvällar. På nätterna gjorde jag det i sömnen- när hjärnan kunde sluta stänga av och faktiskt sova dvs. Jag var två gånger på akuten med andningsbesvär och bröstsmärtor för att kroppen inte klarade mer (jag är lika gammal som du). Nu försöker jag att ta det lugnare, förändra tillvaron, men det är inte lätt. Hoppas att jag kan känna som du snart och, vem vet, kanske till och få en egen trädgård.

  7. Petertoo999 skriver:

    Ja, kroppen är ingen maskin..Man måste vårda den..Annika! Jag såg att om du skulle få fråga gud en sak, så skulle du fråga vad som hände efter döden!! När du på bilden sitter med alla dina blommor, så sitter du ju också med dina förfäder, på ett sätt, är inte det vackert nog?

  8. Navigaren skriver:

    Vilken gripande krönika!

  9. Åh, Annika, du skriver så himla, himla vackert!!

  10. Hanna skriver:

    Som vanligt, väldigt bra. Jag hör till dem som har turen att inte känna igen mig i vad du skriver, vilket jag är tacksam över. Och, namnet på de blå blommorna är scilla. http://www.blomsidor.se/blommor/scilla/sc-0407-10.jpg

  11. Sofie skriver:

    Men åh, Annika. Vilken styrka du skickar genom att vara så stark själv!

  12. josefin skriver:

    Åh Annika. Vet du? Idag var jag hos vårdcentralen trots min sjukhus och psykologrädsla för att ta prover på min kropp som bråkar. Jag vet precis varför, den säger stopp och försöker dra i bromsen. Men jag lyssnar inte på den och det är ingen annan som hör hur den vrålar. Men vad tusan tar man sig till när man är tjugo och helt vilse? Hur ska jag komma förbi den skräcken och våga prata med nån? Och vem ska jag prata med? Läkaren idag lyssnade inte. Frågade om jag var apatisk varje dag och när jag svarade nej på det sa han bara, nehej, är du vegetarian då? Och när mitt svar blev ja sa han att jaha, då har vi svaret. Inte lönt att ta så många prover, ät lite järntabletter bara. Och jag som hade samlat sånt mod för att ta mig dit..Du är i alla fall så stark och en av mina främsta förebilder. Heja dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s