Tillbaka.

-2.jpg

Vaknade klockan sju i min egen säng, för första gången på tre veckor. Utanför mitt fönster var det såhär tjusigt.

Inomhus är det kaos. Ronnie kom hem i fredags till ett översvämmat hus. Ett rör som spruckit i kylan. Tydligen har vi ändå haft tur – det hade kunnat bli oerhört mycket värre om han hade kommit hem några timmar eller en dag senare.

Jag vet att det låter som en efterkonstruktion, men jag lovar – jag visste det. Okej, jag kunde inte säga om det var att vi haft inbrott, om huset brunnit ner eller något annat djävulskap, men jag visste att något hänt. Kände det i hela kroppen.

(Fast kanske är det så att man alltid har den känslan när man varit hemifrån ett tag, bara att man glömer det så snart man kommer innanför dörren och ser att allt är som det ska. Jo, kanske är det så.)

Idag ska jag röja här hemma, det är visserligen torrt nu (tack Ronnie!) men det ser ut som att en bomb slagit ner. Men först ska jag skotta snö med Glee-soundtracket i hörlurarna. Ser fram emot det – ju mer ont jag får i ryggen, desto snabbare glömmer jag allt som har med översvämningar och ögoninflammationer att göra. (Förresten. Jag har ögoninflammation.)

Imorgon börjar jag jobba som vanligt igen. Har bestämt att om jag skriver klart alla texter innan fredag får jag åka in till Stockholm i helgen. Vet inte om det är vintern, kylan och snömassorna, att jag varit borta ett tag eller bara att jag börjat längta efter mina vänner, men jag känner mig ganska isolerad här ute just nu. Och då har jag ändå inte ens varit här ett dygn ännu.

Jomen, just det. Snöskottning var det ja.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tillbaka.

  1. Marie skriver:

    Hej Annika, nu när du tagit upp det själv skulle jag vilja fråga dig en sak – i allra bästa välmening. När ni tittade på hus ute i Stjärnhov, kände ni aldrig att det skulle bli rätt ensamt att bo där bara ni två, utan närheten till vänner. Både närheten för er att sponant hälsa på vänner och för vänner att hälsa på er, eller caféer, restauranger och barer att möta upp vänner på. Jag tycker ni bor så fint och idylliskt, men just den här isoleringen från ”civilisation” och människor att umgås med på daglig basis, jag vet inte om jag skulle klara av den.

    • Annika skriver:

      Hej Marie!Självklart visste vi att det skulle bli ensamt ibland, men vi ville bo lite avsides. Jag var väldigt sjuk och behövde så mycket lugn och ro som möjligt för att kunna tillfriskna, och eftersom jag inte kunde jobba så mycket var det viktigt för oss att hitta ett billigt boende så att inte pengar behövde vara ett konstant stressmoment. (Innan hyrde vi en andrahandstvåa på Kungsholmen, för den betalade vi fyra gånger mer i månaden än vi gör för vårt hus.) Angående att träffa vänner… I somras hade vi besök hela tiden, verkligen HELA TIDEN, och både under våren och hösten var folk ute hos oss nästan varje helg. Under vintern är det förstås inte lika lockande, men då får vi se till att åka in till Stockholm oftare i stället. Med bil tar det strax över en timme, enkel väg, kommunalt lite under två. Helt okej.Nej, jag är inte säker på att jag kommer att bo här ute i resten av mitt liv, kanske inte ens om tre år. Men det positiva överväger helt klart än så länge. Naturen, tystnaden, allt utrymme – jag är så mycket friskare och lugnare här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s