Om att acceptera livet som det är.

-1.png

Jag hann aldrig tipsa om veckans Sofis mode, sjukhusvistelsen kom ivägen. Vet att vissa kan läsa krönikorna från skärmdumparna jag lägger upp och andra inte, men den här gången slänger jag upp texten här så att alla kan kika.

Jag vaknar klockan sju av att huset skakar. Det låter ungefär som om någon river en vägg med slägga.

Det är också precis vad som händer.

Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om.

Vem försöker jag lura? Dags att gå upp. Lika bra att jag skaffar mig samma dygnsrytm som hantverkarna.

Det är lustigt: för inte alls länge sedan låg jag på en thailändsk strand och längtade hem. Då hade jag visserligen ingen aning om att ett trasigt rör skulle göra att golv, väggar och tak måste rivas ut ur tre rum, att vi ska bo i en byggarbetsplats fram tills sommaren.

Men konstigt, ändå. Att jag inte såg det komma. Just vattenläcka var kanske svårt att förutse. Men vad hade jag väntat mig? Att allt här hemma bara skulle vara frid och fröjd, ro och harmoni, smältsnö och vårens första tussilago?

Kanske är det med livet som med våra kroppar. Varje gång jag läser om cellulitkrämer och rumpövningar, rynkbehandlingar och hakimplantat, slås jag av det komiska i att vi verkar tro att våra kroppar i grunden är Barbiedockssmala, släta och supermodelltjusiga. Att allt som avviker från den här ”ursprungliga” idealbilden är defekter, misstag som kan rättas till, om vi bara kämpar tillräckligt hårt. Att vi kan skala av oss det här felaktiga lagret och träda fram som de välretuscherade Victoria’s Secret-gudinnor vi i själva verket är, någonstans därunder. Som om varje dag i våra vanliga kroppar är ett misslyckande.

Samma sak med livet. Förstås. Har jag inte lärt mig någonting? Jag går och väntar på att allt ska ”återgå till det normala”. Blir lika förvånad varje gång något nytt dyker upp och vänder upp och ned på tillvaron. Som om det riktiga livet fanns någon annanstans, dolt bakom sjukdom och död och vattenskador, utbrändhet och kärlekstrassel, trasigt bredband och telefonkö till försäkringsbolagets kundtjänst.

Så går åren medan vi inbillar oss att det finns något annat där ute, ett liv där ingen blir sjuk och rör aldrig går sönder.

Som om livet vore någonting annat än just det här. Att släcka bränder. Att göra så gott man kan för att få kontroll över en innan nästa flammar upp. Försöka lära sig något under tiden.

Jag äter en ostmacka vid köksbordet och lyssnar till snickarnas planer för kvällens hockeymatch, AIK – SSK. Ute är det plusgrader.

Och om ett år ligger jag i mitt nya badkar och tänker att det var allt rätt gött ändå, att den där vattenläckan gjorde att vi fick bygga ett alldeles nytt badrum.

Eller så tänker jag inte på det alls. Antagligen har jag redan glömt.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Om att acceptera livet som det är.

  1. Madeleine skriver:

    så fin text, annika. man berörs alltid med dina texter.

  2. Lisa skriver:

    Väldigt bra skrivet! Just det där med att livet pågår någon annanstans… så känner jag ofta. Eller att livet framförallt pågår för alla andra utom mig. Det är så svårt med acceptans tycker jag. Kram

  3. Johanna skriver:

    Vackra tankar! Och dessutom sanna. Nu blev jag inspirerad att leva livet så bra det bara går, precis här och nu. Tack!

  4. Johanna skriver:

    Vackra tankar! Och dessutom sanna. Nu blev jag inspirerad att leva livet så bra det bara går, precis här och nu. Tack!

  5. Annika skriver:

    Det här var så otroligt bra skrivet. Jag brukar inte skriva kommentarer på bloggar men det här kände jag var tvunget att kommenteras. Livet är det här som händer precis just nu även om man inte alltid vill att det ska hända. Människan har så stora komplex och det är inte förrän man ser på världen från ett utomjordsligt perspektiv som man inser att det är helt onödigt. Det är svårt att se det men livet är egentligen väldigt vackert i all sin enkelhet och all sin komplexitet.

  6. cecilia tipsar skriver:

    Tyckte om den här krönikan, så jag länkade från min blogg. Bara så du vet liksom! Förresten, skönt att höra att du mår bättre, hoppas du snart är helt bra!

  7. snicksnack skriver:

    härlig beskrivning av livet och brandkårsutryckningar ♥// K

  8. Joss skriver:

    Fin och tänkvärd krönika, som alltid🙂 Jag har startat en blogg, du kan läsa den om du vill. Kram

  9. L I L I J A skriver:

    Alla motgångar döljer en likvärdig möjlighet :)Som det här med röret. Du kommer som sagt att få ett grymt nytt badrum, vilket du kanske inte fått annars?

  10. lovisa skriver:

    så sjukt bra skrivet! fick mig verkligen att tänka till!

  11. rasha skriver:

    wow vad fint skrivet i en så kort text!!! det är verkligen något jag också har reflekterat över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s