Om kroppskomplex och att… eeh… fånga dagen.

solo.jpg

solo2.jpg

I senaste numret av tidningen SOLO berättar jag och sju andra tjejer om hur vi kom över våra kroppskomplex.

Det är alltid så svårt att prata om sådant, utan att låta fånig eller självömkande eller patetisk – men vafan, känner någon enda person sig det minsta lilla peppad av det man delar med sig av så är det ju värt det.

Och vet ni vad? Den här gången känner jag mig inte som en hycklare. Det är klart att jag inte har världens bästa självförtroende, speciellt inte när det kommer till min kropp. Men jag tycker så ofattbart mycket bättre om mig själv och mitt utseende än jag gjorde för fem, tio eller femton år sedan. Och varje gång jag är ledsen och känslig och lägger märke till något ”fult” med min kropp, tänker jag: och? Vem ska döma mig för det? Vem ska skratta åt mig, vem ska älska mig mindre, vem förväntar sig att jag ska vara perfekt?

Ja, jag har faktiskt kommit någon vart när det gäller min syn på mig själv. Mina fel och brister brukade liksom vara the end of the world; att insidan av mina lår är täckta av bristningar, rumpan och låren gropiga, knäna knöliga. Det är det inte längre. Och det är så förbaskat skönt.

Visst går de yttre komplexen, som vanligt, hand i hand med de inre. Jag är inte längre lika hård mot mig själv när det kommer till prestation, till vad folk tycker och tänker om mig. Jag förstår inte riktigt poängen.

Kanske, kanske, kanske har det något att göra med att jag förlorat min bästa vän. För jag har haft det väl förspänt de senaste åren, många bra saker har hänt, jag har lyckats relativt väl med det jag velat göra, både privat och i arbetslivet. Jag har fått uppmärksamhet. Ganska många människor har hört av sig och berättat att de läser det jag skriver, att de tycker att jag är bra. Ett icke oansenligt antal har istället förklarat att jag är värdelös. Jag har gjort mitt bästa för att ta åt mig av de uppmuntrande orden och stänga ute de elaka.

Men Fanny blev sjuk och Fanny dog ifrån mig hur mycket jag än älskade henne och all den där uppskattningen och allt det där hatet jag tagit emot de senaste åren är ju bara så förbannat meningslöst. Jag blir glad av det snälla och ledsen av det mindre snälla, men inget av det förändrar någonting. För precis som när det kommer till kroppen så handlar uppmärksamhet om yta, om det man visar upp. Inte om det som pågår inuti. Inte om det riktiga, det som egentligen är vi.

Fanny och jag pratade mycket om det, de där sista månaderna. Om hur mycket tid man kastar bort på att önska att man var smalare, vackrare. På att oroa sig för att inte nå alla sina karriärmål. På vad folk man inte ens bryr sig om tycker om en.

Jag har varit väldigt ledsen och mått väldigt dåligt i mitt liv, men aldrig såhär. Aldrig som de senaste fyra månaderna. Men det har varit en sorg som varit betydligt mindre destruktiv än vad jag förväntade mig. Eftersom jag riktat sorgen dit den hör hemma – mot saknaden och tomrummet efter Fanny, mot livets orättvisa, mot de eventuella högre makter som tagit henne ifrån mig.

Inte mot mig själv.

Det hade såklart kunnat gå åt motsatt håll. Att hemska saker händer i ens liv är knappast en garanti för att man ska börja tycka om sig själv eller sin kropp, och det är sannerligen inte så att de som har kroppskomplex ”bara inte haft tillräckligt många riktiga problem”. Men i mitt fall gav nog sorgen mig en knuff i ryggen, en påminnelse om att fokusera på det jag faktiskt bryr mig om.

Bristningar på låren – bryr jag mig faktiskt om det? Egentligen? Nej.
Att en del anonyma människor tycker att jag är dålig på att skriva/borde få sparken/är dum i huvudet? Nix.
Att mitt högra knä har en knota som sticker ut och ser konstig ut? Haha.
Och så vidare.

Därmed inte sagt att det inte är underbart att känna sig vacker, att det är oviktigt med karriär eller att man bör bete sig illa för att man inte bryr sig om vad andra tycker om en. Jag tror bara att det viktigaste är att fylla sitt liv med härliga, roliga, utvecklande, utmanande, spännande, intressanta uppgifter, människor, samtal, upplevelser, minnen. Inte plåga sig själv för att uppnå något bara för att man fått för sig att det är först man blir lycklig. För om man faktiskt tar sig dit – går ner så eller så många kilon, får den där drömtjänsten – är jag ganska säker på att man snart upptäcker att man är precis lika lycklig eller olycklig som innan. Man har fortfarande huvudvärk och tvättid och dammiga lister, man är genomlycklig när man äter middag med sina bästa vänner och stannar uppe och pratar hela natten och man går sönder inuti när någon man trodde skulle älska en föralltid inte längre finns där. Man är densamma. På gott och ont. Det går inte att fly.

Min poäng med det senaste stycket är nog denna: Det är kanon med ambitioner, mål, drömmar. Så länge man ser till att fylla vägen dit med så mycket gott och fint och viktigt som möjligt. Om man skulle bli avbruten mitt under resan, eller om det visar sig att målet inte är allt man trodde att det skulle vara, har man ändå haft det så bra man kunnat.

Fy fan. Det här inlägget är ju ett enda långt, utdraget ”carpe diem”. Sorry about that. Men alla vet ju att klichéer är klichéer just för att det ligger något i dem. Så det så.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Om kroppskomplex och att… eeh… fånga dagen.

  1. yrvaedret skriver:

    Vem är jag att döma andra? Vem ger mig den rätten?Tycker du skriver oerhört bra, vältänkt och insiktsfullt! Fortsätt i den stilen tjejen!Tumme och en kram från lilla mig!

  2. Anna skriver:

    Så sant, så sant, så sant. Otroligt mycket sant! Du är så klok Annika!Tänk om alla kunde tänka så. Tyvärr är det så mycket lättare sagt än gjort.. Det verkar som om man på djupet förstår detta först när man råkar ut för någon riktigt tragisk motgång i livet och det är hemskt att det ska behöva ske något så tragiskt för att man ska börja förstå sitt eget värde och värdesätta sig själv. Människan är bra konstig..Kram och hoppas du mår lite bättre för varje dag, skönt att du fått komma hem från sjukhuset och får njuta av att vara hemma med kissekatterna./A

  3. HeyLeon skriver:

    Man behöver bli påmind om det här då och då, det är så svårt att hålla fast vid. Att komma ihåg att fylla vägen med goda, fina och viktiga saker. Fina ord som jag ska skriva ut och plocka fram igen när jag som mest behöver dem igen. Tack för påminnelsen!

  4. Lisa skriver:

    Jag tycker det var ett fantastiskt inlägg. Och att du är fantastisk. KRAM

  5. Amanda skriver:

    Fantastiskt bra skrivet!

  6. Linnea skriver:

    Modiga du. Kliché eller inte, det ligger sa mycket sanning i det du skriver. Och det ar sa skont att lasa positiva sanningar i bland. For aven om det finns mycket allvar i det du skriver sa ar tonen hoppfull. Love love love.

  7. Maria skriver:

    Väldigt klokt! Med sådana insikter kommer man långt!

  8. Annika skriver:

    Jaha, nu var jag tvungen att kommentera igen. Vilket jättebra inlägg. Verkligen så fint skrivet och jag håller med dig till fullo!

  9. Sofia skriver:

    Otroligt bra skrivet. Inspirerande, det fick mig verkligen att tänka efter, reflektera över mit eget liv. Du är fantastisk!

  10. Karolin skriver:

    Tack Annika för att du talar om för mig (och alla andra) vad som egentligen är viktig. Även om jag egentligen vet det men oftast ignorerar det. Det är så förbaskat lätt att tappa bort sig själv. Jag tror minsann att jag ska skriva ut det här inlägget och läsa det när jag känner att jag börjar lägga fokus på fel saker. För det händer med jämna mellanrum, och det är då man behöver läsa sanna ord som dessa. Tack!

  11. sofia skriver:

    det här är varför du är min idol, förebild och inspirationskälla. tack annika för att du finns.

  12. Jenny skriver:

    Klokt, viktigt och bra skrivet!

  13. malin skriver:

    Jättebra skrivet.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s