Ännu är det inte fredag.

Bild 1383.jpg

Idag har jag inte lyckats ta mig ur morgonrocken och pyjamasbyxorna. Det betyder inte att det varit en dålig dag. Även om den inleddes med den där sortens gråt som aldrig tar slut och som gör ögonen knallröda och igensvullnade. Jag och Ronnie pratade länge, länge och jag blev påmind om allt det där som gör att jag älskar honom så löjligt mycket. Om att jag faktiskt inte behöver hålla all ledsenheten inom mig. Om att han visserligen inte kan läsa tankar, men däremot är ganska fantastisk när jag väl säger vad jag tänker på.

(Begravningbegravningbegravning.)

Och så har jag fått jobb gjort. Både dagens och gårdagens. Igår blev det ingenting alls, jag kunde inte fokusera, inte koncentrera mig, inte tänka på något annat än hur äckligt ont allt gör. Varje tanke ett öppet jävla sår. Jag försökte svara på mail men tänke: begravning. Försökte skriva, försökte städa, tvätta, gå ut genom dörren. Men tänkte: begravning, begravning, begravning.

Idag är det lättare. Jag tänker fortfarande på begravningen på fredag ungefär var tredje sekund. Men nu, just nu kan jag tänka ”begravning” och ändå svara på mail, ändå skriva alla texter som behöver lämnas. (Även om jag fortfarande inte orkar städa, tvätta, gå ut genom dörren eller ens klä på mig. Uppenbarligen.)

Nu ska jag ge mig på att laga mat för första gången på jag vet inte hur länge. Har bara inte orkat med sådant de senaste… veckorna, eller kanske månaderna, minns inte. (Eller förresten, jag har faktiskt gräddat pannkakor då och då.) Ronnie har istället gått och blivit världens mästerkock, han svänger ihop risotto och grytor och alla möjliga knepa rätter varenda dag. Men ikväll ska han se på fotboll och jag ska göra mitt bästa för att få ihop något slags asiatiskt kycklingwoksjox. Han har handlat, tinat kycklingen och ställt fram alla ingredienser. Vi får se hur det går. ”Vi kan göra det tillsammans” säger han, och det tycker jag låter bra.

På fredag är det begravning, men det är inte fredag ännu.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ännu är det inte fredag.

  1. Lina skriver:

    Har nyss hittat hit. Stannar och läser och gråter nästan hela tiden. Allt jag får ur mig är: Starka fina du.

  2. Sofie skriver:

    Jag tycker det är svårt att trösta någon. Jag kan nog inte göra det. Det är inte alls min mening att göra det. Jag sörjer, för din, Fannys och alla andra i hennes närhet. Men jag kan inte på något vis ta bort er smärta. Det jag istället vill göra idag är att hylla dig. Jag vill tacka! För idag sitter jag, för första gången på väldigt länge, själv på mitt rum. Helt utan en röst som säger åt mig att det inte är okej. Helt utan en annan vilja i mig som egentligen vill göra någonting annat. Jag är själv, utan ”henne” – min gamla ätstörning. Jag sitter inte själv för att hon talat om att jag inte är värd att vara med någon annan. Jag sitter inte själv för att försäkra mig om att någon annan ska komma imellan. Jag sitter inte själv för att jag är ensam. Jag sitter själv för att jag vill. För att jag verkligen Är själv. Jag vill tacka dig. Tacka dig för din styrka. Och tacka dig för ditt mod. Jag vill uppskatta dig. Uppskatta dig för ditt tålamod. Och uppskatta dig för din sårbarhet.

  3. emme skriver:

    Tar ont i hela själen att läsa om din sorg och saknad. Samtidigt är det fint att läsa om en sån vacker kärlek som kan finnas mellan två människor.

  4. Alina skriver:

    Det är väldigt bra att du har Ronnie för han verkar vara väldigt fin! Puss på dig sötaste Annika!

  5. Paperback Lover skriver:

    Jo, han är fin din Ronnie. Man vet när man har hittat nån som gör livet värt att uppleva, inte bara leva.

  6. matilda skriver:

    jag bakade ett bröd häromdagen och tänkte att det nog är ett bröd för dig. http://www.akerblads.se/documents/Recept/akerbladslimpa.pdf det är ganska många ingredienser, men det var jätttelätt att göra. receptet blir två formlimpor, men det går jättebra att bara göra halva receptet. det är supergott!

  7. underbaraclara skriver:

    Annika! Jag förstår att det känns svårt, och jag menar inte att komma och trösta dig. Trösta någon kan man inte göra i en sån här situation. Men jag vill bara säga att min erfarenhet är att begravningar ofta är väldigt väldigt fina.Just för att man sörjer tillsammans en stund. Hade fruktansvärd ångest då vi begravde mamma, men i slutet, efter fikat – då pratade vi minnen och skrattade tillsammans. Ja tänk det – vi skrattade! Och vi skrattade mycket mycket på kvällen senare. För att vi var lättade, och glada att det hade fått bli ett fint farväl. Inte för att man behöver skratta när man begraver någon. Men just begravningar och fikastunden efteråt brukar vara så vacker och så stärkande att det faktiskt finns en chans att det mitt i den oerhörda sorgen känns lite skönt. Kanske kan den lilla tanken lätta på oron en mikroskopisk del inför begravningen

  8. Alexandra skriver:

    jag tänker på dig och det du måste gå igenom imorgon! en stor kram till dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s