Jag fick en kommentar från Emma. Hon skriver:
”Det där med kärlek är inte så himla lätt, särskilt inte när man kanske är kär i sin bästa vän… Eller också är allt inbillning, för kan det verkligen vara så att jag är kär i en tjej? Tanken känns konstig, kantig, och samtidigt familjär. Har du någonsin varit det, kär i en kompis alltså? Du skriver att du ‘gillade både tjejer och killar’, så jag tänker att du nog förstår, kanske kan hjälpa? (Är det här någonting du skulle kunna tänka dig att skriva lite mer om?)”
Emma.
OM jag varit.
Exakt var går gränsen mellan vänskap och förälskelse?
När man träffar någon och det känns som att varje dag utan den personen varit slöseri med liv. Någon som ser en, verkligen ser en. Varje gång man börjar prata dämpas ljudet av världen utanför, som om någon tryckt ”mute” på fjärrkontrollen, tiden flyger förbi och räcker aldrig till för att man ska hinna få veta allt det där man bara måste få veta, som det är så orättvist att man inte redan vet, så orättvist att den här personen levt ett helt liv som man inte fick vara med om och nu vill man inget hellre än att ta igen all den tid som gått förlorad.
När man träffar någon som lyser starkare än alla andra, som är på riktigt, någon som är levande och som får en att känna att jo, just nu lever jag också, äntligen gör jag det.
Någon som förstår. Som lyssnar och tar in varje ord och plötsligt fylls man av insikten: det här är en människa som faktiskt förstår, och det är mäktigt och magiskt och magnifikt och skitläskigt på samma gång.
När man träffar den personen och man vet: det måste vara vi två. Det finns inga alternativ, inget att diskutera. Det måste bli vi.
När man träffar någon som där och då känns som ens livs kärlek.
Hur vet man?
Hur är det tänkt att man ska veta om man träffat sin bästa vän eller den man ska vara ihop med?
Är man helt och hållet hundra procent säker på att man är straight är det kanske hur enkelt som helst. Är man själv tjej och den man träffat en kille börjar man dagdrömma om att flytta ihop och skaffa fyra barn och miljöbil. Är den man träffat också tjej så blir man bästa vänner. BFFs. Bästisar.
Men om ni ursäktar så tror jag att det är ganska många av oss som inte alls är hundra procent säkra på att vi bara blir kära i killar, pojkar, män. Eller så borde jag möjligtvis bara tala för mig själv. Okej, då gör jag det.
Jag har ingen aning om ifall personen jag beskrivit i exemplet här ovanför är min nya bästa vän eller den jag ska vara ihop med. Är det oväsentligt för mig om det är en man eller kvinna? Absolut inte. Är det en man kommer jag anta att jag är förälskad. Är det en kvinna kommer jag anta att vi ska vara vänner. Precis som det förväntas av mig.
Problemet är då bara att jag med största sannolikhet är upp över öronen förälskad i min nya bästa vän. Och aldrig kommer att berätta det för henne. Eftersom jag kommer att anta att hon är en av de där superheterosexuella personerna som inte har en tanke på att jag skulle kunna älska henne på det där sättet.
Vi tar ett exempel ur livet och vi kallar henne Bea.
Det var allt jag beskrivit i inläggets början och mer. Jag såg henne och jag visste, vi började prata och jag visste, vi bytte nummer och jag visste. Vi sms:ade, möttes på ett fik i Gamla stan och hon beställde in te och jag visste. Tiden försvann och jag var förlorad i henne, i hennes hår, hennes läppar, hennes näsa, hennes käklinje, hennes röst. Axlarna. Nyckelbenen. Ögonen. Förlorad.
Klart att jag visste.
I lite mer än ett halvår var vi bästa vänner. Hade videokvällar med henne och hennes pojkvän. Åt middag med hennes familj hundra gånger. Delade säng. Pratade om allt. Nästan. Jag sa aldrig ett ord om det där jag visste. Förväntade mig aldrig någonsin mer än vad vi hade, jag fick vara nära henne, min kärlek var besvarad. Om än inte på det där sättet.
Sedan drog hon sig undan. Slutade höra av sig, var alltid så upptagen när jag ringde. Jag förstod ingenting, hade inte en aning om vad jag sagt, vad jag gjort.
Det här var långt innan Facebook. För några år sedan sökte jag på hennes namn. Hennes profil var öppen. Hon var tillsammans med en Malin. På bilderna såg de väldigt lyckliga ut.
Egentligen är det här inget bra exempel. Det är ju ett väldigt speciellt sådant. Det är enda gången jag fått någonting som liknar ett slags förklaring, åtminstone en ledtråd. Just när det gäller Bea var det kanske inte något jag sa, något jag gjorde, som tog henne ifrån mig. Kanske istället vad jag inte sa. Inte gjorde.
Men Bea är ju inte den enda som sagt upp vänskapen. Kanske har de känt att något skevar. Att jag döljer något, att det finns något jag vill ha och som de inte kan ge mig.
Andra gånger har det varit jag som dragit mig undan. När det gjort för ont. När nästan inte varit tillräckligt.
Jag har aldrig ”kommit ut” som bisexuell. Jag har aldrig känt att jag behövt. Alla som känner mig vet att jag faller för vackra, intelligenta och begåvade killar och tjejer. Men jag har aldrig haft en anledning att berätta det för hela världen. Eftersom jag aldrig haft mer än korta, flyktiga relationer med tjejer. Det har oftast varit tjejer jag inte varit kär i men som velat ha mig, i vissa fall har jag varit oerhört förälskad, så förälskad att hon jag fallit för dragits med, velat göra ett försök. Men sedan insett att de varit tända på situationen, det outforskade, smått förbjudna. Att de inte är beredda att lämna tryggheten i det heterosexuella, invanda, accepterade.
Har jag varit beredd att göra det? Lämna det trygga?
Jag vet inte. Jag fick aldrig chansen att ta reda på det. Den handfull flickor i mitt liv som hade kunnat få mig att göra det var inte intresserade av att försöka. Eller så vågade jag aldrig fråga.
Det här är redan ett fruktansvärt långt inlägg, och jag vet inte om jag överhuvudtaget besvarat frågan. Om det ens fanns en fråga.
För att sammanfatta: Ja, jag har varit kär i kompisar. Men de har antagligen blivit just mina kompisar eftersom jag först inte vågat tänka tanken att jag velat ha mer än så, och sedan, när tanken väl är tänkt, inte vågat riskera att bli avvisad.
Hmm. Jag märker att jag inte tagit upp sex. Kanske borde det kunna vara ett svar på frågan: hur vet man? Kanske är det så. Att om man vill ligga med personen så är det mer än vänskap. Men det är mycket möjligt att det är jag som är konstig – jag blir inte särskilt hjälpt av det heller. När jag faller för någon, som vän eller som mer, är jag så uppe i känslan att jag har svårt att uttyda om jag vill vara nära eller om jag vill vara… nära. Dessutom har jag haft de mest underliga sexdrömmar om de flesta jag känner, särskilt när man precis lärt känna varandra, och har för länge sedan insett att det inte säger särskilt mycket om min relation till personen.
Emma. Om du tror att du är kär i din bästa kompis så är du nog det. Jag tror att kärlek och ”inbillning” är ungefär samma sak, för inbillar man sig att man är kär så är det liksom ingen större skillnad gentemot att faktiskt vara det. Känslan är ju det den är.
Att inse att man är kär i sin bästa vän är förstås alltid precis hur jobbigt som helst, för oavsett hur man gör eller vad som händer så kommer ens relation aldrig att bli densamma. Och förändring är så förbannat svårt och tungt, åtminstone förändring av något bra, eftersom förändring innebär risker. Man kan bli så jävla sårad, man kan till och med förlora varandra. Man kan också vara tyst och aldrig med ett ord avslöja det där som pågår inuti, men då har relationen förändrats i alla fall, för då kan man inte längre prata om allt. Plötsligt har man hemligheter för den man ska kunna lita på allra mest.
Emma, jag vet inte vad du borde göra, det vet jag verkligen inte. Det enda jag kan säga – och som du redan vet – är att man inte kan styra över vem man blir kär i. Och att bli kär i en tjej är såklart precis lika fint och underbart och svårt och skrämmande som att bli kär i en kille. Men OM det är besvarat och den man är kär i och som är kär i en själv också är tjej, så finns det ingen tid som är bättre att leva i än just nu. Det finns fortfarande fruktansvärt många problem och orättvisor som drabbar människor som är kära i någon av samma kön, men vi har kommit en bra bit på vägen.
Eftersom jag tydligen inte alls kan sammanfatta det jag tänker på ett bra sätt vad gäller den här frågan hoppas jag verkligen att ni som läser bloggen kan hjälpa till. Berätta vad ni tänker! Ställ frågor! Jag lovar att svara på allt så gott jag kan. Kom med tips, till Emma och till varandra! Vad gör man när man blir kär i en kompis? Vad gör man om kompisen dessutom är tjej? Out with it!
annikamarklund 
Måste säga att jag är bara helt tagen av det här. Vet inte riktigt varför. Kanske för att du är så modig som vågar dela med dig på det här sättet.Jag har aldrig varit kär i en tjej men däremot i en bästa kompis som var kille. Det var ett rent helvete. Han hade flickvän, en tjej jag kände väldigt väl, och jag kämpade i nästan ett år med att ignorera mina känslor. Till slut blev det så att jag flyttade till en annan stad och blev riktigt dålig på att höra av mig, tills vår vänskap rann ut i sanden. Jag kan ju inte veta säkert men jag tror verkligen inte att han än idag förstår hur det låg till. Han måste trott att jag bara glömde honom när jag fick nya vänner. Fast det var totalt tvärtom och jag saknade honom varje sekund i flera års tid. Nu är jag förlovad med en helt underbar Peter men kan fortfarande inte tänka på K utan att det gör ont.Var kanske inte någon upplyftande historia, men jag ville också dela med mig.
❤
Jag var kär i min kompis, som är en tjej. Jättejättekär. Jag kunde inte sova, inte äta. Vi jobbade tillsammans, så när jag gick hem från jobbet bara längtade jag efter nästa dag. För mig var det inte en ovan känsla eftersom jag redan visste att jag gillade tjejer. Jag gjorde slut med min pojkvän och berättade för henne. Hon hade också pojkvän så det blev inget mellan oss, men efter någon månad kändes det lättare att andas. Antagligen för att jag hade släppt ut känslan, berättat det för henne och då kunde jag komma över det. Nu i efterhand kan vi prata om det, t o m skämta om det, och jag har berättat hur jag tänkte på henne dygnet runt. Men vi är bara vänner, och jag är glad för allt som hände. Känslor skapar på sätt och vis vårat öde. Nu lever jag tillsammans med min flickvän och är öppen med det, innan henne visste inte många att jag gillade tjejer. Att vara öppen och ärlig har gjort mycket i mitt liv, framför allt gjort mig starkare. Heja tjejen!
Det här var faktiskt det bästa jag har läst på mycket mycket länge. Det kommer att stanna kvar hos mig. Kanske för alltid. Kanske för att det är jag. Eller kanske bara för att det är sanning. En sanning som är så fantastiskt enkel och så oändligt svår.
Oj, vad jag känner igen mig. Och vad jag hade glömt, eller kanske snarare lagt undan. Så många tjejkompisar som jag blivit kär i. Som blivit en vän istället för något annat, just för att jag varit kär och inte vågat säga det. Jag har aldrig varit med en tjej. Aldrig kysst en tjej. Men jag har alltid fallit för tjejer, om och om igen. Och hoppats att någon gång falla för en tjej som kunde falla för mig. Kanske gjorde någon det, föll för mig, men eftersom jag aldrig sa något och hon aldrig sa något, och det aldrig hände något, så vet jag inte om det var så eller inte.Nu är jag förlovad med en fin kille, världens bästa kille. Och faller fortfarande för tjejer då och då.Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller inte göra. Det känns som om jag har missat något, låst mig i någon sorts heteronormativ tillvaro vid 23 års ålder. Och jag vill för allt i världen inte såra min fästman, inte heller leva utan honom. Jag vill ju att han ska bli pappa till mina framtida barn. Kanske kommer jag leva ett helt liv utan att veta hur det skulle kännas att vara tillsammans med en tjej, att älska en tjej helt öppet. Jag tror på något vis att det skulle kännas mer ”rätt” för mig, än en heterorelation. Och jag tror att om jag träffat rätt tjej, innan jag träffade min kille, så hade mitt liv sett annorlunda ut nu.Men vad vet man egentligen.
annika – fan vad fint skrivet! jag tror att jag befinner mig i samma situation som emma. (du är inte ensam), jag tror att det finns miljarders miljoners människor som har vart kära i sina vänner, som har känt pirr och fjärilar i magen och tryckt ned dom för att tiden ”inte är mogen”. alltså, heteronormen styr så enormt. jag har heller inte kommit ut, jag har heller inte känt att det behövs. men kanske behövs det visst. för om alla som var lite ”bi” eller lite kära i sina samkönade vänner kom ut så skulle det inte längre vara ett undantag att va homo eller bisexuell. då skulle heteronormen spricka.nu vill jag gå och träffa min vän. jäklars vad en text kan träffa i hjärtat. lycka till emma och tack annika.
Åh, vad jag också känner igen mig.För mig/oss, som dessutom var från två olika världsdelar (USA och Sverige) slutade det med giftermål och vi lever nu båda i Sverige. Det gäller att lyssna på sitt hjärta, sina känslor och våga. Det är, naturligtvis som du skriver Annika, en risk att man kanske inte kommer att vara vänner mer. Att kärleken inte är besvarad…men man får också tänka på hur mycket man kan vinna om det är så att ens själsfrände känner likadant.Annika, jag verkligen älskar hur du skriver och vad du skriver om – fortsätt så!
Det är så märkligt att läsa detta eftersom jag för första gången igår övervägde hurvida jag är kär i min bästa vän eller inte. Det är visserligen en han men oj. Han är så överdrivet fin och jag vet att jag älskar honom. Mitt problem är bara att jag inte vet på vilket sätt. Vi har en väldigt fysisk relation, kramas mycket och jag har ingen aning om vad det betyder när jag tar honom i handen. När jag stryker honom över kinden. När han står med armarna kring min midja. När han säger att han älskar mig. Jag vet inte. Jag vet verkligen. Jag vet själv att det är flera som tror att vi är ett par. Men det är vi inte. Inte alls. Och jag tror inte jag vill vara tillsammans med honom. Jag är för rädd för att förlora honom. Mista hans vänskap. Tanken på ett liv utan honom gör så att jag får svårt att andas. Dock så kommer jag aldrig erkänna för någon att jag är kär i honom, om det är det jag är. Vi har pratat om det. Hur jobbigt det vore ifall någon av oss blev kär i den andre. Att vi aldrig skulle klara av att säga det. Att vi är livrädd för att mista varandra. Att vi trots det skulle vara så bra tillsammans.Jag tror inte att jag är kär i honom. Nej. Jag är nog inte det. Men jag kan föreställa mig hur det känns. Jag bara önskar att jag visste hur kärlek kändes.
jag och min tjejkompis blev tillsammans för sex månader sedan ungefär. Jag gjorde slut för en månad sen. Jag insåg att jag var inte kär i henne, utan jag ville bara ha henne som vän, igen. men grejen är den att när man har varit vänner och sedan blir mer än vänner är det svårt och i vårat fall känns det som en omöjlighet att få en normal vän relation igen. Varje gång vi ses, umgås vi som vi skulle vara tillsammans. Vi kysser varandra och håller hand öppet på stan. Hon är fortfarande kär i mig säger hon. Och det är kanske därför jag fortsätter vara med henne på det sättet, för att inte såra? eller för att jag faktiskt är kär i henne fortfarande? jag har ingen aning. jag vill ju kyssa henne varje gång vi ses. men samtidigt vill jag inte vara bunden till någon. Just nu kallar vi oss ”vänner med förmåner”saken är den att vi behöver ju egentligen inte sätta in oss i ett fack om vad vi egentligen har för relation till varandra. Jag är bara rädd att hon kommer försvinna som min vän om vi slutar vara som vi är nu.
Så jävla bra att du skrev det här.
Vackert, Annika. Så sanslöst vackert och viktigt. Själv ser jag mig som bisexuell med ett övervägande intresse för killar. Samtidigt som jag upplever kvinnor, kvinnor som intresserar mig på något eller många plan, som så oerhört skrämmande. Framför allt skrämmer vänskapsrelationer med kvinnor mig. Har tusen gånger lättare att ”ragga” på en kille än att börja kompisprata med en tjej. Känns som om jag är den enda med detta problem, men det kanske bara är något man väljer att inte prata om.
Jag tycker att det är så himla fint att du delar med dig av allt det här Annika. Och även Emma som ställde frågan. Och självklart alla kommentarer här före min. För drygt ett år sedan träffade jag en tjej som jag på väldigt kort tid blev väldigt tajt med. Redan efter bara någon vecka märkte jag att hon var på ett visst sätt mot mig. Jag kände att hon beundrade mig, ville vara nära. Vi båda var förlovade och jag kände aldrig någon attraktion vad det gällde henne, så som hon verkade känna för mig. Tyvärr hann vi aldrig prata om det eftersom jag sa upp bekantskapen med henne på grund av att hon blev så närgången och näst intill psykotisk. Men ändå. Om hon hade varit BFF-material hade vi förmodligen pratat om det, vilket jag skulle ha uppskattat hur det än låg till. Så jag tror alltså att man bör prata om det, oavsett om man är den som är kär eller den som får ta emot kärleken. På det sättet tror jag relationen kan gå vidare, åt det ena eller det andra hållet.
Ååh jag går ju och funderar på precis det här i detta nu! Det är så himla svårt att veta, hon är ju min bästa kompis men samtidigt: hur ska det annars kännas i en relation, om inte så som det gör när jag är med henne? När våran relation är jättebra och jag känner att jag inte behöver någon annan (nästan) än henne? Men så fort jag träffar henne blir jag osäker, jag vill nog inte att hon ska märka något om det jag går omkring och klurar på och lägger nog lite band på mig själv. Och så är jag så himla rädd att våran vänskap ska förstöras. Men man blir ju helt snurrig av att inte veta.Tack för en bra text Annika, den behövdes!
You are b e a u t i f u l and brave ❤ Själv har det alltid varit män och bara män som fått mig att känna ……det där. X-tra. Pirret. I magen. Men där kärlek sker – sker något heligt och Gud vet hur mycket straff jag tagit emot för att ha tagit ställning för det…. hetero, homo eller bi. Och ingen vet något om det. Förrän nu. Och här. Jag förälskade mig handlöst. Passionerat. Galet. Insain. I någon som var med i en församling där man fortfarande är övertygad om att detta bryter mot – kärleken. En annorlunda resa har jag gjort. Jag döptes i floden Jordan, åt fisk i Genesarets sjö, blev träffad av en sten i Betlehem. Gick vilse i öknen och förlorade mitt rum…..i Eilat. Gifte mig romantiskt 1 år senare och 9 månader efter bröllopet födde jag en son. I december månad. Jag hade dock inte fått all den information som jag hade behövt att få. In time….och när jag insåg detta så rämnade marken under mina fötter….. Jag kunde inte ställa mig bakom detta och mer…… och i det föll jag. Totalt. I straff. Och mer….. I hederns och ärans namn. In the name of. Love. Det tog mig till ett liv i x-ile. Så vi har lång väg att gå ännu. I detta landet Sverige. Kunskapen brister inom många områden. In the simple. Complex. Om man råkar förälska sig i en spegel – något annorlunda.I kärlek,Amanda X. ( alias)
Hej!Himla svår situation. En då nära vän till mig berättade (på ett aningen klumpigt sätt) att hon hade känslor för mig för runt två månader sen. I början var det lugnt, det kunde ju inte hon hjälpa,.jag ville bara inte att hon skulle må dåligt men jag kunde ju samtidigt inte låtsas att jag hade känslor för henne som jag inte hade. Tanken var så främmande och det kändes så onaturligt att hon kunde känna något för mig när jag inte alls besvarade hennes känslor. Jag bestämde mig då för att låtsas som ingenting och vara lite nere över det när ingen såg. Sen fick jag reda på att hon pratat med en av våra kompisar om det flera månader tidigare, att en annan vetat om i över en månad och att en tredje också vetat om hur länge som helst. Detta tog mig extremt hårt, hon hade alltså pratat om mig bakom min rygg, på ett vis lurat mig att tro att vi var nära vänner när hon hela tiden kände något annat. Jag som trodde att vi kunde prata och så kan hon inte ens berätta för mig när det tycks vara så lätt att prata med andra. Nu pratar vi knappt, ses bara på tillställningar med våra gemensamma vänner. Det är lugnt, men inte bra. Jag orkar helt enkelt inte prata med henne, reda ut det, jag har ingen lust. Jag förstår att det här kan få mig att verka som en känslokall bitch, men jag måste väl också få lov att vara bräcklig och gå sönder lite, jag måste väl också få känna mig otroligt lurad, ledsen och trampad på. Det blev liksom så fel alltsammans. Hon förstörde vad vi hade. Nu kastar jag bara ur mig mina tankar här, jag tror absolut inte det är fel att berätta om man har känslor, men saker kan misstolkas så himla lätt, speciellt om man är bra vänner. Man måste vara otroligt försiktig, det är så lätt att allting rasar. Nu blev det nog väldigt rörigt, förlåt.
http://weliveyoung.blogspot.com/2011/02/valentina.html
Kara karaste Annika,Jag kan nog inte tacka dig nog for att du tog dig tid och hjarterum att besvara min fraga (om det nu fanns en). Kanske inte med att svar, men med en karleksfull, naken och arlig text. Det kanns sa valdigt lugnande att lasa att jag inte ar den enda som kant eller kanner sahar, att jag inte bara talar for mig.Visserligen har jag forlorat vanner forut av hundra olika anledningar, men aldrig p.g.a. karlek (som nog ar mest plagsam). Att forlora vanner/ex gor forvisso alltid lika ont – skaver och skar i hjartat. Och varje gang tanker jag att aldrigaldrigaldrig igen ska jag slappa nagon in sa nara inpa, hela vagen in i hjartat. Men sa gar livet vidare och sa alskar man nya vanner och pojkvanner (och flickvanner). Mister igen. Yin och Yang. Samma visa, precis lika smartsam, fast kanske lattare att acceptera.K; min eventuella karlek, crush, foralskelse, ar bisexuell. Inte oppet, hon har heller inte ”kommit ut”. Men det ar pa glimt. Det betyder saklart inte att min karlek ar besvarad, eller att den nagonsin kommer att bli det (precis som man inte tar forgivet att ens karlek ar besvarad ”i vanliga fall”), men jag vill tro att det kanske finns en forstaelse hos K (om det nagon gang skulle kannas ratt att beratta). Time will tell.Rara Annika, tack vare dig, ditt varma satt att skriva pa och alla fina kommentarer verkar omstandigheterna lite lattare. Det gor inte lika ont att andas langre. Kanhanda att jag ar vilse, men jag ar inte hopplos. Och det ar okej.Aterigen – tack.Kram och karlek! ❤
Det här var det bästa jag har läst på länge.
Tack Annika. Jag träffade en ny tjejkompis för en tid sedan- vi är nu tillsammans. Lycka till Emma, jag tror på dig./Lovisa
Så intressant diskussion! Jag har ställt mig själv mot väggen flera gånger och försökt hitta mig själv i den här frågan, utan det utan något glasklart svar.Under de år jag bloggade under ”Svartvitlila” så fanns det ett par tjejer/kvinnor som intresserade mig väldigt mycket i bloggvärlden. För första gången någonsin kom jag att bara ställa frågan till mig själv: ”Finns det en gnutta bisexuella tankar i mitt huvud?” Vad det nu är. När jag började att studera på högskolan så träffade jag ett gäng bästa vänner. I detta gäng så är jag den enda som betraktar mig som straigt. Så, är jag helt heterosexuell och accepterad, eller är jag bisexuell i mitt eget fördolda? Tja… jag försöker känna total öppenhet inför det, men den sexuella biten vill inte riktigt infinna sig när gäller tjejer. Däremot kan jag känna enorm fascination på ett sätt som kan liknas vid Den typen av förälskelse. Jag har kommit på mig själv med att upskatta det som benämns som ”kvinnliga egenskaper/attribut” hos män såsom lugn, klena armar och väldigt god kommunikativ förmåga. Det är fortfarande inte helt glasklart. Men som en ”sexuellt förvirrad” vän till mig sa ”Varför måste jag placeras i ett fack? Måste jag det?”
Nu är jag kär i dig, Annika. Du är verkligen BÄST.
Jag känner speciellt igen mig i det J och Victoria skriver. Jag är också så att jag känner mig lite skrämd av tjejer som jag finner intressanta men samtidigt känner jag inte samma sexuella dragning som jag kan göra till killar. Jag vet inte heller, jag har aldrig varit kär. Kanske blir jag förälskad i personer jag är intresserad av men vilken relation det sen utmynnar i är inte lika viktigt…hmm…
Jag har inga kloka råd att komma med, men vill bara säga att det var väldigt fint skrivet. Och väldigt modigt och ärligt.
Så himla fin och bra text Annika! Har nog inte heller några bra tips. Oftast är jag i samma förvirrade situation som ovanstående personer. Men då brukar jag lyssna på den här låten och tänka att man kanske inte ska tänka så mycket utan bara låta saker och ting ske. http://open.spotify.com/track/0t2gBw7DUn7pDDNM6Lth1Y(och nej, det är ingen Katy Perry-cover, Jill Sobule var faktiskt först med att skriva om att kyssa tjejer)
jag snubblade in på din blogg av en slump, eller nej, inte en slump. Pågrund av en otroligt vacker bild på lookbook där du sitter i din säng, men det var inte det jag hade i åtanke. Jag ville säga hur alla dina texter har träffat mig i bröstet som en pil. Du är så otroligt bra på att skriva, och jag tror det beror på att man hör hur varje mening kommer rakt från ditt hjärta. Jag har nyligen upptäckt hur mycket jag gillar text, och att jag berörs av det på ett helt annat sätt än tidigare, men just det här stycket fick mig att börja gråta. Det är inte särskilt vanligt, och det berodde inte på att jag själv är i en liknande situation, utan för att allt kändes så otroligt sant! Ledsen för off-topic kommentar:P Jag älskar dina texter, hoppas du vet hur bra du är!
Jag har aldrig varit kär i en tjej, men är väldigt väldigt nära med en tjejkompis. Alla runt om oss trodde nog att vi var kära i varandra, men där kände vi båda tydligt att vi är bara vänner men vi vill vara nära. Jag har dock en tendens att alltid bli kär i mina killkompisar. Det kan bero på att jag kanske inte kan särskilja på den där känslan av ny kompis jag vill vara med och ny kärlek. Men jag har berättat för dem att jag varit kär i dem, och ingenting har hänt med vår relation. Men så är killar annorlunda på något sätt ändå tror jag. De flesta jag känner är liksom inte lika grubbliga som tjejer. Men vad vet jag, de kanske bara aldrig sa det till mig?