En väldig massa ord om bloggande. Och om att leva, även utanför nätet.

”Är det verkligen rimligt att vi alltid ska le?”

Jag läser runtom på nätet att man efterfrågar en ”motvåg”. En bild av livet som inte alltid är så jäkla problemfri, tillrättalagd, perfekt. En motvikt till alla framgångsrika Ebbor och Kenzor och Blondinbellor. Någon som skriver om ensamhet, utanförskap, depression, självhat och förtvivlan.

Någonstans drogs jag in i det hela. Någon föreslog mig som ett slags förebild, som tar unga människors problem på allvar. Någon annan avfärdade mig – jag är för leende, för puttinuttig, ”mindre smart” (”för att uttrycka det snällt”).

Jag håller med. Jag håller med om att det vore tråkigt om det bara fanns bloggar där allt är så fantastiskt underbart hela tiden. Och jag håller med om att jag ler väldigt ofta.

Däremot håller jag verkligen inte med om att det inte finns alternativ till framgångsbloggarna. Man behöver inte lägga många minuter av sin tid för att hitta bloggar där livet är allt annat än rosenrött och sköljmedelsdoftande. Bloggar om föräldrar som kämpar för att hålla sina sjuka barn vid liv, om tvåbarnsmammor döende i cancer, unga människor som vuxit upp i ofattbar misär. Bloggar vars skribenter slåss mot ätstörningsdemoner eller drogberoende, depressioner eller livskriser, en partners bortgång eller långvarig arbetslöshet. Bloggar som behandlar olycklig kärlek, ensamhet och mobbning, funktionshinder och fattigdom.

”Bloggosfären” består inte av idel Blondinbellor. För den som vill hitta någon att identifiera sig med, någon som delar ens egna problem och funderingar, finns en hel värld av bloggar att välja mellan. Man kanske måste klicka sig bort från Bloggtoppen, men det är ganska lätt gjort.

Och alla dessa bloggare är så sanslöst modiga. Oavsett om de är anonyma eller inte väljer de att dela med sig av allt det där vi alldeles för sällan pratar om. För att det är viktigt, givande, kanske livsnödvändigt.

Det är fantastiskt att de finns, att de vågar, att de orkar.

Själv är jag inte särskilt modig. Det är sant. Jag vill minnas att jag varit modigare, en gång i tiden, då när bloggen kändes som någonting mellan mig och en liten, ansiktslös men – som jag såg det – förstående och omtänksam grupp läsare.

Det var länge sedan nu. Jag minns det knappt.

Nu censurerar jag mig automatiskt varje gång jag klickar på ”skriv nytt inlägg”-knappen. Det är inte någonting jag tänker på, det har blivit en självklarhet: det jag skriver här ska inte såra, inte lämna ut någon, inte oroa eller uppröra mormor mamma pappa systrarna bror pojkvän vänner chefen faster kusinerna eller någon annan som kan få för sig att gå in och läsa.

Resultatet blir, naturligtvis, inte särskilt intressant. Jag blir en brud som tjatar om att jag bor i hus, någon som ler på bild. Och det är okej.

Eftersom mitt liv inte är bloggen och bloggen inte mitt liv. Det är i mitt liv allt händer. Det är där jag gråter, tvivlar, saknar, skriker, ångrar mig, kräks, misslyckas, hatar, faller. Det är där jag är rädd, osäker, förtvivlad; där jag inte kan sova, inte kan andas för att jag oroar mig så för människorna jag älskar, de som har det så svårt. Där jag kämpar mot djupt rotade nojor, mot dödsångest och självförakt.

Men det är också där jag hoppas, längtar, skrattar, njuter, knullar, älskar, försöker, lyckas, reser mig igen.

Bloggen? Den ligger ju på nätet. Jag är skiträdd för nätet. Det är så lätt att hata här. Att skapa sig en bild av människor enbart utifrån dessa små skärvor av liv. Som om vi faktiskt vore bara just detta. Skuggor. Som om vi såg en människa på andra sidan gatan, kanske någon med shorts och långt hår och som skrattar in i en mobiltelefon, och tänkte: sådan är hon. Det är allt hon är. Lycklig och långhårig. Den jävla subban.

Men jag vill ju berätta saker. Både om det som är fint och det som gör ont. Därför är jag så glad att jag har mina krönikor, och att jag i dem kan skriva om sådant jag inte vill ska skvalpa omkring på nätet. Jag är så glad att de bara finns i tidningen. Jag känner mig underligt säker där, gömd bakom papper och trycksvärta. Jag kan inte skriva allt där, naturligtvis inte, men i dessa tvåtusenfemhundra tecken i veckan skymtar mer av hon som verkligen är jag än i alla blogginlägg jag skrivit de senaste åren. Där vågar jag skriva om det som inte alltid är ljust och lyckligt: om min syster W, om hennes liv som blivit så fel, om mycket av det som skrämmer mig så. Om att vara ensam, om att växa upp, om att göra sig fri. Om att bryta upp och börja om. Om misslyckanden, oro och sorg. Om lycka, också. Och lägger man ihop alla krönikeskärvor, om man sammanfogar dem, tror jag att man börjar närma sig någonting som skulle kunna kallas en människa.

Jag tror att ni som tycker om att läsa det jag skriver har skymtat mig någonstans. Att ni kanske känner igen er i det ni skymtat. Jag tror att ni har överseende med att jag ler ofta, att jag trivs med min till synes ointressanta tillvaro. Möjligen tycker ni till och med att jag förtjänar det.

Och till dig som kallar mig ”mindre smart”: du har uppenbarligen fått tag på mina gymnasiebetyg. Döm mig inte efter dem! Jag var skoltrött, okej?!

 

(Det här var inte en text jag hade tänkt skriva.

När jag skrev första raden trodde jag att det skulle handla om… om att ”stora” bloggare som vågar visa sig sårbara får så mycket skit, får höra att de är dåliga förebilder som uppmuntrar andra att må kasst, avfärdas som ”emo”, patetiska – det som Linna Johansson skriver så bra om här. Att jag tycker att det är fullt rimligt att de flesta av dessa populära bloggare håller sina kärleksbekymmer och nojor för sig själva, i sina verkliga liv, istället för att skriva ut det på sidor med (hundra)tusentals besökare.

Men jag antar att jag tyckte att de texterna redan skrivits bättre av andra. Eller att det borde vara självklarheter. Kanske var det här bara ett gäng ord jag behövde skriva. Tydligen var det så.)

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till En väldig massa ord om bloggande. Och om att leva, även utanför nätet.

  1. Malin skriver:

    Du framstår som allt annat än mindre smart. Och du är öppen nog för mig, jag har skymtat din person fler än en gång i bloggen. Du skriver fint!

  2. Ida skriver:

    Du är ju fantastisk.Det blir jag inte mindre övertygad om av att läsa det här inlägget, om man säger så.”Mindre smart”? MINDRE SMART? Herregud. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan påstå en sån sak om dig. Jag tar fan personlig illa upp, haha! Du är nog den minst, eh, ”mindre smarta” människa jag vet. Och dessutom är du… god. I brist på bättre ord. Du är en sådan jag önskar innerligt att jag fick ha i mitt liv mer än som en underbar person bakom en blogg och tidningssida.

  3. kyrksyster skriver:

    Goda ord!

  4. Elise. skriver:

    Bästa inlägget jag läst på år och dar. Föga överraskande att det är just på din blogg ett sådant dyker upp.

  5. Sofie skriver:

    Varje dag går jag in på din blogg, läser och förundras. Önskar jag kunde skriva som dig, lika öppet och berättande men ändå vackert. För mig betyder din blogg mycket, dina ord ännu mer. Det är för att läsa din krönika jag köper Sofis mode varje vecka. För att läsa och inspireras av dina texter. Behöver jag hjälp med att skriva en egen text någon gång går jag bara tillbaka, hämtar inspiration från den som ger mig det djupast. Den som träffar hjärtat och sedan stannar kvar där. Du är så bra Annika, så otroligt bra!

  6. Isa skriver:

    Jag brukar läsa din krönika på rasten när jag jobbar. Den lyfter min dag 🙂 Ville bara att du skulle veta det och att jag också blir inspirerad av din blogg. Och angående det där med att le mycket. Jag säger: Mer leenden åt folket.:)

  7. Hannah skriver:

    Annika, du är helt fantastisk!

  8. Hanna skriver:

    Oj oj oj oj OJ. Dog lite när jag läste det här. Jag blev så fruktansvärt imponerad över hur briljant och pricksäkert det här är (eller, egentligen borde jag inte bli det, jag har vetat att du skrev briljant sedan jag läste din första krönika, men ändå).Det här ämnet är så otroligt viktigt och intressant, du behandlar det på bästa möjliga sätt. Att säga att jag blev blown away när jag läste är ett stort jävla (förlåt) understatement. Jag är så sjukt imponerad över att du ändå kan skriva så utelämnande och personligt på ett sätt som fångar en så. Det är en riktig blogg som faktiskt bygger upp självkänsla, lite till skillnad från de bloggar med tips från människor som verkar leva ett problemfritt och ekonomiskt oberoende liv. Du är så mänsklig och naturlig på nåt sätt. Jag älskar det.PS. Jag skrattade rakt ur när jag läste det där om ”mindre smart”. Du är absolut den smartaste och mest jordnära bloggaren jag vet.

  9. emzi skriver:

    Det finns inga ord. Eller åtminstone vet jag inte dem. Fantastiskt bra skrivet. Tack.

  10. Vonskareng skriver:

    Mäktig text. Otroligt välskriven

  11. Navigaren skriver:

    Newton sa en gång, att han inte visste hur andra såg honom, men han såg sig själv som ett barn som upptäckt en liten del av stor strand. På samma sätt skapar vi en bild av oss själva att visa omvärlden, som den kan dömma oss efter. För att vi behöver både respekt, kärlek, stöd, o.s.v.

  12. PUSS världens finaste Annika!Jag älskar din blogg, så på ett vis älskar jag ju dig med. Den del du väljer att visa. Men jag skymtar ofta en annan del. Så jag plussar ihop delarna och får en Annika. En underbar, fin, fantastisk Annika. När jag har problem som jag inte vill dela med någon annan, så brukar jag skriva mejl till dig i mitt huvud. Och du svarar alltid så klokt. Låter jätteknäppt. Men du hjälper. Sluta aldrig med det. Pusspusspuss och bamsekram.

  13. Elin skriver:

    (nu skiter jag i att hålla på att poängtera att ”allt är relativt”, den som läser detta får tänka sig att jag säger det efter varje mening). Men alltså.. Visst förstår jag vad som menas, vad som vill påvisas med en motvåg. Men varför skulle det vara inkorrekt att skriva ”jag är glad!” och bättre att skriva ”jag mår så jävla dåligt!”. Missförstå mig inte – jag röstar inte för Barbie som personlighetsideal, men jag röstar inte heller för att vi ska vältra oss i olycka. Jag tycker ofta (till skillnad från motvågsentusiasterna) att det i många situationer blir ett sånt jävla fokus på vad som gör en ledsen, att man ska uppmärksamma sina förluster framför sina vinster. Det gör mig ledsen. Om man mår så dåligt att man ser i svart, behöver man hjälp att se världen i flera färger igen. Jag vill för allt i världen inte att folk ska tro att det är ”friskt” att ha ångeststörningar. (Sen att man kan ha temporära dippar är en helt annan sak.)

  14. Petertoo999 skriver:

    Jag har inte tid och säga något vettigt i dag, jag har fått en jävla massa kirskål i min rabatt, jävla skit! Nu är det KRIG!! Sen så är det för varmt också! Men mina sista krafter orkar jag i alla fall skriva att du är en väldigt godhjärtat person, Annika.

  15. Amanda W skriver:

    Om jag med ord kunde beskriva hur mycket du har hjälpt mig under min gymnasietid. Om hur ditt peppande har fått mig att hjälpa andra genom tonårslivets stundtals mörka sidor. Vet du? Mina betyg är också riktigt usla men i livserfarenhet skulle vi gått ut med högsta betyg, båda två.all kärlek, Amanda.

  16. Tone skriver:

    Intressant att läsa dina tankar om detta! Jag förstår att man inte vill lämna ut sig själv eller sina kära och jag menar heller inte att vi ska sitta och gnälla. Men jag tycker att det tillför mycket att skriva på ett personligt sätt även om livets bekymmer, det finns en skillnad här mellan personligt och privat. Det innebär inte att jag tycker att vi ska sätta oss i en offerroll, men det glada i livet får sin klang i jämförelse med det ledsna. Framgångarna i förhållande till bekymren. Det som fick mig att reagera så starkt är mängden av alla som faktiskt mest försöker sälja sig själva som lyckade koncept på nätet. Det blir platt och till sist undrar jag: finns det plats för dem som inte passar in? Vem passar in? Ljuger vi inte lite för oss själva.Jag ska inte framhålla mig själv som något lysande undantag, jag har gjort likadant själv, och jag gör ofta det. Men de gånger jag verkligen tycker att någon talar till en är när de bjuder in en till mer än lyckad fasad. Det är intressantare så. Men det finns plats för både och!

  17. Nin skriver:

    Tack tack tack för dessa värdefulla och viktiga rader finaste Du ❤ Du når rakt in. Ända in. Och värmer mer än du anar. Jag har själv under 3 års tid skrivit i min blogg på Myspace så gott som varje dag.. Min ventil och andningshål. I ett l liv i exil. I played with the fire. Yes. En resa som började för 17 år sedan nu. In the River, Jordan. Israel. Jag stängde min blogg för ett par veckor sedan. Då även hatet på nätet – blev alltför starkt och mina sår och ärr togs upp offentligt och trampades på. Sår såsom hedersrelaterad våld, våldtäkt, barn med speciella behov etc etc….Hatet uppkom av skäl jag inte kan gå närmare in på såhär – utan att lämna ut en offentlig person. Någon som såg och hörde – i rätt tid. From Heaven sent, ja.. OCH som bidrog att ”rädda” mitt liv bara genom att finnas där – här – på nätet. Jag gissar jag räddade honom också på sitt sätt……men som drabbades sekundärt i detta….pga detta ställningstagande som utlöste ”avundsjuka och svartsjuka” i guess….och som därmed riskerade alltför mycket själv för att våga ta ställning. Mer. 1-0 till hatet. Igen. Det känns fortfarande, j Så fel. Att tvingas ge upp till slut.. Men jag orkade inte mer. Så nu hittar jag andra platser att andas på.. I hjärtat och värmen. Av mer. Och aldrig utan min. Son. Never. No. <3http://www.youtube.com/watch?v=45Zb0SauQIc

  18. snicksnack skriver:

    Tack för ett bra inlägg, jag gillar det du skriver!/ K

  19. F skriver:

    står på jobbet och kunde inte låta bli att titta in på den här bloggen. så klokt skrivet.

  20. Amanda skriver:

    Jag förstår dig och håller med. Fantastiskt skrivet, som vanligt.

  21. elin skriver:

    Du skriver att ditt liv är ointressant… Jag funderar på varför jag väljer att läsa just din blogg. Jo just det, du är brilliant, humoristisk och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag gillar när jag kan känna igen mig i en bloggare. Tycker det är svårt att känna igen sig i många modebloggare just eftersom deras liv är så fantastiska. Sånna bloggar läser jag mest för att få tips om vilken jacka jag ska köpa. De tilltalar inte mig på det personliga planet. Och jag vet inte om din blogg hade varit så mycket bättre för att du tog med alla de där sakerna som du skrev att du ville skriva om men inte kunde. Jag tycker ändå att man får en känsla för hur du ser på saker och hur du känner, och det räcker. Man känner sig mindre ensam när man läser din blogg. Jag förstår inte hur du kan kalla det ointressant.

  22. sofie skriver:

    jag förstår precis hur du menar, att det inte är lätt att skriva ut för mycket privata saker på sin blogg. å andra sidan vet jag en tjej (kompis kompis) som har en otroligt populär blogg med många tusen läsare där hon beskriver sin fantastiskt spännande vardag och sitt underbara liv tillsammans med sin kille. men nu när man känner henne lite utanför bloggen så vet jag att hennes liv är långt ifrån perfekt med en kille som behandlar henne precis som han vill och hon gör inget åt det. men inget av det avhandlas i hennes blogg där hon ständigt påstår att hon Älskar sitt fantastiska liv. jag förstår att hon inte vill ”outa” för mycket men det känns så… falskt. som om hon intalar sig själv att hon har det så bra när hon har det egentligen rätt pissigt. så nu ser jag hennes blogg som ett jäkla skämt. människor som låtsas klarar jag bara inte av.

  23. A skriver:

    Hej. Mycket av det du skriver är vettigt. Men dina krönikor finns faktiskt inte bara i tidningen – de går ju att läsa via din blogg eftersom du sätter upp dem där i sådant format att det bara är att spara bilden och läsa. Och det vet du nog själv om.

    • Annika skriver:

      Ja, ibland går de att läsa genom min blogg. När jag bestämmer mig för att inte förminska bilderna. Det är dock en helt annan sak än att de läggs upp på Aftonbladets hemsida med kommentarsfunktion. Tro mig.Och du, lämna den där tonen hemma nästa gång. Tack.

  24. Ida skriver:

    Tack för ett riktigt fint och klokt inlägg! Du är bra, gillar din lite vemodiga blogg. Jag håller med dig om att man inte behöver söka desto mer för att hitta alla misär-bloggar också, det kryllar även av dem. Och så finns det ju alla ”vanliga” människor med ”vanliga” problem. Jag brukar halvt på skämt kalla min blogg för ”ångestblogg”, att jag har nischat mig på ämnet ångest. För att det är så skönt att skriva av sig när man mår skit emellanåt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s