Inomhus.

Jag önskar verkligen att det inte var vinter just nu.

Min kropp ger mig hela tiden hintar om att den behöver röra på sig, att jag måste gå ut och gå, men det tar emot så mycket att leta upp tillräckligt många lager kläder och klä på sig och när jag väl känner att jag kanske orkar ta tag i det hela har det redan börjat mörkna.

Så jag stannar inne, dag efter dag efter dag efter dag, sitter ihopkrupen i soffan eller i skrivbordsstolen och känner hur kroppen… vissnar.

Orkar inte orkar inte orkar ingenting.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Inomhus.

  1. SU skriver:

    Gör det lätt för dig;1. Se till att alla kläderna är på samma ställe. Långkalsonger-byxor-täckbyxor, strumpor-tjocksockar-skor, undertröja-övertröja-jacka etc. Det är lättare när man bara behöver hitta fram till tre-fyra kategorier än till nio olika plagg…eller2. Skaffa skoteroverall.Om det är för tungt att fixa, be om hjälp. Någon annan kan hjälpa till att lägga fram. Ta dig ut. Strunt i att det är mörkt, mörker betyder bara att man ser stjärnorna bättre.

  2. Petertoo999 skriver:

    Man måste röra på sig..Annika! Be någon kompis fixa en helt ny spotify-lista åt dig, helst med musik som du aldrig hört förut..

  3. victoria skriver:

    Är jag helt ute och cyklar nu, eller har du inte någon gång sagt/skrivit att du tror på Gud? Om ja, har du försökt hitta tröst genom tron? Tron på att ni kommer att träffas igen? Tron, eller ja, övertygelsen kanske…Känner ofta någon tår bränna bakom ögonlocket när jag besöker din blogg. Jag har en förmåga att föröka ta på mig delar av andras känslor… I alla fall så vet jag inte hur det känns. Jag har fått lära mig att varje människa någon gång i sitt liv kommer att slå in i en vägg, kanske är det här din. Men jag tror på dig Annika. Låt det ta sin tid bara.Varma kramar,V

    • Annika skriver:

      Du är fin, Vic. Det har jag alltid tyckt och det vet du. Vi borde fika i vår.Jag vet verkligen inte vad jag ska tro. Har inte känt någon som helst ”gudomlig närvaro” det senaste året. Sen Fanny blev sjuk har jag bara känt att om det finns en Gud så har han svikit henne så brutalt att jag inte vet om jag vill tro på honom överhuvudtaget. Försökte gå i kyrkan men prästen var förfärlig och jag blev bara ännu mer besviken. Jag brukade säga att jag hoppas på Gud snarare än tror, att jag hoppas att det finns något mer, någon större mening, ett efteråt. Och visst hoppas jag fortfarande, men jag… nej, jag vet inte. Vet ingenting just nu. Känns som att jag förväntat mig att känna hennes närvaro även efter att hon gick bort men allt jag känner är hennes frånvaro.Tusen kramar.

  4. victoria skriver:

    En fika i vår, definitivt.Okej, jag förstår din tankegång. Jag tror att det är vanligt att människor börjar att ifrågasätta gudomlighet när någon nära går bort, med all rätt.

  5. Terese skriver:

    Jag förstår exakt vad du menar. Har inte orkat ta mig ut sen min mamma gick bort för en vecka sedan. Och det blir bara värre för varje dag. Blir kanske bättre näår jag kommer tillbaka till jobbet om en vecka och kan begrava mig i arbete istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s