Nyårsläsning.

nyår.png

aurélia.png

Efter den här veckan tar jag tre veckors semester från Sofis mode-krönikorna. Men i årets sista nummer kan man både läsa krönika och bloggporträtt, som vanligt. Det hoppas jag att ni vill göra.

Advertisements

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Nyårsläsning.

  1. Alina skriver:

    Kära, fina, älskade du! ❤

  2. Jenny skriver:

    Finaste Annika.Du vet likaväl som jag att inga ord räcker eller duger.Men, vet att genom allt du skriver om Fanny, så minns jag hur skört och kort livet är. Jag försöker vara modig och älska allt jag kan. Idag är allt jag har och det vill jag aldrig glömma.Tänker på dig.Kramar & kärlek.

  3. Emma skriver:

    Fina Annika,Jag besöker din blogg minst en gång om dagen och läser dina inlägg om Fanny – om och om igen. Det går liksom inte att greppa vad som hänt, men du är så fruktansvärt stark som låter sorgen få utlopp genom dina ärliga texter. Ingen ska behöva hålla det inom sig. Ingen behöver vara tyst och tapper när den man älskar mest går bort. Jag hade ynnesten att känna henne, tittar på mina klänningar ibland och tänker på Fanny. Köpte en ålskinnsplånbok för ett tag sen, hon hade det också. En fin grön. Eller var den det? Jag vill inte glömma såna småsaker. Vi sågs strax innan nyår, hon hoppades att en viss skulle dit, vi skrattade åt att varken hon eller jag visste var det där Smögen egentligen låg. Kul skulle det bli iallafall.Aldrig har jag hört någon referera till sin bästis med så mycket stolthet och kärlek så som hon gjorde om dig. ”Min bästa kompis Annika” Nu svamlar jag.. Ville bara säga att den här krönikan fick mig att gråta, av sorg för att Fanny inte finns ibland oss och av sorg för de som älskade henne mest och tvingas leva kvar i saknad. Jag ber till Gud att hon mår bra där hon är. Man kan inte bromsa tiden och man kan inte spola framåt, men jag ber också en liten bön för att du ska finna att stunden, nuet, blir lite mer drägligt att leva i.All kärlek

  4. Linn skriver:

    Åh Annika vilken fin krönika. Jag blev alldeles tårögd. Jag är så ledsen för din skull. Usch livet är inte rättvist. Hoppas 2011 kommer bli ett lite bättre år, även om jag förstår känslan av att det inte spelar någon roll. Men, tack för att du gör världen lite finare.

  5. Li skriver:

    Hej Annika. Även fast jag aldrig träffat dig brukar jag tänka på dig, och beundrar dig på avstånd. Kan nog inte förstå den smärta du känner. När jag läser hur vackert du skrivit om din vän som gått bort gråter jag alltid. Och kanske spelar det ingen roll för, eller berör dig på något sätt, men jag tror verkligen verkligen att människor som älskar oss och går bort finns vid vår sida, för alltid. Kanske inbillar jag mig, men jag är ändå övertygad om att jag får besök av min vän som gick bort för många år sedan. Jag kan plötsligt känna hans lukt samtidigt som en sval bris och då är jag helt säker på att han säger hej och det får mig att känna mig lugn, och får mig att tro att han har det bra nu.

  6. Mikkaela skriver:

    Det gör så otroligt ont att läsa detta,samtidigt som det är så himla vackert.Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva,inga ord är tillräckliga. Men du ska veta,att du har fått mig att leva mer i nuet.Njuta av allt det jag har, utan att ta det förgivet.

  7. m skriver:

    åh annika. tack för att du skriver. all värme som finns till dig.

  8. Petertoo999 skriver:

    Hmm! Låter ju sorgligt det där med tiden. Jag har ju också varit med om lite tråkigheter, men jag har alltid hämtat kraft ifrån mina barn..Om jag inte haft mina barn, så hade jag nog frågat kyrkan om jag inte kunde hjälpa till på något sätt..Det var faktiskt en präst som frågade mig en gång om jag inte kunde hjälpa Alsike nunnorna lite, jag tycker om Alsike nunnorna, de gömmer ju flyktingar och så…Nu var det ju inte meningen att jag skulle vara aktiv i deras arbete direkt, jag kunde ju måla lite där och så, nåt behöver alltid målas..Nu i efterhand så ångrar jag så att jag inte tog kontakt med dem..Jag fick prestationsångest. Kunde ju inte ringa de där hur som helst, och prästen var ju galen..Han kom alltid till mig vid middagstid, åt mat, sen somnade han i min soffa. Fan kunde lite på vad han sa! Man mår bra av och hjälpa andra människor när man mår dåligt..Jag hade nog haft kul med nunnorna..HALLELULIJA FÖR FAN.

  9. Petertoo999 skriver:

    Ojdå! Det där lät lite fräckt som vanligt…Jag ville nog egentligen bara säga att jag ser upp till nunnorna och det arbetet de gör..Jag har alltid velat besöka klostret, men det har inte blivit av. Jag tror jag besöker dem nästa vecka, jag tar med lite blommor och en donation..Jag återkommer med hur besöket gick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s