Om att satsa det sista på mirakel.

Att köra hem från Göteborg tog oss precis hela dagen. Gick inte direkt smidigare med en pojkvän med migrän och ett trasigt halvljus.

Men nu är jag hemma vid mitt skrivbord. Äntligen, äntligen, äntligen. Jag har längtat hem så vansinnigt mycket de här dagarna (i onsdags morse åkte vi till Falköping, i fredags vidare till bokmässan i Göteborg). Vill bara vara hemma bland mjuka täcken och filtar, hemma hos vårt knarriga trägolv. Med alla foton, alla minnen, alla små saker som påminner mig om henne.

Bokmässan var inte så illa. Jag var bara på själva mässan i någon timme i fredags, sedan åt jag och Ronnie middag på hotellet, pratade en liten stund med vänner och la oss tidigt. Igår sov jag hela dagen. Såg svenska författarlandslaget spöa norrmännen i fotboll, åt thaikäk med David och hade faktiskt en ganska fin kväll. Drack några cola, träffade gamla bekanta och nya.

Nu ska jag jobba i några timmar. Skriva en krönika och bildtexter till nästa stilporträtt. Ligger lite efter i schemat efter allt som hänt, så dumt, vill verkligen inte lägga jobbstress ovanpå allt annat. Ska försöka skärpa mig. Behålla fokus mitt i allt. Svårare än jag trodde att det skulle vara.

Det borde ju inte kommit som en chock. Vår älskade Fanny var så sjuk, så länge. Men hon kämpade så hårt, var så inställd på en framtid, kanske drogs jag med. Jag inbillade mig att jag egentligen visste hur det låg till, att mitt hoppfulla hjärta bara var en fasad när jag var hos henne, när vi pratade, för att inte oroa henne. För att allt skulle vara som vanligt. Men… kanske övertygade hon mig faktiskt. Om att ett mirakel skulle ske.

Jo, jag trodde det. På något sätt trodde jag att det skulle vända. Hon var ju så fruktansvärt stark, så omöjligt positiv, så sanslöst modig och tuff. Så skarp, omtänksam och fantastiskt rolig. Det gick inte att föreställa sig att någon så ljuvlig skulle kunna besegras av sjukdom.

Jag vet egentligen inte om jag vill skriva allt det här. Det bara kommer. Jag har inte velat skriva något medan Fanny var sjuk, alla månader i skarven mellan hopp och bottenlös förtvivlan. Det skulle ha känts alldeles, alldeles fel; det kom inte på fråga. Men nu är det som att alla ord samlats på hög inuti och bara väller över. Så jag hoppas att ni som läser har överseende med att den här bloggen kan komma att handla om min älskade flicka länge, länge. Inuti kommer det att handla om henne i evighet. Så är det bara. Vi skulle varit tillsammans föralltid och så kommer det också att bli. Döden kan inte skilja oss åt.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Om att satsa det sista på mirakel.

  1. Kajsa skriver:

    Be inte om ursäkt, här får du skriva vad du vill och om vad du vill. Och jag tror att jag pratar för de flesta som läser den här bloggen när jag säger att det inte gör något. För vi vill ju veta om dig och ditt liv. Och vad som händer där. Om vad du tycker. Tänkt mycket på dig senaste veckan. Och jag hoppas att du får vara glad snart igen. Massa kramar

  2. Anna skriver:

    Be inte om ursäkt, du skriver så fint och tänkvärt om vänskap. Och glöm aldrig att det är din blogg. För vad det är värt,beklagar jag verkligen din förlust. Jag kan ens inte föreställa mig den smärta du upplever just nu. Kram.

  3. SJÄLVKLART ska bloggen få handla om Fanny alldeles precis så mycket som du själv vill att den ska. Du behöver inte be om ursäkt, inte alls, om något tror jag att det är bra att vi ibland faktiskt blir påminda om att sådant här kan hända. Att vi kan bli sjuka, att någon vi älskar mer än livet kan ryckas från oss. Du har givit mig en ordentlig tankeställare och det är jag dig väldigt tacksam för. Så be inte om ursäkt Annika, om något ska vi tacka dig, för att vi på detta sätt får höra mer om en person som har varit alldeles fantastisk och så viktig för dig.Kramar i de tusen.

  4. rumlan skriver:

    Du stöttar alltid oss. Nu är det vår tur att få finnas till för dig. Så skriv. När som helst. Jämt. Vi finns och läser och hjälper så mycket vi kan.

  5. sofie skriver:

    Säg aldrig förlåt.Vill bara tipsa om en låt som jag lyssnar på när jag tänker på dom som jag har förlorat. Lejonkungen, han finns i dig.

  6. m skriver:

    annika, fina du, såklart ska du skriva om fanny, om er vänskap, om det är så det känns nu. vi finns här, läser, skickar all styrka och värme vi bara kan. många kramar

  7. Emelie Jinhee Johnsson skriver:

    Finaste annika. Jag tänker på dig.

  8. Alina skriver:

    Älskade du! ❤

  9. Georgia skriver:

    Tack Annika för det du skriver om Fanny, jag hade jobbat ihop med Fanny en kort stund. Vi hann aldig bygga upp nån privat relation och fick aldrig veta att hon var sjuk.. kunde aldrig föreställa mig att en sån livlig, glad, positiv, energetisk person, en person som strålade när hon gick i museets hall med huvet högt, kunde lida av en sån sjukdom.. Hon var så omtyckt som medarbetare, en sådan fantastisk person! Hon var så profetionell, serviceinriktad, intelligent, klok, snäll, vänlig, omtänksam, positiv, glad, vacker, ung… hon är så saknad och jag försöker trösta mig genom dina inlägg. Tack för det. Jag är fortfarande chockad. Tyvärr, jag känner inte någon annan som jag kan prata med om Fanny så du hjälper mycket. Fanny kommer alltid att vara min förebild, tack vare henne ska jag aldrig ge upp.. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta o tankar, kram Georgia Mina tankar finns även hos hennes familj..

  10. Pinusis skriver:

    Att få se Fanny genom dina ögon är nog bland det vackraste jag varit med om. Tack för att du delar med dig av något så fantastisk, underbart, hjärtskärande. Jag önskar bara jag kunde laga, lappa, hjälpa, stötta mer än så här. Tack för att du finns.

  11. Sanna skriver:

    Men nej! Jag blir så ledsen för din skull. Och rörd av det du skriver, mina tårar rinner här nu. Viken tur ändå att du verkar ha en sån fin kille som hjälper dig genom det här. Varma kramar till dig

  12. Rebecca skriver:

    Det är din blogg- be inte om ursäkt. Jag läser den för att jag blir inspirerad av dig och det blir jag fortfarande. Att du delar med dig av din sorg är stort och får mig att uppskatta det jag har. Sluta inte skriva bara för att det du skriver är sorg och kärlek till din bortgångne vän – dina ord är lika vackra ändå!

  13. dania skriver:

    Kram på dej, Annika.

  14. Ann-Marie skriver:

    Jag tror att det är bra att skriva om svåra stunder, även om det kan vara jobbigt. För mig har det i alla fall hjälpt väldigt mycket att skriva om sådant. Det är nästan som terpai på något sätt.Skickar många kramar.

  15. Navigaren skriver:

    Jag tycker att det låter som att Fanny hanterade sjukdomen på ett bra sätt, bättre att hantera den sista tiden med att titta framåt, så att man har något konkret att leva för den sista tiden. Sedan tycker jag att det var utmärkt av dig att inte skriva något om sjukdomen, vad hade vi läsare kunnat göra annat än att oroa oss? Ju färre som oroar sig utan att kunan göra något desto bättre, smärta blir det för mycket av ändå.

  16. TeaSunshine skriver:

    En STOR kram till dig, Annika!Känner igen saknaden efter en vän som inte längre är där..

  17. P skriver:

    Fy..så orättvist och sorgligt…Men fint att du inte låter döden sätta gränser..Beklagar verkligen sorgen…Sänder varma tankar!

  18. Malin skriver:

    Jag tycker att du måste vara så himla snäll mot dig själv just nu, gör det som känns bra och ta det lite lugnt med jobb och alla måsten. Du skriver: ”Ligger lite efter i schemat efter allt som hänt, så dumt, vill verkligen inte lägga jobbstress ovanpå allt annat. Ska försöka skärpa mig. Behålla fokus mitt i allt.” Det händer ju tack o lov inte speciellt ofta man förlorar någon riktigt nära.. Så när man gör det måste allt annat få vänta lite grann. Jobba om det känns bra o du fokuserar på andra saker några timmar, men känn inte att du måste. Det måste du inte! Och du behöver inte skärpa dig! Folk kommer förstå. kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s