Fel.

Bild 7.png

När släkt, vänner och bekanta frågar hur jag mår säger jag att det går upp och ner. Vet inte vad jag annars ska säga. Det är ju så. Eller, egentligen är det såhär: det är skit och ofta går det ännu länge ner. När det bara är skit fungerar jag fortfarande. Sedan går det ner och då orkar jag ingenting. Så jag försöker att få så mycket jobb som möjligt gjort under mina okej stunder. Att vara tjusig på kort hör till jobbet, jag var tvungen att gå upp tidigt i måndags och ta bild till både Sofis mode och Vi i villa, behövde skicka in bilderna på förmiddagen. Så då gjorde jag det. Gick upp, klädde på mig, kletade på rött läppstift och släpade mig ut i trädgården. Knäppte kort. La in dem i datorn. Det betyder liksom inte att jag har ork och vilja. Det betyder bara att jag håller ihop.

Det är viktigt att hålla ihop. Har jag förstått. Att sova på nätterna, äta på dagarna, göra sitt jobb. Få luft ibland. Men det är nästan omöjligt. Jag gör inte annat än försöker hålla ihop och ändå misslyckas jag gång på gång. Orkar inte äta, glömmer att sova, stannar i huset i dagar i sträck. Jobbet är det enda jag faktiskt sköter. Är livrädd för att börja klanta mig med mina texter, man måste vara så himla försiktig för när man är ledsen och trött och förtvivlad och har så ont är det vansinnigt lätt att bara inte skriva. Att säga hoppsan, jag vet att jag skulle skickat in en text idag men vet du, funny story, jag har ingen text att skicka in. Och det får inte hända. För jag mår ju med största sannolikhet lika förjävligt nästa gång det är dags att lämna text (min bästa vän är död, hon är borta och det är inte som en snuva som går över snart) och vad säger att jag kommer att skriva något då? Nej, skulle jag missa en text vet jag inte hur jag skulle ta mig upp igen igen. (Dessutom är det förstås väldigt lätt att bli av med frilansjobb om man inte lämnar det man ska i tid.)

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget heller.

Jo.

Jag har inte särskilt mycket vilja, ork och kraft. Oftast nästan ingenting. Men ibland vill jag verkligen skriva något i bloggen och när jag gör det får jag dåligt samvete. För det känns som om jag skriver någonting så är det som att jag inte är tillräckligt ledsen, för om jag vore det, då skulle jag väl inte orka blogga? Jag vet inte hur jag ska vara, hur jag ska må eller bete mig. Det påstås att det inte finns några rätt och fel när det handlar om sorg men det känns faktiskt som om det bara finns fel.

——————————————————

Uppdatering: Jennys fina, omtänksamma kommentar här ovanför fick alltså bara symbolisera känslan jag har. Inlägget är inte på något sätt menat att vara surt mot Jenny. Verkligen inte. Fast nu ser jag ju att det verkar så. Det var i alla fall inte tanken, känslan ligger hos mig, ingen annan har skuld till den.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Fel.

  1. ida skriver:

    bättre att skriva av sig när man verkligen vill, än att aldrig skriva något. i alla fall för en sådan som du, som har så mycket språk och uttryck i dig. att kämpa för sin egen överlevnad, skriva och andas är inte samma som att inte vara ledsen. ju ledsnare, ju mer måste man ju kämpa, snarare. fenomenal är du i varje fall, annika.

  2. Karin skriver:

    Jag känner verkligen igen mig. När min pappa dog och jag var tillbaka i skolan ganska direkt var det många som sa saker som ”Om min pappa hade dött hade jag varit helt förkrossad och inte orkat någonting”. Hur de nu kunde veta hur de skulle reagera? Det kändes alltid som att det de sa var att jag kan inte ha älskat min pappa så mycket för isåfall hade jag sörjt mycket mer än jag i deras ögon gjorde. Det var knepigt. Ofta tror jag det sägs för att stötta, och det är ju inte lätt att veta vad man ska säga förstås. Det är inte lätt det här med att tala om döden och sorg, vi tränar på det alldeles för lite, och sen när vi väl måste finns det knappt några ord.Varma kramar till dig!

  3. Lina skriver:

    Åh vad jag känner igen detta. Människor sörjer på olika sätt och jag tror det är väldigt viktigt att låta de göra det. Även om du tar fina bilder, bloggar om ett par skor, lägger upp youtube-klipp eller vad som helst så vet vi ju som läser bloggen att du är ledsen. Men framförallt så vet du själv om det och du ska egentligen inte behöva förklara dig för någon.Skriv om Fanny, skriv om något annat, skriv inget alls. Gör precis det du känner för och ha inte dåligt samvete för någonting. Sedan måste jag tillägga att jag blir glad varje gång jag ser att ett nytt inlägg har dykt upp här. För vare sig det handlar om Fanny eller om något helt annat så betyder det att du orkat med något mer än att sköta ditt jobb och det är jättebra! =) Och absolut inget du ska ha dåligt samvete för. Förresten så får jag mina pengar från CSN nästa vecka och det första jag ska göra då är att skänka pengar till cancerfonden.

  4. m skriver:

    åh annika, du ska inte behöva ha dåligt samvete om du skriver, om du inte skriver, om du skriver jättemycket eller lite, om klänningar eller sorg, verkligen inte! det finns inga sådana mått på sorg eller kärlek, det du kände och känner för fanny är precis så djupt och verkligt som det är. vad det handlar om nu är ju att du ska försöka orka hålla ihop, ta dig genom timmarna, dagarna, sakta försöka hitta ett sätt att leva med sorgen och fannys frånvaro. det är din process, din blogg, dina ord, dina känslor, din tystnad. vi finns här hela tiden och tänker på dig.

  5. ida skriver:

    reagerade faktiskt på kommentaren och ville skriva en respons på den redan då. även om jag tror att den var av välvilja och med mening att peppa så tolkas den lätt fel. men ville inte inbjuda till feltolkning.personligen tycker jag bara att det är bra att du försöker fortsätta att göra det man måste för att själv överleva, som äta, sova och dessutom jobba eller göra vardagliga aktiviteter.bara för att ett liv har avslutats betyder det inte att ditt har gjort det. ditt fortsätter vare sig du vill eller ej och trots allt jobbigt så måste man försöka fungera. är även säker på att din vän inte hade velat att du skulle överge ditt liv eller sluta leva det för att hon blev sjuk och inte fick finnas kvar hos dig.

  6. Jenny skriver:

    Jag vet inte vad jag ska säga, det känns som om jag är skyldig dig en ursäkt. Du ska inte tro att vi inte tror att du sörjer om du bloggar, det vet vi att du gör. Jag utgick bara från mig själv när jag skrev kommentaren, Min pappa har cancer och de första tre veckorna han var inne på sjukhus visste ingen vad som var fel med honom. Inte ens läkarna. Under de tre veckorna orkade jag inte med än jag var tvungen. Jag gick upp på morgonen och gick i skolan, inget mer. Det var bara de tre första veckorna, de jobbigaste. Jag behöver inte ta upp mer, alla andra jobbiga perioder, det har ingen nytta, det kan ändå inte alls jämföras med vad du går igenom, inte ens lite. Men jag utgick från mig själv, antog att du som har det värre hade nån ork som jag inte hade. Ta inte detta på fel sätt, jag har inte begåvningen att uttrycka mig själv med ord. Men återigen, ursäkta. Ha inte dåligt samvete för att du bloggar eller inte bloggar. Gör det som känns bäst för dig.

    • Annika skriver:

      Men gud vad jag skäms nu. Har förtydligat i inlägget, jag tog bara din kommentar som ett exempel som visar på känslan jag har, du ska VERKLIGEN INTE be om ursäkt, snälla rara söta fina! Du uttrycker dig så fint och klokt och om jag eller någon annan tar illa upp är det ju bara för att när man är ledsen tar man illa upp av precis allting. Ena stunden kan jag läsa en kommentar och tänka ”vad vet hon om hur jag känner” och nästa stund läser jag en precis likadan kommentar och börjar storgrina för att jag blir så rörd över att alla är så snälla. Sorgen och förtvivlan är helt ologisk och har ingenting med er som skriver så fint till mig att göra.Så ledsen att höra om din pappa, kära Jenny. Så hemskt ledsen. Skickar kramar och om jag nu har någon ork du inte har så hoppas jag att jag kan dela med mig av den på något sätt.

  7. Jenny igen skriver:

    Jag läste nyss kommentaren ovan min i detta inlägg som kom till när jag skrev min kommentar.Jag menar absolut inget illa, verkligen inte. Jag antar att jag uttryckte mig klantigt i kommentaren som det bloggas om i detta inlägg. Snälla ta inte min kommentar ovan på fel sätt heller. Som jag sa i den, jag kan inte begåvningen att uttrycka mig med ord. Jag menar alltid bara väl.

  8. ida skriver:

    det jag menade. att jag trodde att det var av välvilja! :)för jag förstod ändå vad du menade, på ett sätt. (därför jag inte la mig i till en början..)

  9. Sofia skriver:

    I bland kan ju skrivande vara en slags ”terapi” också, som en hjälpande hand i vardagen. Det kan ju vara skön att få skriva av sig. Ta hand om dig. Kram!

  10. Jonna skriver:

    Åh, jag blir så väldigt ledsen för din skull. Att livet är så mörkt just nu. Jag tror att alla sörjer på olika sätt, men jag känner igen mig väldigt mycket i dina texter. Och därför vill jag säga att jag uppriktigt tror att livet på något underligt sätt kommer att bli okej igen. Det kommer att ta lång tid, och det kommer aldrig att bli som förr. Men ändå, i snigelfart kommer det att ljusna och en dag kommer det att vara okej med alla fina minnen du har kvar. Även om du naturligtvis ändå hellre skulle vilja ha din vän hos dig. Jag hoppas och tror.

  11. amanda skriver:

    jag är nervös. döljer känslor för mig själv. spelar stark. vet inte om det är sant. såg ett program om mindfulness idag. jag ska nog prova. måste välja de positiva ögonblicken. ta vara på dem.hur som helst. all kärlek.

  12. Anna skriver:

    Annika, vet inte om det här är rätt plats att skriva på men ändå… Tack för den fina texten i DN idag, som min mamma sa ” Det är verkligen Fanny hon har beskrivit.” Tack!

  13. Veronika skriver:

    Jag har inte skrivit något här för jag finner inga ord. Men inser att jag nog borde. Och det enda jag kommer på är Kram, så det får duga. Många många kramar Annika, och heja dig som orkar iaf ibland. Mer kan man verkligen inte begära.

  14. Petertoo999 skriver:

    Ja, det är bra sorgligt det här, inte kul..Därför skriver jag något som är lite roligare nu..Min svärgammelmormor har ju kommit tillbaka från landet, hon bor hos mig några dagar i veckan på vinterhalvåret, nu när hon kom tillbaka och skulle sova över första natten, så tyckte jag att hon var på dåligt humör, hon öppnade en låda i köket och där låg det plastpåsar på fel ställe, hon blev förbannad och slängde ut dem på golvet ” HÄR SKA DE INTE LIGGA ” Jag sa inget, utan plockade bara upp dem och la dem på ett annat ställe..Men jag funderade lite för mig själv var det var, då kom jag på det..Hon hade inte fått sin dagliga kanellbulle..Mormor, jag åker ner till byn och köper lite fikabröd, sa jag! Då tittade hon på mig och sken som en sol, sen sa hon att det var det första vettiga jag sagt i dag. Jag har en gammelmormor, och det ända hon egentligen kräver, det är en liten bulle varje dag. Och det har jag råd med.

  15. Karin skriver:

    Sorg är en känsla, och känslor gör sig bra i skrift. Min pappa dog 28e juni, jag orkade inte blogga de första dagarna men nånstans måste ju känslorna uttryckas.Dessutom fick jag mer stöd och tröst av mina läsare än av mina sk vänner.

  16. Angelica skriver:

    Värme och kramar <3…och glöm inte bort att det är OK att tillåta sig att vara svag ibland också.

  17. A.M.O. skriver:

    Annika, jag är så ledsen att du har förlorat din vän, att hon förlorade kampen. Om jobbet är det enda du sköter, som du beskriver det, så håll fast vid det. Det andra kommer, förr eller senare. Jag minns när min pappa dog och skollovet var slut. Jag ringde min lärare och sa att jag inte vet när jag kommer tillbaka, när jag orkar kanske. Då sa han, väldigt bryskt men ändå omsorgsfullt ”jag tror att det kan vara bra för dig att komma hit. Bara kom och så tar vi det därifrån.” Så här i efterhand är jag tacksam för det, annars hade jag inte fått någon luft alls. Vi hade teveutbildning då, av den minns jag ingenting. Det enda jag minns är att det kändes som om jag fick luft. Så om jobbet är det som ger luft, håll fast vid det. Sedan började jag på min praktik på radion, vilket gav ännu mer luft, och några månader senare kunde jag andas igen även om det var tungt. Jag tror att det var för att min lärare puschade på lite extra. Kram till dig och de dina!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s