Lite mer jag.

Jag har varit en värdelös bloggare jäkligt länge nu.

Det finns många anledningar till detta.

Jag skulle kunna räkna upp dem – ärligt talat så gjorde jag det först, men raderade dem igen – men det känns lättare att sammanfatta det såhär: jag har blivit så fruktansvärt brydd om vad ni ska tycka om mig. Att ni som läser bloggen ska tänka och tycka att jag är tråkig, självupptagen, ytlig, fånig, patetisk, ointressant, pretentiös, narcissistisk, pinsam, dum, oallmänbildad, präktig, en dålig förebild eller vad det nu skulle kunna vara.

Om man inte vill framstå som något av det här finns det bara en sak att göra. Skriva ingenting alls.

Det funkar utmärkt. Men problemet är att det är så inihelvete trist. Jag älskar ju att blogga! Eller gjorde. Innan jag blev så fanatiskt besatt av andra människors uppfattning om mig. Besatt av tanken på att vara en förebild, att framstå som perfekt genom att poängtera att jag inte är perfekt, att bli en människa man inte orkar ha en åsikt om hellre än att bara vara människa.

Det är inte likt mig. Jag har aldrig varit hon som sitter tyst för att inte bli emotsagd. Det verkar fånigt att börja nu.

Så. Jag har bestämt mig för att blogga igen. Hur mycket jag vill, om vad jag vill. Bloggen ska få bli lite mindre ängslig, lite mer jag. Ni som vill läsa får läsa. Ni andra är ursäktade.

Jag hoppas också att det ska få mig att hitta någon slags glädje i skrivandet igen. Inse att det inte är så himla allvarligt. Kanske smittar det av sig på resten av mitt liv. Jag är trött på att vara ängslig. Trött på att försöka leva upp till en bild av mig själv som jag själv skapat, utan att ens kunna komma ihåg för vem. Trött på att uppmana andra att våga, att inte begränsa sig, och ständigt ha dåligt samvete för att jag inte följer mina egna råd.

Men! Det är aldrig för sent att reinvent yourself – eller, i mitt fall, att ”de-invent” myself. Jag vill inte bli en ny ”jag”. Bara lite mer som jag är.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

31 kommentarer till Lite mer jag.

  1. lina skriver:

    Vet du? Det här gjorde mig jätteglad. Jag hittade din blogg när fatale startades och har hängt med sedan dess. Kul att du kommer ”tillbaka” =) Bilderna här nedanför är jättejättejättefina förresten.

  2. Ämma skriver:

    Var inte rädd för vad vi tycker. Din blogg är fantastisk, du är fantastisk och du är en fantastisk förebild. Du är en av mina förebilder. Du är vacker , smart, ärlig och stark. Önskar att fler bloggare vågade vara som du.

    • Annika skriver:

      Och du är så himla fin och snäll och rar så att jag blir helt generad. Men också lite orolig. Tänk om du tycker det bara för att jag inte vågat visa så mycket av mig själv, liksom? Och nu börjar du hata mig? Det är sådana tankar jag ska försöka göra mig av med nu. Fast jag hoppas ändå, i hemlighet, att du inte kommer att göra det.

  3. Gunvald skriver:

    Det finns inget tråkigare än perfekta människor…. kom ihåg det.

  4. Amanda skriver:

    Åh kul att du kommer ”tillbaka”. Väntar med spänning på dina fina små texter–

  5. Hannah skriver:

    För mig spelar det absolut ingen roll hur ofta/mycket du bloggar eller vad du bloggar om, du är ändå en av mina förebilder!

  6. Camilla skriver:

    Jaaa! Heja Annika!

  7. Maria skriver:

    Wohoo! Heja dig, jag tycker du är toppen!

  8. Josephine skriver:

    Härligt att höra, nu blev jag verkligen jätteglad! Du är så jäkla bra, Annika!

  9. Gröna Anna skriver:

    Ett inlägg liknande det här har jag själv tänkt skriva nu i dagarna, eftersom det sen en lång tid känts som att min blogg inte anpassas efter mig, utan att det är jag som anpassar mig efter bloggen. Då är det verkligen dags för en reboot.Öppenhet, ärlighet och no more självcensur är grejen. Ja, vi vågar! 🙂

    • Annika skriver:

      Åh men! Precis så! Det är skrämmande hur bloggen, eller snarare andra människors uppfattning om en, långsamt tar över – och plötsligt sitter man där och försöker leva upp till och efterlikna en person som inte längre än en själv.Ja, vi måste våga, annars finns det ju inte längre någon vits med att blogga.

  10. Elin skriver:

    Äsch du – har man en gång börjat älska dig (sådär för ett par år sen, eller så), så slutar man aldrig att göra det! Vi (jag ger mig själv tillåtelse att tala för alla läsarna här) tycker alltid om dig, genom alla faser!

  11. Åh, jag känner igen mig, och då har jag ändå ingen stor blogg och image att brottas med. Bara vanlig blyghet och ”tänk om de hatar mig om jag…” som slår till i perioder. Och då är det kämpigt såklart. Men sen tänker jag att det är bättre om ”de” hatar mig för den jag är på riktigt för då vet jag att de som gillar mig gillar mig på riktigt. Sen är det bara att tänka det 1000 gånger tills det går över. Så är det bra tills nästa svacka. Skrev ett peppinlägg om det för ett tag sen; http://sannabell.blogspot.com/2010/08/att-doda-demoner.html pepp pepp på dig Annika, och jag tror bara att vi kommer att tycka mer om dig ju mer av dig vi får ta del av.

  12. sandra skriver:

    jag har läst din blogg i… kanske ett år eller så? tycker du verkar vara helt fenomenal. sluta aldrig att vara du!

  13. Maria skriver:

    Jag har läst din blogg sen 2006 (herregud) och på sistone saknat lite av den person du visade innan i bloggen. Samtidigt förstår jag att man känner sig tvingad att censurera sig själv lite ju äldre man blir och ju mer medveten man blir om vilka som kan läsa det man skrivit. Jag skulle aldrig fixa en öppen och ärlig blogg i mitt eget namn, men jag är glad att du gör det. Ser fram emot din de-invent av bloggen!

  14. Jag har, precis som många här ovan, läst din blogg i sjukt många år. Innan Fatale. Och det är självklart att du ska få vara dig själv på bloggen, annars är det ju jättesvårt att blogga. Det var nog delvis därför jag kastade in handduken med Bjooti och övergick till min nuvarande blogg, för att jag skulle få vara jag och inte bara ett läppstift.

  15. Linnea skriver:

    Ååå va glad jag blir av ditt inlägg! Ska bli så fantastiskt roligt att du ska börja blogga mer igen (har saknat det väldigt mkt) och att du bestämt dig för att sätta ner foten för dig själv och ”de-inventa” dig själv. Jag vet inte om det har med hösten att göra men jag håller på att göra detsamma själv. Eller snarare bestämt mig för att faktiskt vara den jag är och inte nödvändigtvis göra sånt och vara så som andra tycker och tänker.

  16. jossan skriver:

    Vad glad jag blir! Du skriver så himla bra, det här är min favoritblogg. Kram på dig!

  17. m skriver:

    heja annika!

  18. Lovisa skriver:

    Men alltså, Annika, jag tror inte att någon här tycker att du är fantastisk bara för att du skriver små söta texter, ser fantastisk ut, är perfekt operfekt eller en bra förebild. Vi tycker ju om dig för att du är du, en Annika som vi inte känner men som vi på något sätt vet att vi hade haft väldigt mysigt med på en picknick i sommarsolen, oavsett om hon var tråkig och inte sa något eller ej. Det är något som smyger sig igenom vad du än skriver, det spelar ingen roll vad det handlar om eller hur det är skrivet, det finns bara där. Precis som att du tycker om oss bloggläsare även om du inte vet någonting över huvud taget om oss. Det finns människor som bryr sig, och det finns dom som inte gör det. Det går inte att fejka. Du bryr dig, och det är det som gör dig fantastisk – gnällig, pretentiös, tråkig eller ej!Mycket mycket kärlek till dig och alla andra fina bloggläsare! ❤

  19. Mathilda skriver:

    Åh, vad kul! Jag har läst din blogg i så himlans många år nu(sedan innan Fatale, som många andra också skrivit. Man fastnar ju liksom här eftersom att du är så fantastisk.), så det här inlägget gjorde mig verkligen glad. Jag ser fram emot kommande inlägg! Kram på dig!

  20. Therese skriver:

    Oavsett hur operonligt du tycker att du har bloggat på senaste tiden tycker jag ändå att du alltid lyckas skriva med inlevelse och personligt fastän det nu på senaste tiden har varit på ett ganska distansierat sätt. Jag har följt din blogg i flera år nu, ända sedan du hade en liten blogg med ca 100 läsare och du har alltid skrivit så himlns bra! ❤

  21. Jag skriver:

    Jag tror inte du behöver oroa dig för vad folk tycker, jag har alltid läst dina texter och det spelar ingen roll om du skriver ofta eller nästan inte alls och det spelar ingen roll om vad för något du skriver om. Du har lixom alltid dig själv i dina texter, och jag har aldrig sett någon skriva som du. Du är min förebild, både för din skrivarkonst skull och för den person du verkar vara.<3

  22. Ninna skriver:

    Kære Annika! Jeg er en dansk pige på 24 år, som har læst din blog i al hemmelighed i et par år. Jeg elsker den! Jeg elsker, når du skriver om alt mellem himmel og jord. Jeg elsker, når du fortæller om stort og småt. Du skal ikke tænke på om du er forbillede eller ej – du skal bare fortsætte med at være dig <3Kærlige hilsner fra København 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s