Sådant du skrev till mig.

fanny sms 1.jpg

fanny sms 2.jpg

fanny sms 3.jpg

Det känns så konstigt att alla dina sms finns kvar i min mobil. Fantastiskt, visst, men konstigt. Nästan makabert.

Alla dessa fåniga skämt, de gör nästan ondast att läsa. De jag aldrig kan visa för någon eftersom ingen annan förstår varför de är roliga. Som de där jäkla limstiften. Ingen vet.

Det kommer aldrig att finnas någon som du. Så jag måste vänta på dig. Eller du på mig, kanske.

Underbaraclara skrev så fint på sin blogg idag, om sin mamma:

”Det konstiga är bara att det går längre och längre tid sedan jag såg henne. Och ändå tycker jag att tiden tills jag får möta henne igen krymper. Snart kommer hon väl tillbaka? Som en vän man inte sett på länge.

Kanske känns det så för att det är så. Att samtidigt som åren går och det blir längre sedan man träffades så går man i en cirkel och kommer närmre och närmre den punkt där man kan mötas igen.”

Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den tanken. Att varje steg jag tar för mig närmare dig.

(Älskling, jag hoppas verkligen att du ser hur mycket pengar som samlats in till Cancerfonden till minne av dig. Hur mycket gott du gör.)

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Sådant du skrev till mig.

  1. yrvaedret skriver:

    Att du behåller hennes sms är bara naturligt. Jag gissar på att du har laddat över dem i din dator om det skulle hända din mobil något.Behåll dem, läs dem, sakna och minns..allt det fina ni hade, det ingen annan utomstående ens har en susning om vad det betyder.Sköt om dig Annica, Fanny väntar på dig i Nangiala.Tumme

    • Annika skriver:

      Tack snälla.Det är klart att jag behåller dem. Men det är underligt ändå. Att hennes ord finns kvar men att hon inte kan läsa när jag svarar.

  2. yrvaedret skriver:

    Jag kan förstå det. Måste vara samma sak som att ha kvar ett röstmeddelande. Man har kvar rösten…men personen finns inte längre.

  3. Camilla skriver:

    Samtidigt som jag har fällt tårar över att en så fin människa inte får leva kan jag inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka på er relation. Det låter fruktansvärt att tänka på det mitt i allt elände, jag vet! Men tänk vilken lycka du har haft som har fått ha en bästa vän som du delat ALLT med, som du älskat så innerligt och som besvarat kärleken. Vilken glädje och tacksamhet det måste innebära att ha en sådan person i sitt liv och vilken fruktansvärd förlust det måste vara att förlora den personen, jag kan inte ens föreställa mig det. Men det jag vill komma fram till är att jag tror att det (i längden) är bättre att ha älskat och förlorat, än att aldrig har älskat alls.

  4. M. skriver:

    Det där Clara skrev, åh. Så underbart fint. Varför har jag inte sett på saken så tidigare? Här har man vandrat omkring i 7,5 år och bara sett att avståndet växer. Men samtidigt som det växer krymper det ju faktiskt också. Det är en fin tanke med cirkeln och det ligger en sanning i den.

  5. Jenny skriver:

    Tack Annika för att du skriver så fint. Tack för att du delar med dig och får mig att förstå hur viktig kärleken till nära och kära är. Jag beklagar din sorg och sänder en tanke till dej och din bästa vän.

  6. Rumlan skriver:

    Jag kan inte greppa sånt här, när det händer. Och ändå har jag själv aldrig varit med om det. Jag förstår inte någonting. Ingenting alls. Men jag vet åtminstone att du måste vara rädd om dig. Var det. Okej? Bra ❤ !Kärlek!

  7. Alina skriver:

    Nu gråter jag igen. För dig och Fanny. Jag bär några av dina tårar så du slipper, för en litenliten stund iallafall.

  8. Lotta skriver:

    Jag har aldrig läst din blogg tidigare, så är det. Men jag läser UnderbaraClaras blogg, och när hon skrev om att du förlorat din bästa vän var jag tvungen att gå in och läsa. För det har jag också. Min bästa vän, den finaste jag nånsin träffat, dog för snart 5 år sen. Och jag känner igen mig i vartenda ord du skrivit, det känns precis så. Andnöd, knivar i hjärtat, fysisk smärta. Att inte kunna fungera. En bästa vän ska ju alltid finnas där. Dock så fick du en sak som jag aldrig fick, nämligen en chans att ta farväl. En chans att berätta hur mycket du älskar henne. Ta vara på känslan av att du har fått säga allt sånt, det är värt otroligt mycket. Min bästa vän dog väldigt plötsligt, och ingen fick en chans att säga allt det där. Men jag vet att hon vet, ändå. Det gör bästa vänner, även utan ord. Ta hand om dig, och låt dina nära och kära ta hand om dig!

  9. Linda Eriksson skriver:

    Hej Annika! Jag har läst din vackra blogg länge, förundrats av dina kloka och välformulerade ord, alltid berörts, aldrig kommenterat. Jag har betraktat på avstånd. Men så hände död och sorg dig, och jag kom plötsligt helt nära. Jag känner din smärta, vet hur det är att sakna någon som för alltid är borta. Hur man drar i halmstrån. Håller andan. Nästan inte finns.Min största känsla den första tiden var att allt va det samma på nåt sätt, men inget inget var sig likt. Värden såg likadan ut, men var samtidigt helt främmande. Jag tror du vet vad jag menar. Just den känslan försvinner, men aldrig saknaden. Flera år senare är smärtan fortfarande, stundtals outhärdlig. Och då förlorade jag ändå en gammal människa som ”hade haft ett bra liv” (som är det stående standarsvaret).Ja, nu muntrar jag ju inte upp dig precis, Jag ville bara säga att jag är så otroligt ledsen för din skull…

  10. Maria skriver:

    Suttit nu och läst sida för sida i din blogg medan tårarna har fått rinna. Du kan trolla med orden och hela jag blir berörd av det du skriver. Det är så förbannat fint, en vänskap så stark som er kan många vara avundsjuka på. Jag blev plötsligt väldigt påmind om mina vänner, ska redan imorgon säga en extra gång att jag älskar dom och att dom aldrig aldrig får lämna mig. Jag beundrar dig, beundrar dig för ditt fantastiska sätt att skriva och ditt mod att göra det. ” You never know how strong you are until being strong is the only choise you have”

  11. Candy skriver:

    Jag får beklaga sorgen. Jag har också förlorat en nära, min pappa, och det är ofattbart hemskt när det händer. Oavsett bakomliggande sjukdom eller inte är det ju hemskt. Men jag gillar din tanke, om att det är en cirkel. Jag försöker att tänka så jag med.

  12. Petertoo999 skriver:

    Annika! Om sorgen blir dig övermäktig, något som är lite lite skönt, det är och gå på massage..Om de inte har musik där, så tar man med sig egen musik. Att man får beröring när man är sorgsen, samtidigt som man lyssnar på musik, det lindrar lite grann..

  13. Matilda skriver:

    Jag beklagar sorgen! Läser dina inlägg och får tårar i ögonen. Jag har också en vän som är sådär kär som en vän bara kan bli och jag blir helt knäckt bara av tanken på att nått skulle hända henne.Min pappa gick bort när jag var 10 år. Det är länge sen nu, men på nått sätt finns det något inom mig som bara väntar på att allt ska återgå till det ”normala”, att allt ska bli som det blev. Men det blir det inte för livet förändras hela tiden och ingen dag är egentligen den andra lik även om det kan kännas så. Jag hoppas också att varje dag man är från sin kära är en dag nämre då man ska få träffas igen. Det är i alla fall en tröst att tänka så.

  14. Anna skriver:

    Åh finaste sms:en ♥

  15. qdfjbmaria skriver:

    Annika,Jättejättefint skrivet. Verkligen. Du skriver så himla, himla fint och bra. Bara så du vet. Din blogg är guld. Och du är så stark. Mitt i all sorg och allt elände så är du så otroligt stark. Och du skriver så bra (ja, jag vet att jag upprepar mig nu, men jag kan bara inte låta bli). Jag går in på din blogg flerfaldiga gånger per dag – och det är jag nog inte ensam om. Lova mig (och alla andra bloggläsare) att du aldrig någonsin slutar skriva!Jag känner igen det där med att ha sms kvar från människor som inte längre lever. Det är riktigt surrealistiskt. Typ. Jag hade en väldigt god vän, som avled förra året i en ovanlig sjukdom. Hans sms finns också kvar i min mobil. Plus hans telefonnummer. Jag skulle aldrig ha hjärta att ta bort dem. Jag GRÄT bokstavligen när ett röstmeddelande som han spelat in till mig plötsligt försvann, eftersom det är så idiotiskt här i världen, att röstmeddelanden försvinner när en viss tid gått…Ta väl hand om dig,och sluta aldrig att skriva!Hälsningar,/ maria

  16. Matilda skriver:

    Behåll dem och spara dem för alltid, skriv ner dem. För om några år, i framtiden kommer det vara ett vackert minne byggt på underbara ord.Du är stark, beundransvärd och en ren och sann inspirationskälla. Fortsätt så.

  17. Ea skriver:

    Jag har aldrig skrivit någon kommentar till någon bloggare någonsin. Men nu vill jag komma över mina egna rädslor för att människor ska se ner på vad jag skriver. Detta är ett ämne som står mig så nära, så jag kan inte vara tyst längre. Min bästa vän var min mormor…och hon lämnade mig och jordelivet 2002. Jag var då 24 år gammal. Man kan väl sammanfatta sorg med att det aldrig uttrycker sig så som man trodde….jag sov ganska mycket efter beskedet, skrattade också…hela tillvaron var som vanligt men ändå så annorlunda….det finns ett stort mörkt hål i mitt hjärta. det finns en massa känslor av kärlek som man inte vet art man ska rikta….och framför allt……min mormor ”försvann, dog, gick vidare…me vart? Vart ska jag skicka all kärlek?….och visst för varje dag som går för vi oss närmare vår egen dödsresa…man får bara be och hoppas att man möts igen….för det måste vi göra……jag har så mycket att berätta och fråga min mormor….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s