Så fånigt. Ronnie har varit i Göteborg i lite mer än ett dygn, han kommer hem ikväll, och ändå längtar jag så att det gör ont i magen.

Jag brukar inte vara sådan. Inte alls. De första tre, fyra dagarna brukar kännas som en lättnad, tid att andas, tänka.

Kanske är det just därför. Jag orkar inte tänka nu. Knappt andas. Inte prata med någon.

Med honom kan jag vara tyst. Ändå inte ensam.

Tur att du finns, älskling. Kom hem nu tack puss.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s