Anteckningar om sorg. 1.

Det finns inga ord som beskriver saknaden.

Ändå försöker jag, hela tiden. Jag skriver inte så mycket, inte så mycket som jag hade kunnat, eller kanske borde. Men jag formulerar dem, ibland tyst för mig själv, ibland viskande: trevande, famlande. Orden som ska skapa ordning och struktur och genom denna struktur bilda ett mönster, något jag kan förstå. Som lindrar.

Misslyckas ständigt.

Jag var alltför beroende av dig. Det visste jag redan när du levde, långt innan du blev sjuk. Men jag bortsåg ifrån det, eftersom det var oviktigt. Du fanns ju där. Du behövde mig som jag behövde dig. Min kärlek var besvarad och även om jag av någon anledning skulle velat göra något åt det hade det varit omöjligt. Man väljer inte bort kärlek, även om den för med sig ett beroende som i andras ögon är osunt. Man håller fast vid den så hårt man kan och intalar sig att man aldrig kommer att vara tvungen att släppa taget. Inget annat är möjligt, inget annat är tänkbart.

När jag fick veta att du skulle dö bestämde jag mig för att skriva till dig varje dag i resten av mitt liv. Om sådant som hände och som jag tänkte på, allt det där du måste få veta, eftersom du visste allt om mig och tanken på att det skulle hända mig saker som du inte känner till är olidlig. Så jag satte igång och skrev, varje dag, ofta många gånger om dagen. Du levde fortfarande. Ändå fanns det så mycket jag inte kunde säga till dig. Du skulle dö men bestämde dig för att leva. Alltså pratade vi inte om döden. Efter de där första dagarna nämnde vi den sällan, och när vi ändå gjorde det var vi noga med att omsorgsfullt linda in orden i svepande ”om”. OM det nu vore så att du skulle dö. Om vi skulle dö. Jag var kanske löjeväckande petig med att alltid lägga till mig själv i den hypotetiska döden: ja, du kanske dör, precis som jag kanske dör när jag kör hem i natt. Men det ska inte hända. Jag ska leva, du ska leva, vi ska leva.

Kanske pratade vi ändå mer om döden än jag trodde. Eller kanske har de få meningar du uttalade helt enkelt bränt sig fast, tydligare än alla andra ord.

De spelas upp inuti mig, om och om igen.

”Att inte få veta hur det går”, sa du. ”Att inte få veta hur Oskar Linnros nästa skiva låter”.

Och alla andra meningar. De jag inte vågar skriva ner, inte ännu.

Det outhärdliga i din rädsla.

I min tafatta hjälplöshet.

Ja, jag bestämde mig för att skriva till dig, varje dag. Ändå slutade jag. Så länge du levde var det lätt. Jag skrev om allt det jag inte vågade säga, om mina egna rädslor, om det ofattbara som skulle ske. Att jag skulle bli ensam. Också om hoppet, om styrkan jag fann i tanken på att du självklart aldrig skulle lämna mig. Att du skulle vaka över mig i varje steg jag tog, att du alltid skulle finnas där, så som du lovat mig tusen gånger, så som vi lovat varandra. Allt detta skrev jag om. Övertygad om att du skulle kunna läsa det den dag du slutade andas.

Men så gjorde du det och världen rämnade.

Jag hade inte förstått. Jag hade inte förstått någonting.

Länge kände jag mig lurad. Jag känner mig fortfarande lurad. Ingenting hade gjort mig beredd på slutgiltigheten. På att du inte skulle finnas mer.

Det låter fånigt, jag vet. Barnsligt.

Men jag var säker på att du skulle finnas kvar. I en annan form, kanske. Men kvar. Hos mig. Och så är du borta.

Jag känner mig inte sviken av dig. Ibland har jag undrat om jag gör det, försökt att rannsaka mig själv, skala av sorgen, lager efter lager, för att se vad som döljer sig därunder. Än så länge är svaret fortfarande nej. Du har inte svikit mig. Du ville aldrig dö. Du gav aldrig upp. Du höll ditt löfte så länge du kunde.

Man kan aldrig önska sig mer av en annan människa.

Jag hoppas att jag kommer att börja skriva till dig igen, sådär som jag hade beslutat mig för. Om allt det som händer, allt det du måste få veta. Men jag kan bara inte. Inte nu. Vet inte om det handlar om att jag inte vill att du ska få veta hur dåligt jag hanterar sorgen, hur svårt det är, omöjligt, hur illa du skadade mig när du försvann. Det kan vara så. Jag vill inte att du ska se mig såhär. Att du ska behöva veta att tomrummet efter dig slagit mig i bitar, i spillror, bara skärvor kvar. Att du ska se allt dumt jag gör, alla idiotiska beslut jag fattar, hur jag pendlar mellan bottenlös förtvivlan och tillkämpad likgiltighet inför mitt eget liv och andras.

Jag vet inte om jag väljer att inte skriva eftersom det bara känns onödigt. För du vet ju ändå. Finns du därute och vakar över mig som du lovade vet du naturligtvis allt. Också sådant jag inte vet, inte vill veta, inte orkar ta in.

Gör du det? Jag ser inga tecken. Ingen vit duva har landat på mitt fönsterbleck. Eller ser jag dem visst, tecknen, är jag i själva verket besatt av dem?


Den sextonde december klockan tjugo i fyra på eftermiddagen ringde jag upp ditt nummer av misstag. Efteråt kunde jag inte sluta skaka. Ändå lade jag på blixtsnabbt, innan samtalet kopplats fram. Men bara tanken på hur fel det kunnat gå…

Jag får inte ringa dig.

Att ringa dig utan att du svarar betyder att du –

Får inte. Aldrig.

Så länge jag inte ringer finns möjligheten där. Att signaler skulle gå fram.

Din röst.

Aaadefanny.

Fannu!

Anko!

 

Aldrig mer.

Det outhärdliga i detta.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till Anteckningar om sorg. 1.

  1. Sandra skriver:

    Hemskt att förlora någon.Själv förlorade jag ett kusinbarn juldagen,han var bara 2 månader gammal i plötslig spädbarnsdöd,så liten & oskyldig.Men sorgen & tomheten man känner går inte att beskriva.

  2. Pauline skriver:

    Du skriver så vackert om henne….massa styrkekramar

  3. rumlan skriver:

    Jag har aldrig läst någonting liknande. (Även om du säkert struntar i det nu, så ska du veta att du har en gåva. Och att du berör. Försök hitta styrka i det.)Jag har skrivit det förut, men kan inte släppa det: Jag förstår inte sånt här. (Hur kan man göra det?) Varför ska det behöva hända? Och förresten: hur kan man inte bli beroende av någon man älskar? Kärlek!

  4. Lina skriver:

    Du skriver sa oppet, arligt och oerhort fullt av karlek.

  5. Lisa skriver:

    Du skriver så himla fint. Och jag tycker, att om du orkar skriva, ibland eller alltid, så gör det, även om det bara handlar om sorgen. Det är fint att läsa, och jag hoppas det lättar lite för dig. Jag fyllde i en årssummerings-lista över 2010 och under ”årets upptäckt” skrev jag Annika Marklund. Jag visste inte ens vem du var för några månader sen, men du är helt fantastisk på att skriva och jag älskar att läsa dig. Kram

  6. Tiia skriver:

    Ditt skrivande berör en verkligen!Det där med att ringa nån som inte svarar längre..som inte längre finns där..Min kusin gick hastigt bort för 2 år sen..han blev bara 22, men kan inte fatta att han inte längre finns kvar..för det gör han..nånstans där ute…Kramar till dig

  7. Pernilla skriver:

    Du skriver fint. Så fint om er, men väldigt fint och bra om annat också ska du veta.Och det är klart hon är med dig. Det är hon.Kram till dig!

  8. Angelica skriver:

    Dina ord griper tag i mig, och de får mig att börja fundera på ifall det gör mindre ont att förlora någon utan förvarning – eller som i ditt fall få reda på att det kommer att ske. Precis som du skriver så går det inte att förbereda sig, tvärt om så tror jag nästan att det blir värre. Många bekanta till mig som förlorat bästa vänner och föräldrar pratar hela tiden om att de ångrar allt de inte gjorde och sa. Att de inte förberedde sig bättre på avskedet. Visst brukar man väl generellt säga så när någon nära har dött, men det känns inte som att det är på samma sätt. Eller? Jag tror du och Fanny gjorde det bästa valet när ni outtalat valde att ta till vara på livet, istället för att rikta uppmärksamheten mot döden. Jag är säker på att Fanny finns med dig hela tiden. Att hon ger dig kraft när du inte orkar och att hon hjälper dig att göra rätt vägval. Det viktigaste är att du tar hand om dig själv och att du inte stressar dig själv förbi sorgen. Du måste komma igenom den och det kan ta tid.Kramar

  9. mael skriver:

    Min bäste vän gick bort för strax över ett år sedan. I två år hade jag lovat hälsa på honom – han bodde i ett annat land, vi var bägge fattiga som kyrkmöss så det dröjde och dröjde. I ett telefonsamtal, vårt sista, nämnde han att han känt sig lite dålig den sista tiden. En månad senare, död.I maj i år gick min älskade farmor bort. Förutom mamma – som är avlägsen och aldrig riktigt ville vara mamma – var hon den enda jag har. Jag kunde inte, orkade inte delta på begravningen och i efterhand fick jag höra att min far hade ställt sig upp i kyrkan och högt förkunnat att ”det var väl bra att kärringen inte prackade på andra sin tro”. Jag har inte en far längre.Det finns stunder, än, då jag sätter mig ned och bryter ihop inombords. En bit till faller sönder. Ett par sekunder då jag lutar mig mot handfatet, sitter på sängkanten eller ser ut genom fönstret. Och vet att det finns inget stöd att hämta från någon annan än mig själv. Nu sluter jag mig om det och detta.

  10. m skriver:

    du skriver fantastiskt. vi finns här. fina annika.

  11. Alina skriver:

    Det skär i mitt hjärta. Fina, fina Annika. ❤

  12. malin skriver:

    Jag förstår precis hur du känner dig och jag lider med dig. Det är hemskt att förlora den viktigaste människan i ens liv. Jag tycker att du är duktig som kan sätta ord på det i alla fall och dela med dig. Kämpa på.Min lösning har varit att isolera mig och inte låta någon bli så viktig för mig igen så att jag ska slippa gå igenom det igen.

  13. Karin skriver:

    Så länge du finns kvar blir hon aldrig glömd.

  14. Christine skriver:

    Jag förlorade min Pappa i februari förra året. Mycket oväntat för alla. Jag känner igen känslan du besriver – att känna sig sviken – lämnad ensam i en värld där inte pappa existerar. ”Den världen finns ju inte” kändes det som. De första månaderna letade jag ”bevis” för att det inte hänt utan at det bara varit en mardröm. Mobilsvaret till exempel. Till skillnad från dig ringde jag avsiktligt och lyssnade på det bara för att höra hans röst, lämna ett meddelande med ett ”varför” eller ”pappa kom tillbaka!”. Självplågeri var det. Men jag fortsatte att ringa då och då för att höra, gråta och prata… tills mobiloperatören en dag tog bort det avslutade kontot… Jag tror aldrig det kommer att sluta göra ont, man lär sig nog bara hur man ska handskas med smärtan och leva med den,,, Man har inget annat val.

  15. Annika skriver:

    Jag skriver till min Anders ofta, och mycket. Nu har han varit borta i ett halvår snart.. Och det ar helt ofattbart. Ibland kanns det vettigt, som att han ser det jag skriver. Ibland kanns det bara hopplost och jobbigt oavsett. Jag beklagar verkligen din sorg!!!

  16. Petertoo999 skriver:

    Ja, inte kul att du ska behöva vara med om ett sådant elände Annika…Nu ska jag berätta något kul, i dag så var jag faktiskt till Alsikenunnorna med en liten vacker blomma, plus en liten donation, jag tror att de blev väldigt glada. De kämpar ju så hårt för sina flyktingar, och så tar samhället en sån konstig väg med sverigedemokrater och allt, man skäms ju..Coola nunnor måste jag säga..Hahahah..

  17. snicksnack skriver:

    du rör vid mitt hjärta med dina vackar ord om din fina vän ♥Kram K

  18. emma skriver:

    Kara Annika,jag har ocksa mist en person pga sjukdom. Hon stod mig valdigt nara och jag kanner igen mig; kanner igen mig i dina skora ord byggda pa karlek. Det gor ont, och det kommer det nog alltid att gora. Och aven om det kanske inte ar det du vill hora just nu sa kommer livet att ga vidare, du kommer att overleva och ta dig samman, med Fanny vid liv din kropp, sjal. I ditt hjarta.Det var ett tag jag lamnade en kommentar nu, sa jag vill paminna dig om vilken oerhort fin person du ar. Du beror och inspirerar sa manga, sprider sa manga tankbara tankar, varme och karlek. Snalla ta hand om ditt underbara jag for det ar faktiskt det basta du har.Mina varmaste kramar!

  19. carro skriver:

    ååh finafina du. du är en otrolig skrivare. texterna tar hela mitt hjärta med sig. jag tror också att det var viktigt för Fanny att du fanns i livet, och inte i döden. Att hon levde tills dess att det inte var så längre. men det är sorg annika, och du måste ha den. sorgen är bedrövlig, ohälsosam, naken och fruktansvärd att ta sig igenom och det går inte att göra det snyggt, eller med känslorna innanför.. Jag tror att i den grad kroppen precis uthärdar, måste släppa ut den. utan genvägar. du kommer att klara det!.. och fortsätt skriva, För dig själv och fanny..många styrkekramar till dig!!

  20. Daniella skriver:

    Det är läskigt hur mycket av det du skriver som stämmer in på mig också. Den 2 augusti 2010 förlorade jag min pojkvän sen 8 år. Han hade också cancer och var sjuk i nästan 1,5 år innan han till slut inte orkade mer. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta ord på mina känslor efter det att han dog, men när jag läser det du skriver så stämmer det mesta in så att det nästan skrämmer mig.Tack för att du är öppen med dina tankar och känslor. Tro det eller ej, men jag har funnit en enorm tröst i att läsa det du har skrivit om din vän och jag tycker det är skönt att jag inte är ensam om att ha väldigt svårt att hantera sorgen. Snälla fortsätt vara lika öppen. Jag önskar dig allt gott i framtiden.

  21. Sara skriver:

    Åh så vackert skrivet. Din älskade Fanny känner din kärlek till henne, var hon än är… Hon samlar dina tårar och låter dem regna ner över jorden och ge liv. Fanny dog alldeles för tidigt men tänk vilket avtryck hon gjorde ändå under sin tid här på jorden…Hon lever kvar i dag och alla andra som älskade henne.

  22. Lotta Andersson skriver:

    Vad rolig dina inlägg verkar vara. kommer definitivt läsa igen! =) Hoppas du har en kul helg :p

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s