I got my first real six string!

1946334580.jpg

När jag skrev inlägget om mina tonår kom jag ju fram till att om jag någonsin ska bli rockstjärna måste jag faktiskt skaffa en gitarr först.

Så! Nu har jag gjort det.

Eftersom jag ligger hemma sjuk kan jag inte hämta den än på ett tag – vilket känns hur trist som helst, eftersom det hade varit helt fantastiskt att kunna öva nu när jag ändå inte kan lämna huset. Men så länge nöjer jag mig med att fantisera om alla låtar jag ska lära mig att spela när jag väl hämtat hem den!

Okej, rockstjärna är kanske att ta i. Mitt mål är att bli så duktig att jag klarar av att spela någon av mina älsklingslåtar och faktiskt vågar lägga upp den på youtube så att ni kan skratta åt mina fåfänga försök. Det kommer nog att krävas ungefär 30% gitarrskills och 70% mod.

När jag gick i mellanstadiet spelade jag piano på musikskolan. Min lärare hette Margareta och jag var så vansinnigt rädd för henne. Innan jag började ta lektioner hade jag suttit hemma och tagit ut några enkla låtar, så under min första lektion tog Margareta för givet att jag kunde läsa noter. Det kunde jag inte – men det vågade jag förstås inte säga till henne. Hon var så sträng och barsk och hade så arg röst. Så varje gång jag skulle börja med en ny låt bad jag henne att spela den först, och ansträngde mig så mycket jag bara kunde för att komma ihåg hur den lät. Sedan gick jag hem och övade och övade och övade ur minnet. I början gick det bra, när låtarna var sisådär två notrader långa, men så snart de blev lite svårare kom jag helt enkelt inte ihåg hur de lät.

En måndag kom jag till lektionen och spelade upp min läxa felfritt – trodde jag. Men tydligen hade jag transponerat låten (heter det så?) och lärt mig spela den i fel tonart. Margareta tolkade det som att jag gjort det för att håna henne, som en personlig förolämpning, och smällde ner pianolocket över mina fingrar medan jag spelade. Efter det vågade jag inte gå dit mer. Jag tog bussen dit som vanligt, men istället för att gå upp till musikskolan satte jag mig på en bänk vid lekplatsen bredvid och tittade på dagisbarnen som gungade och bakade sandkakor i en timme. Sedan åkte jag hem igen.

Jag minns inte hur det kom sig att jag gick tillbaka till Margaretas lektioner till slut, men det gjorde jag i alla fall. Det funkade inte så bra. Jag hade blivit så fruktansvärt nervös för att spela fel att jag hade hemsk ångest varje gång jag skulle spela upp ett stycke, och vågade inte ens sätta mig vid pianot och öva när någon annan var hemma och kunde höra. På de små ”konserterna” som hölls på föräldrarna fick jag panik och spelade fel eller vägrade att spela alls.

Så jag slutade, såklart. Om man inte vågar spela hemma, på lektionerna eller konserterna är det inte så stor mening med att fortsätta.

Det enda problemet var att jag älskade att spela piano. Verkligen älskade det. Och jag ville ju lära mig mer, inte bara sitta och plinka när ingen annan var hemma.

Jag har ingen aning om hur det gick till, men jag fick börja spela med en ny lärare. Eller… en musikterapeut. Hon hette Ann-Sofie och var fullkomligt fantastisk. Hon satt i ett litet källarrum under musikskolan och hon var Margaretas raka motsats. Varm, glad, mjuk men rakt-på-sak. När jag tog mod till mig och berättade att jag inte kunde läsa noter tyckte hon bara att det var imponerande att jag lärt mig att spela såpass bra på egen hand, och satte igång att lära mig grunderna i notläsning, för att jag skulle kunna ta hjälp av dem när jag tog ut låtar jag tyckte om.

Att jag inte vågade spela när någon lyssnade var förstås fortfarande ett stort hinder i undervisningen. Det löste vi som så att hon gick ut och stängde dörren efter sig, lät mig spela upp läxan ifred. Sedan öppnade hon dörren lite på glänt, jag spelade igen, och så fortsatte vi tills hon till slut var inne i rummet. Så gjorde vi varje gång i jag vet inte hur många veckor. Och det fungerade! Inte så att jag skulle gå upp och spela en låt inför ett rum fullt av människor, men jag kunde åtminstone öva även när min familj var hemma.

Det här var en VÄLDIGT lång berättelse, det inser jag också, speciellt när poängen helt enkelt är denna: det vore så jäkla coolt om jag kunde lära mig spela gitarr och vara så modig att jag låter någon lyssna. Det vore det verkligen.

För man ska ju göra sådant man inte vågar, är det inte så? Annars är man ju bara en liten lort. Har jag hört.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till I got my first real six string!

  1. Evelina skriver:

    Gud vad jag längtar till att få se dig spela gitarr! Jag kan nog faktiskt lova att ingen kommer skratta åt dig. Och ja man ska göra sånt man inte vågar, jag tror det är hur viktigt som helst, för när man gör saker man inte vågar blir man ännu modigare på köpet. Det blir en god cirkel och så rullar allt på och man gör fler och fler saker man trodde att man var för rädd för att göra. You can do it girl!

  2. Karoline skriver:

    Men vaaaa! Vad var det för galen lärare! Sådana som hon borde verkligen inte få jobba med barn (den första du gick hos alltså). Som lärare blir jag helt förskräckt, hon borde blivit anmäld!Härligt att du fick gå hos en annan pedagog sen som faktiskt hade något innanför pannbenet. Och jag tycker att det är en jättebra idé att lägga upp ett klipp på nätet när du känner dig bekväm med gitarren – det blir ju som att spela inför folk fast du kan göra det hemma i sovrummet och spela hur många gånger du vill tills det blir rätt! Lycka till, och hoppas att du blir frisk snart så att du kan hämta hem din nya fina gitarr.

  3. Sophie skriver:

    man ska verkligen, verkligen göra sådant man är rädd för. alla tummar upp för dig. alltid.jag har varit så rädd för livet, så nu ska jag försöka mig på att leva… att verkligen leva.

  4. Alina skriver:

    Men usch, vilken fruktansvärd lärare!!Lycka till med gitarren! Man ska ta tag i sånt man vill!🙂

  5. Niklas skriver:

    Snygg gura! Hoppas den låter bra också.

  6. chris skriver:

    Så himla fint. Vilken underbar lärare! (den sistnämnda :))Jag känner verkligen igen mig. Hade också en tyrann till pianolärare, och vågade inte röra pianot när någon var hemma (mina syskon var supermusikaliska och jag ville väl inte bli bedömd…). Men så fort jag var ensam hemma satte jag mig och plinkade men slutade lika fort när jag hörde en nyckel i låset…Så synd att man begränsar sig själv bara för att man är rädd för vad andra ska tycka…!Skulle vara kul att se dig med guran🙂

  7. Elina skriver:

    Åh, det här har inte alls särskilt mycket med din upplevelse att göra, men jag blir så innerligt, sinnessjukt glad av att höra om hur du fick hjälp att börja kunna spela igen; jag drömmer nämligen om att utbilda mig till musikterapeut, en ganska senkommen dröm i mitt liv, och det är så få som förstår denna min önskan. Jag får hela tiden försvara den känns det som och därför samlar jag på berättelser som denna, för att kunna förklara för folk som inte vill förstå att jo, det finns faktiskt en poäng, en mening, ett syfte med att vilja ägna sig åt musikterapi.Lycka till med gitarren!

  8. Lipade lite nu när jag läste det där med att hon öppnade dörren lite på glänt, stegvis osv. Vilken himla fin människa! Så borde alla musiklärare vara.

  9. emma skriver:

    Ah! Det du skriver kanns skrammande bekant – sjalv spelade jag piano i mellanstadiet, fast jag var sa blyg att jag knappt vagade ova pa lektionerna (min larare kan nog ha varit slakt med din forsta larare), eller hemma heller for den delen. For ett ar sedan kopte jag en gitarr. Jag saknade skapandet av musik och borjade pa nytt. Sedan dess har jag flyttat in med 3 sambos och spelar inte lika ofta som jag vill – det ska det bli andring pa fran och med nu. Med 100% mod. Tack for inspirationen! Ps. Angaende ‘Born This Way’ var jag forst inte heller saker pa att jag alskade den sa som jag alskar Gaga. Men ju mer jag lyssnar pa den, desto mer borjar jag lita pa storheten i det hon sjunger. Dock ar det som fascinerar mig mest Gagas ‘artistic expression’, hennes helhet som artist – hon ar laten, kladerna, scenen, skulpturerna osv… Sangen behover konsten, och konsten behover sangen.

  10. Tiia skriver:

    Hur kan det komma sig att piano-lärare (och ofta franska lärare!?) är så hemska?!Jag hade en tysk pianolärare & hon var hemskt& hon spottade när hon pratade som man blev alldeles blöt om fingrarna när man försökte spela piano när hon satt bredvid =( Jag gav upp efter 2 år..bye bye musik-karriär..tyvärr!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s