Jag orkar inte. Inte idag.

Dagar som idag.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas fortsätta.

Jag har haft så roligt de senaste dagarna, det kändes åtminstone så då, jo, jag hade roligt. Det hade jag.

Och nu, efteråt. Den ensamheten. Den värsta av alla avtändningar. Att vakna och inse att du fortfarande är borta.

Nej, jag har inte förstått det ännu. Jag har inte insett att du är (död). Jag spelar bara med. Hur känns det? Är du okej? Du kanske inte vill prata om det? Joo, det är ingen fara. Det går väl upp och ner. Just nu är jag okej. Fan heller att jag är. Fan heller att jag någonsin blir.

Men jag måste spela med. Måste öva mig i självbedrägeri. Om livet någonsin ska fungera utan dig.

Ibland vill jag bara skylla ifrån mig på alla andra, vem som helst: hur i helvete tror ni att jag ska orka? Hur kan ni kräva att jag ska vara som vanligt, att jag ska klara av att jobba, betala räkningar, städa, äta, vara flickvän, vän, dotter, syster, hur kan ni kräva att jag ska orka leva, att jag klara av att vara jag? Hur kan ni inte se att jag inte finns längre, att jag är ett jävla skal, att allt är trasigt och att jag varken orkar eller kan eller ser några sätt att bygga upp mig igen? Hur kan ni bara stå där och se på, varför säger ingen hur jag ska göra för att ta mig igenom det här? Varför hjälper ni mig inte?

Och så känner jag mig dum. Som en idiot. Jag är knappast den enda som förlorat någon. Knappast den enda som förlorat dig. Din familj måste också försöka fortsätta leva. Dina vänner, din släkt, alla som älskar dig. Och här sitter jag och går under. Som om jag är den enda som lider. Men det hjälps inte. Det lindrar inte.

I drömmen inatt dog jag i en bilolycka. Jag satt i en taxi, den fick sladd och voltade (typ tio meter upp i luften, drömmarnas logik), och ögonblicket innan jag dog och vaknade tänkte jag ”kanske är det bäst såhär”. Jag vill inte tänka så. Jag vill inte behöva tänka så.

Jag önskar att jag fick några månaders uppskov från livet. Några månader då jag bara fick släppa allt. Inte jobba äta skratta tänka inte vara vän dotter flickvän syster. Några månader då jag fick falla. Att hålla balansen är för svårt. Att stå upprätt gör för ont.

Denna förbannade självömkan. Ovanpå allt annat. Skammen i att vältra sig i den.

Dagar som idag. Du kommer inte tillbaka. Jag orkar bara inte.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Jag orkar inte. Inte idag.

  1. Bubbeltuss skriver:

    Man måste få lida. Lida ut allt på riktigt. Men man får inte vara den starka tysta som gillar läget och ler med. Det förstör allt. Precis allt.Jag skickar tusen och åter tusen varma cyberkramar från en datorskärm till en annan Och önskar dig allt gott. Att du hittar anledningen att andas igen. För det finns en anledning. Du måste bara se den…./tuss

  2. Johanna skriver:

    När jag förlorade min mormor (nu var hon ju 66 när hon dog, men ändå. Jag tyckte det var så hemskt) så stod jag i trädgården några veckor efter och bara skrek rak ut. Jag brydde mig inte alls om att grannarna trodde jag var helt sjuk. Jag var tvungen att få skrika ut all den där ledsenheten, rädslan, hopplösheten det hade fört med sig. Alla gånger jag sagt att ”jo, men det är bra. Jag saknar henne, men det är okej.” Men det var ju inte alls okej. Jag ville ju inte att min mormor, min otroligt fina mormor skulle försvinna ifrån mig än. Hon skulle ju se mig göra så mycket. Det jag försökte säga var att det är så himlans viktigt att vara ledsen. Att bara stå och skrika, att ligga i sängen och bara gråta, gråta, gråta. För man måste få göra det, måste få vältra sig i självömkan och tycka att det inte finns någon fortsättning. För det blir verkligen inte bättre av att gå runt och låtsas som ingenting. Man blir bara ledsnare.Jag kan fortfarande sakna min mormor så det gör ont ibland. Ibland när jag gjort saker, eller är med om saker kan jag tänka att det vore så fint om mormor vore här, jag skulle rusa hem till henne och berätta allt och lite till. Jag vill så väldigt gärna att hon fortfarande ska vara här. Att hon ska fått se mig sluta nian, ska få se mig ta studenten. Ja, det önskar jag.Men livet går vidare, och jag vet att hon fortfarande finns. I mitt hjärta, och i himlen. Och hon tänker på mig, och hon tittar på mig. Så hon ser precis vad jag gör. Så tror jag Fanny gör för dig också. Hon bor kvar i ditt hjärta och i himlen. Hon ser dig, skrattar när du skrattar och har kul, gråter när du ligger i sängen och gråter, tänker att ”vad kul att hon tog just den där tröjan på sig idag, den tycker jag så mycket om”, gläds med dig när hon ser dig göra något bra. Jag tror hon vakar över dig och bryr sig om dig fortfarande.

  3. Lovisa skriver:

    Jag önskar också det där. Att få slippa vara ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket man vilar, tar hand om sig själv eller har roligt – det är ju livet som är jobbigt just nu och inte sakerna i det. Det är det jag behöver vila ifrån.Jag vet inte hur man gör. Jag vill så gärna o-leva, men jag vill inte dö. Och vi håller ihop och vi gör allt vi behöver och lite till och inte hjälper det, men man måste. Man får gå sönder ett tag, man får sova sig igenom dygn efter dygn, men vi måste leva Annika. Jag vet inte hur man tar sig igenom det eller om man någonsin gör det, men försök att se vad du vill ha just nu. Det tar inte bort allt, men det hjälper litegrann att försöka se till varje sekund, inte den där långa hemska framtiden man ska ta sig igenom. Just nu. Sova, hålla någon i handen, promenera. Äta. Vad som helst som kan trösta lite grann just nu, det är det vi har. Det kan kännas lite lite lättare att leva vidare och hålla ihop just nu än att hålla ihop resten av livet. Jag hoppas det i alla fall.

  4. emme skriver:

    Jag var nära att krocka med en lastbil ett tag efter min älskade morfar dog, och den spontana känslan som kom över mig var besvikelse. Över att jag inte fick bli mos och komma till himlen och träffa honom. Och jag älskar egentligen livet. Vet att det inte hjälper dig det minsta.. men ville bara skriva det. Du behöver inte alls vara som vanligt. Ta den tid du behöver.

  5. F skriver:

    Hon kommer alltid att finnas med dig. I din ficka. Du kommer känna att hon finns med dig varje dag. Och även om du alltid kommer känna en stor stor saknad så kommer det komma dagar när du bara gråter. Å gör det det så gråt. Hon är i din ficka, alltid. Precis som min mamma är i min. Lev allt det liv som hon inte hann göra. Lev det dubbelt. Det är vad Fanny skulle velat.

  6. Fie skriver:

    Det går upp. Det går ner. Kanske slutar det aldrig att göra ont. Det man måste lära sig är att leva med smärtan. För jag tror inte att det går över och att livet fortsätter när det gått över. Man måste nog bära med sig smärtan i en ryggsäck och försöka pinna vidare. Ett steg i taget. Efter en tid blir det kanske lättare att gå. Men ryggsäcken och dess innehåll hänger kvar.

  7. Mikkaela skriver:

    Kram. Massor av kramar. Livet gör så jäkla ont ibland.

  8. m skriver:

    fina fina du. alla kramar och värme jag kan föreställa mig i världen, till dig.

  9. Lisa skriver:

    Du får falla. Tycker jag. Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom, och kan inte säga vad du ska göra. Men… Allt det du skriver; du får falla, ömka dig, skylla på andra, inte orka. Osv. Och sen tänker jag den gamla klyschan; en dag i taget. Du har haft roligt de senaste dagarna, vad skönt och kul. Idag är det inte så, det får vara så. Det kommer komma roliga dagar igen, även om du idag behöver falla, ömka dig, skylla på andra, hata livet och inte vilja något alls. Önskar jag kunde ge dig världens största styrkekram. Kraaaaam!

  10. Amelie skriver:

    Jag lider verkligen med dig, jag har aldrig förlorat någon som stått mig nära, och jag kan inte ens tänka mig hur det känns. Jag tycker att det är bra att du skriver om det att du kan tala om det, jag tror att det är det enda sättet att kunna komma vidare efter detta. Jag kom på en sak som kan hjälpa som jag såg faktiskt i en film i helgen, den handlade om en familj med mamma pappa och 2 barn, pappan blev mördad och man fick se hur familjen tog sig vidare. Då var det så fint för då var det en som fråga mamman om hur han var och vad han tyckte om. Jag tänkte att jag kunde fråga dig så kan du svara om du vill.1 Vilken var Fannys absoluta favvolåt?2 Favvo film?3 Vad hade hon för parfym?4 favorit färg?5 favorit mat`?6 vad fick henne att skratta?7 vad fick henne att gråta?osv så du kan tänka på annat än att hon bara är borta

  11. K skriver:

    För sju år sedan dog min kompis i hjärtinfarkt. Han hittades död i badrummet, med tandborsten i handen. Ena dagen var han här, nästa dag borta. Tre veckor efter det dog min pappa (som hade dåligt hjärta). Jag var helt förstörd i två år efteråt. Jag hoppade av skolan, orkade inte söka jobb, orkade ingenting. Jag fick ett arv efter min pappa som jag gjorde mitt bästa för att supa upp. Till slut började jag må bättre, orkade ta mig samman och ta itu med min situation och skaffa jobb osv. Men det går inte en enda dag utan att jag tänker på J. Jag tror att saknaden finns kvar resten av ens liv.

  12. Alina skriver:

    ❤ ❤ ❤ Jag tänker på dig!

  13. R skriver:

    det är skönt att läsa en blogg som känns så äkta som din, där känslor faktiskt skrivs ner. Men jag är ledsen att du mår dåligt, måste vara hemskt att förlora en så nära vän. kram

  14. Petertoo999 skriver:

    Tiden läker de flesta sår, och man lär sig leva med sina ärr..Nu tänker du nog på Fanny med saknad och sorg..Sen efter ett tag så kommer du och tänka på allt roligt och trevligt ni hade, då tänker du på henne med ett leende. Sen så har du ju mycket och se fram emot också, du ska ju få katter, och en vacker dag så är du gravid också..Annika, du har livet framför dig. Sen så är du ju en väldigt omtyckt person, av väldigt många människor. Annika du är ett fint litet ljus i dagens kalla samhälle.

  15. Petertoo999 skriver:

    Gammelmormor ringde precis..Hon sa att hon vaknat kl 04.00 med ett skrik, hela huset skakade, tog en stund innan hon fattade att det var plogbilen..Jävla dårar sa hon..

  16. E skriver:

    Men du, jag vet inte om du har möjlighet. Ni har ju hus och bil. Allt är dyrt i livet. Men finns det ingen möjlighet för dig att faktiskt ta lite tjänstledigt? Åka till Spanien eller stanna i USA lite längre? Faktiskt hinna sortera igenom livet innan du måste ta tag i det igen? För hur jävla kul är det att gråta halvt ihjäl sig varje dag och inte riktigt hinna gråta klart, för att något annat måste göras? (Gråta klart gör man kanske aldrig, men du fattar.) Ta hand om dig. Okej?

  17. Malin skriver:

    Så himla vackert, blottande och ärligt skrivet. Jag förstår din känsla, även om jag inte gör det, men du beskriver det oerhört bra. Min största rädsla är att någon som står mig nära skulle gå bort och jag tror inte jag skulle klara av det utan att falla hårdare än jag någonsin gjort och gud ska veta att jag fallit många gånger. Ta tid på dig och våga vara ältande, självömkande, ledsen och obalanserad, det är mänskligt och nödvändigt för att komma ur det.

  18. Terese skriver:

    Usch, jag fattar inte att folk orkar skriva såna där dumsnälla kommentarer om att tiden läker alla sår och sån skit. Det kan man nog bara skriva om man inte vat något om livet. Det är fruktansvärt jävla naivt att ens uttala de orden. Tiden läker inte allt. Smärtan ooch sorgen kommer alltid finnas och man lär sig leva med den. Min mamma har cancer, metastaser i hela skelettet och de sprider sig fort fort. Det gör så förbannat jävla ont och är så jävla outhärdligt emellanåt att jag bara vill slita ut hjärtat för att det ska sluta göra ont. Ibland undrar jag om allt det här kommer få mig att bli kall, en annan person. Hur som kan orka älska och känna och allt det där nrä man har känt av helvetet och levt sin mardröm. Vi tar tillvara på all tid vi kan och jag är hemma så mkt jag bara kan och jag vägrar tänka framåt, jag kan bara inte. Vissa dagar vaknar jag fortfarande upp och skrattar rått för att jag liksom inte kan tro att det händer, nej inte på riktigt. det är en sån jävlig känsla att se någon man älskar över allt annat (by far) lida. Det skär och det gör ont och det finns inget att göra annat än att bara stilla se på. Och ingen förstår, klart de inte gör. De lever i sin naiva värld och jag i min mörka. Men jag har aldrig älskat familjen och mina 3 nära vänner så mkt som nu för jag ser i deras ögon hur mycket och hur gärna de vill finnas där för mig. Men ibland glömmer man och känner sig absolut ensammast i världen. Har läst dina krönikor i Sofis mode och det är så fint, allt du skriver och det träffar mig rakt i hjärtat. Ville bara säga det. Att jag förstår precis hur du känner.Ibland vill man bara ligga under täcket och stirra upp i det vita jävla taket. Och då kan man väl för helvete få göra det.

  19. Petertoo999 skriver:

    Terese// Måste nog ändå säga att tiden läker de flesta såren, och man lär sig leva med ärren..Jag var ihop med en flicka och hade 3 barn, vi var väldigt lyckliga..Så en vacker dag så skulle jag avbryta en kriminell handling, i det slagsmålet som blev avled en person..Jag var djupt förkrossad, massa rättegångar, blev frikänd..Låg inne för depression, blev turbulent i förhållandet, separerade, min flickvän tog sitt liv..Och vi som skulle gifta oss innan allt det här..Precis när min flickvän gått bort, då låg jag och mina barn säkert ett halvår på madrasser på vardagsrumsgolvet, det här var verkligen tungt, ta hand om 3 små barn samtidigt som man var helt mentalt slut..Fast nu har det gått några år, jag har en ny flickvän, och barnen är för de mesta glada..Terese// Jag är verkligen lessen för din och din mammas skull.

  20. Molly skriver:

    Jag kände också din flicka, men mer flyktigt och genom olika litterära tillställningar vi gjorde ihop. Jag vet hur fin hon var, och för mig som knappt fattat att hon var sjuk känns allting så overkligt. I december är det tio år sen jag förlorade min allra bästa vän. Jag vet att tiden inte läker alla sår, men på något vis lär man sig att leva med dem. De blir till ärr, till minnen och man bär dem alltid och den man förlorat med sig, i hjärta, hjärna och själ. Och det låter kanske knäppt, men man kan faktiskt träffas i drömmarna emellanåt. K R A M A R & K R A F T

  21. mary skriver:

    min farsa dog förra veckan. snälla, fortsätt skriva om sorgen, för jag det känns som om jag glömt bort hur man gör.

  22. P skriver:

    åh fina du, som jag inte ens känner. sitter och gömmer mig på jobbet för att ingen ska se att jag gråter.en av mina närmsta vänner dog för snart fyra månader sedan. dina ord gör så ont för de beskriver allting så bra. så exakt. jag är så tom att jag ibland tror att jag kommer att falla ihop och bara sluta att existera. och att jag kanske hade uppskattat det. du är underbar. tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s