Ett ögonblick i sänder.

Jag har inte förstått exakt hur det är tänkt att jag ska leva vidare nu.

Allt jag vet är att jag måste försöka.

Så jag försökte idag. Ronnie och jag promenerade i solskenet. Det var höstens hittills vackraste dag.

-8.jpg

Såhär ljuvligt var det utanför vårt sovrumsfönster imorse.

-9.jpg

Nere vid båtbryggan träffade vi en kärrspindel. Rättså stilig, tyckte jag.

-10.jpg

Men inte lika stilig som Ronnie, som är alldeles nyklippt. Nu har han återigen frisyren han hade när vi blev kära. Så varje gång jag ser honom pirrar det extra mycket i mig. Här ser han lite barsk ut, han står och funderar på något och jag smygfotar. Kanske har han fått syn på kärrspindeln. Den var pretty huuuuuuge.

-6.jpg

-5.jpg

-7.jpg

Allt är obegripligt, ofattbart, omöjligt.

Jag har förlorat en människa jag älskar högre än livet självt. Den smärtan kommer aldrig att lindras, tomrummet aldrig att fyllas, såren aldrig att läka. Men jag har sådan tur. Som ännu har kärlek i mitt liv, som har människor som stöttar mig, som finns där, som lyssnar och bryr sig.

Tack, tack, tack till alla er som hört av er. Extra stort tack till er som väljer att bidra till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Precis just nu har 100 personer skänkt pengar! Det gör mig alldeles varm att tänka på hur stolt hon måste vara. Över att så många människor väljer att göra gott i hennes namn.

Den här dagen har varit väldigt, väldigt lång. Nu ska jag försöka sova. En dag i taget, sägs det ju. Att man ska försöka ta. Jag antar att det är det enda man kan göra.

Ett ögonblick i sänder.

(Men allt är bara så obegripligt. Ofattbart. Omöjligt.)

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett ögonblick i sänder.

  1. Sannabell skriver:

    Jag är glad att du fick fina stunder idag, det är nog vad din vän vill för dig. Och tack för att du delar sorgen, jag känner med dig.http://sannabell.blogspot.com/2010/09/delad-gladje-ar-dubbel-gladje.html

  2. madde. skriver:

    jag blir tårögd när jag ser dig & ronnie. ni är nog dom finaste jag vet. och när jag får pengar ska jag bidra med lite till fannys minne. dock är jag just nu i slutet av månaden väldigt, väldigt fattig så vet du ifall man fortfarande kommer kunna bidra med lite pengar om några veckor eller är det tidsbegränsat? pus.

  3. Linn skriver:

    Jag önskar att mina ord inte vore så små, det är inte lätt att förlora någon så nära och det är svårt att veta vad man som utomstående bör och inte bör säga. Vid en liknande händelse i mitt liv upplevde jag att även de minsta vänliga kommentarerna gjorde det lite varmare i hjärtat och lite, på sikt, lättare att hantera sorgen. Vetenskapen om att det finns många därute som har förlorat någon nära gör att man på ett sätt tillsammans delar sorgen. Sorg är något personligt, men i processen finns också en saknad och att prata med andra som upplevt sorg efter någon nära och dela saknaden och minnen kan vara ett stöd i sorghanteringen. Jag hoppas att du minns allt det fina Fanny och du upplevde tillsammans och pratar eller skriver mycket om händelser du vill komma ihåg, stora som små. Och att du tar hand om dig själv. Såklart. Med solskenspromenader, vänner och familj och kärlek. Jag blev så otroligt berörd när jag läste att Fanny har lämnat jordelivet och vill från djupet av mitt hjärta beklaga sorgen.All kärlek och många kramar❤

  4. Alex skriver:

    Såren läker, men ärren finns för alltid kvar. För var dag som går blir det lite lättare att andas. Jag lovar dig.

  5. emmie skriver:

    jag beklagar verkligen förlusten, det gör ont i mig. ta hand om dig och jag tycker verkligen att det var helt underbart fina bilder på er!

  6. Sara skriver:

    När pappa dog kände jag precis likadant: Hur ska man kunna leva vidare? Men jag fann tröst och styrka i att tänka på vad pappa hade velat, och det är ju att vi skulle gå vidare och leva livet. Dessutom tänkte jag så här: Nu har jag klarat en dag, då klarar jag en till. Nu har jag klarat två dagar, då klarar jag tre… osv. Det hjälpte faktiskt mig och nu har jag klarat fem veckor utan min älskade pappa. Det är fortfarande tungt, men det går!Sedan bestämde jag, mamma och min syster redan från början att vi skulle försöka fokusera på det ljusa och fina. Vi skulle minnas vår fina pappa/make och prata om honom så ofta vi ville. Och det hjälper också! Vi brukar säga: ”Så här skulle pappa sagt/gjort nu” och det lockar ofta till skratt, eftersom pappa var en rolig prick. Och kom ihåg att så länge du minns Fanny finns hon kvar hos dig. Bara inte på det sättet du allra helst vill. Ta hand om dig!

  7. Jenny skriver:

    Kärlek till dig, Ronnie och alla andra som haft turen att beröras, finnas och älskat och älskats av er finaste Fanny.

  8. rumlan skriver:

    Tänk, att solen kan skina så fint trots att obegripliga saker händer. Var rädd om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s