Till min stora kärlek.

Bild 17.png

2a5b6c01098b5613.png

mylove.jpg

Bild 19.png

dbe80994f45f4dd3.jpg

I juli fick vi veta att behandlingarna inte fungerat. Du berättade det över telefon. Det var onsdag.

Jag tror att det var den enda gången vi grät tillsammans. Ja, vi grät ju tillsammans hela tiden, över sorgliga eller fina saker vi läst eller hört eller sett. Men den onsdagen grät vi över att vi inte skulle få leva våra liv ihop. Att du inte skulle få stanna kvar och se hur allt går.

Vi pratade om vad som skulle hända när din kropp inte orkade längre. Om hur skönt det skulle bli för dig att få en ny, en frisk och stark och evigt ung. Om  hur vi hoppades att tiden skulle gå så fort så fort där uppe, så att det bara var som en blinkning för dig innan också jag bytte min skruttiga kropp mot en ny och vi fick vara tillsammans igen.

Sedan grät vi inte mer. Inte tillsammans. Du bestämde dig för att inte dö, och då var det så. Jag stängde dörren om min gråt, du skulle inte behöva se den, jag ville vara en god kraft i ditt liv. Inte bidra till din oro.

Efter ett tag gick det per automatik: varje gång vi träffades eller pratade i telefon fylldes jag av så mycket kärlek och styrka att gråten, förtvivlan, paniken var som bortblåst. Du fanns ju kvar hos mig! Läkarna hade sagt att det var över, men där var du! Min älskade, mitt ljus, min allra bästa vän. Vad fanns det att sörja?

Och så la vi på, eller så åkte jag hem, och där väntade de på mig. Gråten, förtvivlan, paniken. Tankarna i svart. Sorgen.

I tisdags somnade du in. Mitt i sorgen är jag så ofattbart tacksam över all den extra tid vi fick. Varje dag sedan den där onsdagen i juli har varit en bonus, en gåva, en chans att säga allt som måste sägas och sedan säga det igen. Ingenting är osagt mellan oss. Inget finns att ångra. Vi gjorde allt rätt.

Så mycket att vara tacksam över.

Den där onsdagen skrev jag en text till dig. Jag visste inte om du skulle hinna läsa den. Det hann du.

Såhär löd den.

”Det fanns aldrig några tvivel. Inget att fundera över.
Jag skäms inte över att kalla det kärlek vid första ögonkastet. Jag visste ju direkt. Det skulle bli vi. Du skulle bli min bästa vän.
Om jag bara var värd dig. Om du ville ha mig.
Du ville.
Den här texten är till dig.

Om några veckor är det fem år sedan vi träffades, den där första gången. Vi har levt ett helt liv sedan dess. Vi var bara barn då, så känns det. Som att jag vuxit upp med dig. Tätt intill.
Att jag haft sådan tur.

Sedan du blev min och jag din har luften blivit lättare att andas. Plötsligt fanns ingenting att dölja, inget att förställa, inget att försvara. Jag fick börja från början, ren, barndomens sorger glömda, tonårens synder förlåtna. Ingenting jag inte vågade berätta – inget ämne var för litet för att avhandla i timmar, inget ämne för stort, för tungt, för svårt. När inga svar fanns sökte vi dem tillsammans. När orden tog slut uppfann vi nya.

Vi hade ju så mycket tid, de där åren. All tid i världen. Lät sekunderna bli minuter bli timmar bli dagar, månader, år.

Och skolan tog slut och verkligheten tog vid. Det kunde ha förändrat oss, låtit oss glida isär, så som vänner gör när livet byter riktning. Men jag var aldrig rädd. När ingen tid fanns skulle vi ta oss tid. När livet ville föra oss åt olika håll skulle vi hålla varandras händer hårt, aldrig släppa taget.
Jag hade rätt. Det är klart att jag hade rätt.

Det fanns aldrig några tvivel om att du skulle bli min bästa vän. Jag visste ju direkt. Men jag anade inte, kunde aldrig drömma om allt du skulle komma att bli.

Du har blivit en del av mig. Jag är den jag är idag tack vare dig. Tack vare att du trott på mig, stöttat mig, tröstat mig, kompletterat mig, utmanat mig, ifrågasatt mig, helat mig, älskat mig.
Du är mer än min bästa vän. Du är min syster. Min stora kärlek.

Innan du kom fanns ingen. Ingen ska ta din plats.
Mycket i livet är förgängligt. Men inte du. Aldrig du.

Om det bara funnits ord som kunnat förklara hur tacksam jag är över allt du ger mig. Om det bara funnits meningar kraftfulla nog, om det bara funnits. Om bara.
Men det kanske räcker såhär. Kanske är det tillräckligt.

Kanske behövs alls inga ord. Du vet ju ändå.”

47adb8102c6619c7.jpg

bb5a8d789f1f34af.jpg

077d381c48ef2445.jpg

625388c2a78e1b1c.jpg

504c5cbf9db2e851.jpg

Skänk gärna en gåva till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

25 kommentarer till Till min stora kärlek.

  1. Kajsa skriver:

    Jag gråter hejdlöst när jag läser detta, inte för att jag själv förlorat en del av mitt liv eller en bästa vän. Men för att jag känner en liten liten pyttebit av hur ont det måste göra. Hur kan man tro eller förstå att den där vackra glada tjejen på bilderna inte finns längre? Jag är jätterädd för att förlora någon jag älskar, det måste vara det värsta. Men i texten du skriver ler man ändå mellan tårarna. För att det ni har är nog sådär underbart fint att ingenting kan ta det i från er. Man ska vara glad, tacksam och väldigt nöjd när man hittar en bästa vän som blir en av ens stora kärlekar. Och det är ju ingen tvekan om att ni har det där som så många önskar sig. Jag tycker du är så himla modig som delar detta med alla som vill läsa. Och jag beundrar dig för det. Fortsätt skriv och glöm aldrig att allt det där du känner, det känner hon också. Ta hand om dig fina Annika!

  2. Jessi skriver:

    Så fruktansvärt, nu sitter jag på jobbet och gråter. Människor ska inte dö när de är lika gamla som jag! Hon ser ut som någon av mina vänner, som mig, så ung och vacker och levande… det blir en gåva till cancerfonden, sådant här borde inte få hända, kanske kan forskning få stopp på det en dag.

  3. Linnea skriver:

    All styrka i varlden till dig.

  4. Det är svårt att skriva en kommentar till ett inlägg så fint, så sorglig och så vackert som detta. Jag ville mest säga att jag har tänkt på dig & Fanny så mycket det senaste dygnet. Det är så oerhört sorgligt. Självklart, utan att ens tveka ett endaste ögonblick, skänker jag en gåva till insamlingen till Fannys minne.

  5. Christina skriver:

    Sitter och läser med tårarna som droppar ner i tangentbordet. Djupt berörd och innerligt glad att jag för en stund sedan kunde gå över till min bästa vän och stoppa en lite present i brevlådan. Glad att hon finns. För en stund sedan messade jag också en gåva i Fannys minne. All kärlek!

  6. M. skriver:

    Det är alltid ofattbart, omöjligt att förlora en kärlek, sin andra halva, sitt liv. Du skrev i ett tidigare inlägg att såren aldrig kommer läka. Det är sant, men man lär sig hantera såren det får man inte glömma bort. Och jag hoppas du en dag finner en styrka i dina sår och din saknad. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, alla ord i värden hjälper ändå inte riktigt till. Men det är precis som du säger en dag i taget, en timme i taget, en minut i taget. Andetag för andetag liksom. Våra hjärtan har en fantastisk förmåga att klara så mycket mer än vad man tror.

  7. erviluca skriver:

    Åh, vad otroligt fint skrivet! Finner inte ord! Styrkekramar till dej!

  8. Maria Lindman skriver:

    En så fin, värdig och vacker text. Så otroligt sorgligt att det inte finns ord.

  9. MrAAA skriver:

    Så otroligt vackert och med så mycket kärlek.Finner inga ord som kan delge det jag känner efter att jag läst detta.Ta hand om dig/er…MrAAA

  10. Rebecca skriver:

    Jag sitter här och stortjuter vid köksbordet. Känner din kärlek för henne som om den vore min egen. Blir så smärtsamt medveten om det sköra i livet.

  11. Ester skriver:

    Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Otroligt fin text om vad som låter som en otroligt fin människa. All styrka till dig!

  12. Louise skriver:

    Jag känner varken dig eller Fanny men jag känner igen mig så otroligt i dina ord. För ett år sedan träffade jag den vän som kom att bli vad Fanny var och alltid kommer vara för dig. Min trygghet. Jag har lyckligtvis inte förlorat henne. Inte än och inte på länge, men jag känner igen orden om vänskap. Tyvärr även orden som berättar om tomhet och sorgockså.En vän till mig begick självmord för snart ett halvår sedan. Jag får fortfarande svårt att andas. Ofta. Men vad jag egentligen tänkte säga till dig var att det blir verkligen bättre. Det tar tid och man måste låta det ta tid. För din skull. För hennes skull. Hon förtjänar säkert att vara obeskrivligt ledsen för, så låter det på din ord. Jag blev väldigt berörd. Otroligt. Så ofattbart fint skrivet. Och det blir bättre, vad man än tror så blir det bättre. Ett ögonblick i sänder.

  13. La Linda skriver:

    Fina fina Annika, jag gråter när jag läser dina ord, så otroligt vackert! Så sorgligt men en så vacker kärlek. Kramar till dig.

  14. Han den där skriver:

    Så väldigt vackert skrivet. Och vad fint ändå mitt i allt att du hann förmedla allt det där, att ni ändå fick känna att allt som behövdes sägas också blev sagt. Jag beklagar förlusten.

  15. Liz skriver:

    Egentligen vill jag inte kommentera det här. Det gör ganska ont. Jag har en fin fin fin vän som jag älskar. Älskar henne verkligen, och vi har också ett datum när vi blev vänner. Och jag är också jätteglad för den tid vi har haft men jag är också rädd för om den skulle bli begränsad. Jag är så glad för din skull att du haft henne i ditt liv, för hon verkade väldigt väldigt fin.Ha det fint.

  16. ellen skriver:

    annika. jag vet inte vad jag ska säga mer än att det gör så jäkla ont i mig av att läsa om fanny. att sådan vänskap finns. att ett liv kan vara så kort. jag kan inte skriva mer utan att det känns klyschigt men du är fin fin fin och gråt när du behöver gråta och prata när du behöver prata ut (men det vet du nog redan)tänker på dig!en miljon kramar

  17. Mimmi skriver:

    Fruktansvärt. Men vackert skrivet. Jag har, hade, en egen själasyster. Det är tre år sedan i november som hon försvann. Jag saknar henne så men tänker inte längre på henne varje dag. Det är både skönt och hemskt.Kram till dig.

  18. Cecilia skriver:

    Jag blev så berörd av din text att jag började gråta. All, all, all styrka till dig!”Tanken på att vi uthärdar det som är omöjligt att uthärda, är en del av det som får oss att gå vidare”

  19. sara skriver:

    vilken otroligt ärlig, innerlig och vacker text!

  20. Karin skriver:

    Så fruktansvärt orättvist att mista sin bästa vän i så unga år. Texten du skrivit till henne är fantastisk. Hon visste att hon var älskad. Och det är det som är ger livet mening – att vara älskad. Och att våga älska.

  21. Elli skriver:

    Alla varma tankar vill jag ge dig och din vackra vän. Och til dina alltid omslingrande och poetiska ord.

  22. Malin skriver:

    Många kramar till dig Annika. Så hemskt och orättvist. Vad fint skrivet, men jag dör lite grann (får en klump i halsen och tårar som rinner) av att känna sorgen som finns i dina ord över att hon inte längre finns kvar. Hon var din bästa vän och du kommer sakna henne så mycket. Och ingenstans är det rättvist och det är så fel fel fel att hon inte ska få finnas längre. Mina tankar till dig. kram

  23. Erika skriver:

    Gud så vackert, så sorgligt, men vackert. När jag läste det så grät jag, tårarna bara rann. Jag tycker det är så himla orättvist att människor ska tas ifrån en, alldeles för tidigt, överhuvudtaget. Men innan man ens kommit i närheten av att ha levt halva livet, det är inte så det ska vara. Det är inte meningen att man ska försvinna då.Jag tycker så mycket om att du skriver om det här, så mycket känslor, så mycket sorg men också en sådan vacker hyllning till en (vad jag förstår) alldeles fantasisk vänskap. Jag hoppas för dig att det blir lättare, om bara lite lite lättare, med tiden.

  24. MellenCamp skriver:

    Hej.Inte varit inne på din blogg på flera månader. Jag möts av så mycket sorg. Jag sitter på jobb just nu och måste prata med mina kunder över telefon och jag har svårt att få fram något att säga så halsen är tjock av gråten som bara vill uuuuuut! Din blogg är fin och du verkar rätt fin men jag tar åt mig för mycket av sådana här ledsamheter så nu måste jag tyvärr logga ut annars kan jag inte jobba vidare idag. Ta hand om dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s