Svar på era frågor, del 2.

Allrajt – resten av svaren från frågestunden kommer här!

Filippa frågar:

Jag blir så nyfiken, vad gjorde du i Shanghai när du bodde där?

Förresten, kan inte du tipsa om någon bok man borde läsa?
Och kanske göra en spotifylista? Youtoubeklippen du lägger upp är fantastiskt bra nämligen.

Shanghai först: Jag var med och startade upp en svensk modellagentur där. Såg till att de andra som var där och jobbade hade det bra, samtidigt som jag modellade själv. Det var sista anhalten i min så kallade ”modellkarriär”. Det var där jag fick nog. Jag fyllde tjugoett när jag bodde där, och jag kände att det var patetiskt att fortsätta utsätta mig för något jag så uppenbart inte mådde bra av. 

Men Shanghai är en vansinnigt cool stad, och jag ångrar absolut inte tiden där. Hjälp, vad mycket jag lärde mig. Om vem jag ville vara, vad jag vill göra. Uteslutningsmetoden, helt enkelt.

Angående böcker: läs Jonas Gardells ”Frestelsernas berg”. Och ”Jenny”, om du inte gjort det. Hjärtskärande bra.

Väldigt många av låtarna jag älskar ligger i Höstpromenader-spellistan på Spotify! Det är låtar ni tipsat om och sådana jag själv lagt in, i en salig röra. Jag lyssnar sällan på någonting annat än den listan. Alla är alltid välkomna att tipsa om låtar ni saknar, kom ihåg det!

Lina frågar:

Vad tycker du om plastikkirurgi? Och vad jag helst vill fråga dig är om moral. Vad är moral för dig? Bra/dåligt? Berätta gärna lite om hur du ser det. Dubbelmoral också, vad tycker du om det? Åldersnoja, hur undviker man det?

Haha, det var inga små frågor!

Plastikkirurgi: fantastiskt att det finns möjlighet att hjälpa människor som mår dåligt över sina utseenden, fruktansvärt sorgligt att så många känner att de måste lägga sig under kniven för att de inte duger. Att vi har en så trång föreställning om vad skönhet är.

Moral är väl den praktiska tillämpningen av etik? Att handla rättrådigt, att göra det man anser är rätt. Men med tanke på hur många etiska inriktningar det finns känns det omöjligt att tala om något slags universellt rätt och fel. (Usch, jag har verkligen glömt det mesta från etikkursen jag läste för några somrar sedan.) Att det finns uttryck som ”jävla moralkärring” handlar antagligen om att vissa människor försöker pracka på sina idéer om rätt och fel på andra, genom att förakta och döma. Själv tror jag stenhårt på den gyllene regeln. Försöker verkligen att behandla andra som jag önskar att själv bli behandlad.

Dubbelmoral… ja du, det är inte alltid lätt att leva som man är. Vi är ju bara människor. Vi kan ha fantastiskt högtravande idéer om rätt och fel, men svårt att själva leva upp till dem. Osäkerhet, rädsla, missunnsamhet och bekräftelsebehov sätter käppar i hjulet ibland. Det enda man kan göra är nog att rannsaka sig själv, försöka att utvecklas, att övervinna sina brister och begränsningar.

Jag är helt fel person att svara på hur man undviker åldersnoja. Jag är inte överdrivet rädd för att åldras – men att dö, däremot. Och för varje dag kommer jag närmare döden. Mitt knep för att inte bli galen är att försöka känna att jag uträttar något – om så detta något bara är att få mina närmaste, och mig själv, att må bra. Då är livet åtminstone värt något.

Darling frågar:

Vad gör du mer än skriver kolumner för Aftonbladet? Hur ser din dag ut när det kommer till skrivandet? Som gnetande skribent är jag nyfiken 🙂 Har du eget företag förresten?

Just nu har jag paus från kolumnerna, på obestämd tid. De tog för mycket kraft när jag var sjuk, jag tvingades inse att jag aldrig skulle bli frisk så länge jag fortsatte att skriva dem. Jag skriver krönikorna för Sofis mode, krönikor till Vi i Villa och har dragit igång ett annat projekt för Sofis mode som jag sitter och pysslar med. (Kommer i tidningen först om några veckor, sedan kommer de att dyka upp i varje nummer.) Ja, och så har jag slängt min bok och börjat på en ny.

Ärligt talat har jag inga som helst rutiner just nu när det kommer till skrivande. Jag vill verkligen ha det, och har så tjusiga planer på hur jag ska lägga upp min arbetstid, men jag har bara inte kommit till skott. Nu sitter jag och jobbar jättekonstiga tider, alldeles för ofta om nätterna, alldeles för ofta precis innan deadline. Men jag ska bli bättre på att planera min tid, jag måste. Har skyllt min brist på disciplin på att det varit så mycket att göra med flytten, men nu är allt klart, det finns inga ursäkter längre.

Just det: ja, jag har enskild firma. Kan inte mycket om sådant, men har en underbar mormor som hjälper till med allt det praktiska.

Madde frågar:

Sedan mina tidiga tonår har Populärmusik från Vittula varit en av mina favoritfilmer. Och sedan i somras när en flicka länkade till dig ifrån sin blogg och jag kom hit så har du varit en av de få så kallade förebilder i mitt liv. Men om vi återgår till Populärmusik från Vittula så blev jag lite småchockad men så himla glad när jag fick se att det var du som spelade den där coola ”kommunisttjejen”. Och du kanske tycker att det är för privat att svara på men det vore så himla intressant att veta hur det verkligen är att göra en sexscen på film. Var det väldigt jobbigt eller är det lite som att spela in vilken scen som helst? Vore också kul att veta hur du fick rollen och så vidare 🙂

Vad roligt att du tycker om filmen! Gud, sexscenen, det var så lääänge sedan. Mer än sex år sedan. Men jag minns det som att det var otroligt obekvämt, även om det inte var så farligt som jag trodde. Alltså, jag kan inte knappt säga om det var som att spela in ”vilken scen som helst” – jag har inte så mycket att jämföra med. Men nej, vi spelade in den scenen först, och allt vi gjorde efteråt var väldigt mycket lättare, så det var definitivt jobbigare. Det kändes extremt utlämnande och jag var livrädd för att göra fel, göra bort mig, vara dålig. Hela inspelningen (i och för sig bara två veckor för mig, varav typ tre inspelningsdagar) gick jag runt och kände mig som en sådan bluff. Var så rädd att någon skulle avslöja mig – ”hon är ju ingen skådis!” – och så skulle jag bli hemskickad med svansen mellan benen. Det var en enorm lättnad när allt väl var över. Men när jag väl fick se den färdiga filmen på premiären, då var jag stolt! Inte minst över att jag klarade av det, att jag inte förstörde hela filmen.

Hur jag fick rollen är inte så spännande. Jag låg i något castingregister, brukade få provspela för musikvideor och reklamfilmer, fick småroller då och då. De ringde upp, jag fick komma och provfilma (satt på en stol och låtsades köra bil) och sen åka ut till Arlanda och träffa regissören, han hade en stund över när han väntade på ett plan. Vi pratade lite, men jag trodde absolut inte att jag skulle få rollen – fattade inte att jag fått den förrän de ringde och sa vilka tider mitt plan upp till Luleå skulle lyfta.

Emma skriver:

JA – fragestund! 🙂 Jag som alltid har hundratals fragor jag vill stalla dig… Jag ar nog inte den forsta som tanker pa dig som en slags latsas storasyster-van. Och nu, sahar, kommer jag inte pa nagot vettigt att fraga alls.
Men jag kanske kan borja med att fraga hur du mar? Vi vet ju att du varit sjuk under en langre tid men det verkar som att du mar battre nu, bloggen att doma atminstonde.
Ibland tror jag att jag kanner jag igen mig i dig. Kanske mest i den yngre, lite vilsnare du. Kan du beratta lite mer om din resa fran den du var till den du ar idag?
Bamsekramar!

Oj – den resan skulle ta ett väldigt bra tag att berätta om! Det får jag nog ta i små etapper, tror jag. Är det något särskilt du vill höra om?

Vet du, jag mår bra. Ofta väldigt bra. Visst har jag svackor ibland, dåliga dagar eller stunder då allt känns övermäktigt. Men de blir färre och färre. Att bo på landet gör mig gott. Så även att inte jobba särskilt mycket, ge mig själv tid att vila, återhämta mig.

Och tack för alla dina snälla ord. Jag har sådan tur som får lära känna fina människor som du.

i. skriver:

Satt faktiskt igår och funderade på att skriva en kommentar hos dig. Har följt din blogg länge och du är en av mina största förebilder, du verkar så sund och klok. Jag funderar på vad man egentligen ska ta sig till när ens värld vägrar sluta storma fast man är tjugo år. Det känns som det borde.. ”gått över”. Och så är det ingen som vet någonting. Bara min allra bästa vän och hon vet långt ifrån allt. Jag vill liksom inte tynga henne med det. Hon vet lite av vad som bränner och känns men långt ifrån allt. Och hon har fått mig att gå till två olika psykologer men det känns inte som det är nåt för mig. Jag sitter mest helt tyst. Och när jag ger upp efter några månader vet personen jag pratat med knappt mer än mitt namn. Jobbar heltid och håller ihop mig utåt, men såhär kan jag ju inte ha det resten av mitt liv. Vad ska man ta sig till..? Förstår att du inte sitter på något svar, men kanske nåt tips eller klokt ord..
Stor kram.

Kära, kära du. Ja, man kan tycka att det borde ”gått över” när man är tjugo år. Men så är det inte. Tyvärr. Tjugo är tvärtom allra värst. Så var det åtminstone för mig. Nitton, tjugo och tjugoett var fruktansvärt svåra år. Jag visste ingenting, var ute på helt fel spår, ville så gärna hitta rätt men famlade i mörker. Det var som att all skit från tonåren kulminerade de där åren, när jag hade trott att allt skulle lösa sig bara jag fick komma hemifrån och starta mitt eget liv. Plötsligt fanns ingen familj där som kunde hålla koll på mig, jag kunde leva ut alla mina destruktiva sidor utan att någon lade sig i.

Till slut kom jag till en punkt då jag inte orkade må dåligt längre. Det var våren 2005 och jag var så trött på den där jävla tomheten, ångesten. Jag styrde upp mitt liv, bestämde mig för att ta itu med mina problem, ge mig själv en chans. Flyttade till Norrköping och började plugga, träffade nya människor, lät mig bli en tryggare, gladare version av mig själv. Det gick inte på en månad, inte på ett år. Men när jag flyttade tillbaka till Stockholm våren 2008 var jag en annan. Jag hade fått kontroll, perspektiv, mål. Två år senare kämpar jag hela tiden med att hålla mig på rätt köl. Faller tillbaka och tar mig upp igen. Det är inte perfekt, men jag är oerhört mycket lyckligare idag. Det går knappt att jämföra.

Jag skulle vilja att du mailar mig, så kan vi prata om vad du borde göra. Det här kommer att lösa sig, förstår du. Det kommer att ta lite tid, och du behöver bestämma dig för att du vill må bra. Men det kommer att bli bra. Skicka ett mail så går vi igenom hur det kan gå till.

 

Elsa frågar:

– hur var du som sextonåring/artonåring/tjugoåring?

Fruktansvärt vilsen. Förvirrad. Rädd att inte räcka till.


– vad ångrar du mest i ditt liv?

Att jag varit så vidrigt elak mot mig själv. Utsatte mig för så många hemskheter, tog så många risker. Jag ångrar att jag inte förstod att det inte var mitt eget fel att allt var så svårt.


– har du provat droger nån gång?

Ja, lite av varje. Inte särskilt många gånger, men ändå. Det ingick i hela den där ”jag skiter i mitt liv för jag förtjänar ändå inte att leva”-fasen som pågick lite för länge. Första gången var jag arton, sista gången tjugoett, tror jag. Var alltid väldigt full samtidigt, så jag vet inte riktigt vilka effekterna av drogerna var, men jag minns att jag nästan alltid trodde att jag skulle dö. Visste även när jag gjorde det hur vansinnigt dumt det var. Usch. Ångest.


– vill du gifta dig? (ja inte med mig då, haha utan i allmänhet)

Hahaha! Ja, det vill jag verkligen. Men tydligen måste man vara två om det. Min kärlek vet nog inte riktigt vad han vill när det kommer till sådant. Han menar att vi har det bra och hör ihop ändå. Jo, fast man kan ju ha det bra och höra ihop OCH vara gifta, tycker jag.


– vilka är de vackraste/snyggaste kändistjejerna du vet?

Julianne Moore måste vara vackrast i världen. Shannyn Sossamon är väldigt hot. Winona Ryder också. Och Katherine Moenning som Shane i L-word… mmm-hmmm.


– om du skulle få ändra på tre saker i ditt utseende, vad skulle det vara?

Skulle du frågat mig för tio år sedan skulle jag aldrig kunnat stanna vid att välja tre. Nu känns det som att det vore förfärligt otacksamt att vilja ändra på någonting. Jag är otroligt tacksam att jag får se ut som jag gör, att jag får se mig i spegeln och vara alldeles, alldeles nöjd. Men mitt högerknä är väldigt knotigt, jag kan inte stå på knä – vilket är mer irriterande än vad man kan tro, speciellt om man ofta sitter på golvet och skruvar ihop Ikeamöbler. Det hade kunnat få se ut som ett vanligt knä istället.


– vilka är dina favoritprogram på teve?

How I Met Your Mother! Det är nog den enda serie jag älskar som fortfarande går på teve. Annars tycker jag att My So-Called Life är den bästa serien som någonsin gjorts. Och så är jag kanske världens största Dawson’s Creek-fan.


– när blev du av med oskulden (kanske är för privat)?

Beror lite på hur man ser det, vad man räknar som att bli av med oskulden. Jag ser det som att jag hade sex första gången några månader in i ettan på gymnasiet. Han hette Robin och gick i min klass. Vi var väldigt kära.

 

Debbie skriver:

Jag undrar en sak, ta det inte på fel sätt snälla. Men du har blivit så otroligt vacker senaste tiden, fått en så sund och fin kropp med former på helt rätt ställen. Vet ju att du haft problem med mat och jag önskar att du ville berätta lite om hur du gjort för att gå upp i vikt (som jag bara gissar att du gjort) och ändå må bra med dig själv, inte vilja vara smalare (jag antar igen). Jag är sjuk jämt och vill så gärna gå upp i vikt för att min kropp ska orka leva men förstår inte hur jag ska klara det utan att känna mig tjock äcklig vidrig. Men så ser jag hur tokfin du är och tänker att… Om Annika kan, då kanske jag också skulle kunna?!

Tack, tack. Tar det inte på fel sätt. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag har hittat annat i livet som är så mycket viktigare, och problemen med mat och utseende har blivit mindre och mindre tills de till slut försvunnit helt. Resultatet har blivit att jag aldrig någonsin känt mig så snygg som nu. Min kropp är inte byggd för att vara så mager som jag varit – jag har ganska breda axlar och höfter, så när jag haft kläder på mig har jag alltid sett ungefär likadan ut som nu. Utan kläder har jag tyckt att min kropp varit så ”hängig”, gropig och ful, och nu när jag väger mer har allt liksom ”fyllts ut” och blivit slätt. I tonåren vägde jag femton kilo mindre än nu, och bara de senaste tre åren har jag gått upp tio kilo. Ändå kan jag ha i stort sett samma kläder nu som då. Jag var bara väldigt, väldigt mycket benigare förr, och mådde alltid fruktansvärt dåligt. Idag känns det så meningslöst att tänka på att jag blir alldeles matt. Hur mycket tid och kraft jag ägnat åt någonting som helt saknar poäng.

Och du. Klart att du kan. Om du jobbar med att må bra på andra sätt i livet tror jag att mycket kommer på köpet. Och det skadar aldrig att prata med någon.

Madde frågar:

Hade du någon speciell stil under dina tonår? exempelvis popare, punkare, och så vidare? Tänker du mycket nuförtiden vad du köper för kläder eller köper du mest sådant du trivs i? 🙂

I högstadiet lyssnade jag på grunge – Nirvana, Soundgarden, Pearl Jam, Alice in Chains – och, eh, pojkband. Underlig kombo, jag vet. Jag hade ful frisyr, hängiga, ärvda jeans, stora t-shirts, skjortor eller collegetröjor och klumpiga gymnastikskor. Vet inte om det kan kallas för någon stil alls. I gymnasiet lyssnade jag på Bright Eyes, The Smiths, Kent, Broder Daniel, Håkan, Pulp, Blur, The Cure, Ryan Adams, Magnetic Fields, Edson, Jesus & Mary Chains, The Sundays. Växlade mellan någon slags Broder Daniel-look med stjärnor under ögonen, randiga strumpbyxor, smutsiga Converse och ett halvt ton svart kajal; en mjukare, britpoppigare stil med machesterbyxor, Fred Perry-piké och vita Stan Smiths, och en flickig dock-look med små femtio- och sextiotalsklänningar, ”kinaskor”, knästrumpor och pärlhalsband. Sedan dess har jag väl blivit mer och mer ”vanlig” för varje dag. Tråkig, kanske.

Numera behöver jag nästan aldrig köpa kläder, har redan alldeles för mycket. Hade en period i Norrköping då jag shoppade min ekonomi sönder och samman, fick ångest om jag hade samma klänning mer än en gång, fick för mig att min identitet på något sätt satt i mina (nya) kläder. Handlar jag nu det blir oftast antingen söta, vippiga kjolar, snygga kavajer eller mysiga hemmaklänningar. Men jag har alltid köpt sådant jag trivs i!

Lina frågar:

Skulle du kunna tänka dej att videoblogga nångång? Det hade varit så roligt!

Jag hade inte haft någon aning om vad jag skulle göra i en videoblogg. Tror inte riktigt att det är min grej. Jag trivs bättre med skrivna ord. Men har du någon idé, för all del, dela med dig!

ruuht frågar:

Vad är ditt hittills bästa respektive sämsta minne från din barndom / från dina tonår / från ditt vuxna liv..?

Åh men du, det där är för svårt att ge bra svar på. Sorry! Men okej: Ett av mina bästa barndomsminnen är när jag fick veta att jag vunnit ett ridläger i Min Häst. Ett av de sämsta är själva lägret. Jag var yngst och alla avskydde mig. Förmodligen förtjänade jag det, jag var tio år och säkert en pain in the ass på de stora tjejerna. Men det förstod jag ju inte då, och det är ändå ingen ursäkt för att vara så elaka som de var.

Ett av de bästa från tonåren var när jag äntligenäntligenäntligeeeeen fick sluta högstadiet. Jag satt i klassrummet med mitt slutbetyg med full pott i handen och visste att jag aldrig, aldrig mer skulle behöva sätta mig fot i den där byggnaden igen. Att de värsta åren av mitt liv var förbi. Att jag överlevt.

De värsta tonårsminnena är antagligen från högstadiet. Kan inte välja ett. Hela högstadiet är ett stort svart moln av ångest.

Mitt bästa minne i vuxen ålder är nog från sommarstugan, några somrar sedan, när han för första gången sa att han älskar mig.

Det sämsta… jag vet inte. Eller jo, jag har några alternativ, men det är sådant jag inte tror att de som berörs vill att jag berättar.

 

 

Mary skriver:

Massor med frågor.. allvarliga, oallvarliga. Hoppas du kan svara. Många kramar!
* Hur övervinner man rädslan för döden?

Om någon har svaret på den frågan får de gärna dela med sig. Jag får panik när jag tänker på döden. Så jag försöker att undvika det.

Men jag hoppas att det finns någonting mer där ute, någonting tryggt och vackert.


* Vem är din idol?

Jag tycker att författaren Johanna Nilsson är alldeles fantastisk.


* Vilka tidningar läser du?

DN och Svenska dagbladet varje morgon, Expressen och Aftonbladet nästan varje dag. Filter, Vi, Vi läser, Café.


* Hur berättar man för sin pojkvän att ens släkting tagit livet av sig (före vi blev tillsammans oc)

Ojojojoj. Det beror nog helt på vilken relation man har till sin pojkvän, och varför man känner att det är svårt att berätta. Men jag tror att man ska komma ihåg att pojkvänner ofta förstår mer än man vågar hoppas på. De är fina på det sättet.

 

Cecilia frågar:

Hej, vad roligt med frågestund:D Jag blir alltid lika glad över (och lika nyfiken på) lyckliga förhållanden, så min fråga är hur länge har du och Ronnie varit ett par och hur får man det egentligen att hålla igenom allt trassel som alltid dyker upp? Lycka till med allt!

Tack, Cecilia! Vi har varit tillsammans i några år nu, och jag blir lika förvånad varje morgon när jag vaknar och upptäcker hur osannolikt lycklig jag är över att få vakna bredvid just honom. Men jag är sannerligen ingen relationsexpert. Det känns bara som att jag haft obeskrivlig tur. Måste jag ändå gissa så tror jag att förhållanden mår bra av att man involverar varandra i sitt arbete, i de små och stora sakerna. Att man alltid har något att diskutera. Och att man ser på sig själva och varandra som ett team, en enhet som klarar vad som helst så länge man gör det tillsammans.

 

A.J frågar:

Hur var din alkoholdebut?

Skolresa i nian. Nervös, pirrig, häftig, rolig, häxblandning, och sedan spydde jag i åtta timmar.

 

Elin frågar:

Bara för att: Har du silicontits? 😀

Japp! Dubbla H-kupor. Hårda som basketbollar. Jag får knappt plats i duschkabinen längre.

 

 

Katja skriver:


Hejsan!
Hoppas allt är bra med dig!
I vilken stadsdel i Berlin bodde du i? Kände du det att det var svårt att komma in i själva ”berlinlivet” med att träffa människor osv? Okej kanske lite vag fråga men jag hoppas du förstår vad jag menar.
Jag funderar nämligen på att flytta dit några månader efter sommaren. Jag blev lite kär i staden för 2 år sen och har tänkt på att flytta dit ett tag nu.
Kram

KLART att du ska flytta till Berlin! Det kommer att bli fantastiskt, det är jag säker på. Vi bodde i Kreuzberg, nära Schlesisches tor, och nu har vi lägenhet bara några kvarter därifrån, vid Lausitzer platz. Jag älskar det här området. Vi är här just nu och jag känner mig alltid så trygg här, som att jag passar in, ingen dömer mig här.

Vi flyttade hit mycket för att få vara ifred och skriva, så vi var inte ute efter att skaffa vänner. Vi har ett gäng kompisar som bor här sedan tidigare och det räckte utmärkt med att träffa dem. Men det verkar verkligen inte svårt att träffa folk här! Det är snarare så att man fått anstränga sig för att inte få en massa nya kompisar, haha.

Lycka till, det kommer att bli kanon!

 

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Svar på era frågor, del 2.

  1. Visselpaj skriver:

    Hej! Du verkar vara en skön människa! Tänkte bara tipsa om min trevliga blogg som du kanske skulle tycka om att läsa!http://visselpaj.bloggspace.se/

  2. Katarina skriver:

    Älskar höstpromenader-spellistan. Har lyssnat på den en stund och musiken passar mig verkligen. Tack! Underbart att upptäcka ny musik/nya artister att förgylla dagarna med.

  3. madde. skriver:

    tack för svaren, annika! 😀 Fin och intressant läsning.

  4. ida skriver:

    blev överraskande rörd över hur du verkligen bryr dig om på riktigt. (syftar på svaret till i) ..och då anser jag mig vara väldigt icke-blödig av mig.skriver sällan kommentarer, när jag väl försöker känns de bara som betydelselösa ord och blir oftast opublicerade.men jag tyckte att det var så fint av dig att det känns värt att berätta. 🙂

  5. Qicki skriver:

    Hej Annika..Roligt att läsa att alt är bra med er & att ni har kommit i ordning i huset.Läste att du är sugen på barn, ville bara säg att du är så välkommen ut hit till stugan & att vara barnvakt till Noah när du vill..Kram från grannarna i Hälleforsnäs…

  6. emma skriver:

    Tack for tiden och dina svar. Det var nyttigt/roligt/intressant att lasa. Och sa skriver du ju sa bra. Som alltid.Sitter och gnetar och gnatar pa ett mail till dig men inte ens har orden pa tungan sa det far nog bli en annan dag… 🙂 (Forstar inte varfor bara tanken pa att skriva till dig gor mig mig sa nervos!) Ta hand om dig! Lordagskram

  7. Katja skriver:

    Tack för ditt fina svar om Berlin! Ha en fin helg och ta hand om dig, kram

  8. Malin skriver:

    Vet inte om jag fått reda på att det var du som spelade tjejen i Populärmusik från Vittula innan för jag känner igen det på något sätt, men nu blev jag förvånad iallafall. På ett bra sätt! 🙂 Du var jätte duktig! Den karaktären var ju supercool. ;DJag önskar att min såkallade skådespelar-karriär kan kicka igång snart. Hittills har jag bara varit med i en reklamfilm på tv och det har ju inte gett så mycket. :(Puss på dig finaste Annika! ❤

  9. Sophie skriver:

    TACK för att du säger att saker inte går över bara för att min blir 20 och att tonåren därmed är förbi. Jag är 20 år och känner mig vilsen som bara den. Så har alla alltid sagt att ”vääänta tills du blir 20, då har det mesta gått över” om man står där och ba: vafan?sjukt knäppt formulerad kommentar.. men jag gillar dig! mest det jag ville säga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s