Hon jag älskar: ett porträtt.

fanny2.jpg

Kan inte förstå att jag inte lagt upp den här tidigare.

Det är otroligt duktiga Anna Lundin som ritat ett porträtt av min bästa vän Fanny. (Originalfotot kan man se här.) Tusen och åter tusen tack, Anna.

Jag har haft den stora äran att bli avritad några gånger, och det är alltid lika smickrande och rörande – men jag har aldrig blivit lika berörd som när den här bilden dök upp i min mail. Att få se hennes leende, hennes värme, hennes glada ögon.

Fyra och en halv månad har passerat och det gör lika ont. Precis lika ont. Jag har blivit bättre på att hantera smärtan, på att hålla tårarna tillbaka och rösten stadig. Bättre på att prata med vänner utan att nämna hennes namn i varje mening, på att distrahera mig själv för studen. Men smärtan är densamma. Alltid densamma. Jag har accepterat att den aldrig någonsin kommer att lindras, och jag vill det inte heller. Jag vill fortsätta att känna, fortsätta att minnas.

Det låter som en konstruktion, men min första tanke varje morgon är att hon är borta. Min sista varje kväll är att jag älskar henne.  Det är bara så det är.

Man får fortfarande väldigt, väldigt, väldigt gärna skänka pengar till Cancerfonden-insamlingen till Fannys minne. Några kronor eller så. Varje gång jag ser att någon gett ett bidrag får jag en varm klump i bröstet. När jag påminns om att hon inte är glömd, aldrig ska glömmas.

Ni som aldrig fick träffa Fanny. Jag önskar att ni fått chansen att göra det. Hon är som ingen, ingen, ingen annan. Varmare, klokare, roligare, mer färgstark och blixtrande intelligent än alla människor jag någonsin mött. Utan henne är hela världen genomskinlig, grå.

Ändå blir det natt och dag och natt igen.

Snart vår, kanske.

Obegripligt.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hon jag älskar: ett porträtt.

  1. Eveline skriver:

    Jag tror att du har helt rätt i att smärtan aldrig försvinner. Att man bara lär sig att hantera den. Min pappa dog för tre år sedan och det gör inte ett dugg mindre ont, inte alls. Men jag lever med saknaden. Porträttet var väldig fint. Man känner verkligen igen Fanny från alla vackra bilder man sett på henne. Ta hand om dig Annika. Kramar.

  2. Madde skriver:

    Så fin bild…

  3. anna skriver:

    jag får gråten i halsen varje gång du skriver om din fanny… livet är så vidrigt orättvist, eller framför allt döden är så orättvis. du är så stark som klarar av att leva vidare och berätta för oss om fanny, jag är säker på att hon är jätteglad och stolt över det, där hon är nu.

  4. Alina skriver:

    Du skriver så vackert och jag börjar gråta. As usual.KRAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s