Jobbtankar.

Jag jobbar mer än på väldigt, väldigt länge just nu. Det fungerar förvånansvärt bra.

Jag håller mig frisk, får saker gjorda utan att vare sig stirra in i tomma Worddokument eller peta och ändra i all oändlighet. Och när det inte tar emot att skriva en text blir det också lättare att sätta igång med nästa – en god cirkel, helt enkelt.

Det enda ”problemet” är väl att jag blir lite för fäst vid vissa av de bloggare jag intervjuar för bloggporträtten, och kan inte riktigt fatta att jag inte har någon anledning att fortsätta att mailterrorisera dem efter att allt är färdigskrivet och inskickat. (Oroa er inte, jag lyckas hålla mig, det är bara svårt.)

En del kommer jag såpass bra överens med att vi fortsätter att höras om allt möjligt även efteråt, det känns ganska fantastiskt. Som att jag spinner ett litet nät över hela världen, fullt av människor jag aldrig annars hade varken hittat eller fått lära känna. Då händer det att jag tänker den fåniga tanken ”jag har världens bästa jobb”. Och det har jag väl kanske inte. Men just nu är jag otroligt glad att jag gör det jag gör.

Krönikorna är mycket tyngre. Mest för att jag verkligen försöker att inte skriva om Fanny varje gång, eller om sorgen. Allt som har med henne att göra kommer till mig så enkelt, helt utan motstånd, medan en mur har rest sig mellan mig och allt annat, alla andra. Varje gång jag ska skriva en personlig text som inte handlar om det tillstånd av förlamning jag befinner mig i måste jag rasera den muren, sten för sten, för att överhuvudtaget få en idé om vad jag kan skriva om. Det känns så främmande. Att resten av världen bara pågår som vanligt medan jag knappt kan gå upp ur sängen. Men jag vill inte drunkna i det svarta, och inte att mina krönikor ska göra det heller. Så jag kämpar på.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jobbtankar.

  1. rumlan skriver:

    Jag förstår inte hur du orkar. Hur någon kan klara av att en nära rycks bort. Men jag beundrar dig, något så otroligt mycket. Du är så stark!

  2. Lisa skriver:

    Fortsätt kämpa, men dina krönikor är fantastiska vilket som. Kram

  3. Navigaren skriver:

    Det är ju bara bra att skapa sig ett kontaktnät, i bästa fall så kan det leda till mer i framtiden, man vet aldrig.

    • Annika skriver:

      Haha, ja, det är klart att det är bra! Jag är jättetacksam över det. Menade att ”problemet” är separationsångesten när jag verkligen försökt ta reda på så mycket som möjligt om en person och sedan måste gå vidare till nästa.

  4. Åsa skriver:

    Skickar en bamsekram till dig för att då vågar lämna ut dig och berätta att livet inte alltid är så rosaskimmrande som många bloggare helst vill visa upp sig & att det faktiskt är både helt ok och nödvändigt med psykologhjälp när livet rasar samman.

  5. Åsa skriver:

    en till sak. Älskar dina bilder:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s