Anteckningar om sorg. 2.

Jag vet att jag är orättvis, jag vet, och jag vill verkligen inte tänka en enda dålig tanke om dig, MEN DU SVARAR JU INTE, JAG HÖR AV MIG HELA TIDEN TILL DIG PÅ ALLA SÄTT I VÄRLDEN OCH DU SVARAR INTE ENDA GÅNG, MOBILEN PIPER NYTT SMS OCH DET ÄR FAN ALDRIG ALDRIG ALDRIG ALDRIG FRÅN DIG. DU LOVADE ATT ALLTID FINNAS HÄR ÄVEN OM DET VÄRSTA SKULLE HÄNDA MEN DU VET HUR MYCKET JAG BEHÖVER DIG OCH JAG FÅR ALDRIG NÅGONSIN TAG I DIG. Om du bara kan hitta ett sätt att visa att du lyssnar. JAG FALLER I BITAR HÄR

 

Det är fem månader sedan idag. Jag insåg det först nu, exakt nu. Fem jävla fittiga månader. De värsta i mitt liv. Och de ska bara bli fler. Tiden går bara framåt. Ingenting är som det borde. Det räcker nu. DET FÅR FAN VARA NOG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Anteckningar om sorg. 2.

  1. J skriver:

    om det bara fanns något jag kunde göra annika…

  2. Petertoo999 skriver:

    Ja, Annika! Hmm! När min flickvän gick bort, säkert de tre första åren, så besökte jag aldrig hennes grav på dagen, utan jag stövlade dit mitt natten, och min stil var inte snygg, eftersom jag alltid spar på energi, så innebär det att jag alltid tar kortaste vägen, i det här fallet så betyde det att jag stövlade över alla gravar på vägen till hennes..Sen var jag lite sur för att kyrkogrindarna var stängda, så jag tog alltid och böjde till stången som höll upp grindarna, så varje vecka fick kyrkvakmästaren svetsa ut stången igen…haha..Men nu kan jag faktiskt besöka graven hennes på dagen, och jag går som folk också…Jag ville inte ha solen i ryggen när jag besökte hennes grav, men nu spelar det ingen roll..

  3. Erika skriver:

    Fy vad ont det gör att läsa det här, vet inte vad jag ska säga, varför kan jag inte hjälpa dig?

  4. m skriver:

    kramar, kärlek.

  5. Ister skriver:

    De döda borde sluta vara döda ibland. Bara en kort stund ibland.Så att man skulle få andrum i sorgen.

  6. felicia skriver:

    Annika, jag har aldrig kommenterat något av de här inläggen, det har varit alldeles för sorgligt och hjärtskärande för att komma på minsta ord av vettighet eller något alls att skriva överhuvudtaget. Fy tusan! Jag vill bara ge dig en stor kram, fastän du inte alls känner mig och jag egentligen inte känner dig. Men jag brukar tänka på dig och önska det fanns något man kunde göra. Massor med kärlek till dig. Jag förstår nog inte hälften av det du går igenom, men det gör ont ändå. Jag måste bara tillägga att du inspirerat mig massor till att skriva.Kramar Felicia

  7. hg skriver:

    Jag vet att inget jag säger/skriver gör någon skillnad. Men jag hoppas att du en dag får ro i själen. Ta hand om dig!

  8. Lisa skriver:

    Åh. Mest kramar i hela världen till dig.

  9. Louise skriver:

    Den tionde februari var det precis tio månader sedan min högstadievän begick självmord. Det går aldrig en dag, utan undantag, utan att jag tänker på henne. Varje gång hugger det till. Vissa gånger faller jag till och med i bitar. Krossas mot marken i tron om att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer kunna må bra igen. Jag mår alltid bra igen. För även om hon inte längre finns så finns det så mycket annat jag vill leva för, även om jag inte alltid ser det eller minns. För det blir nog inte bättre när man förlorat någon man älskat eller älskar. Men det blir enklare att hantera och synen klarnar framför en. Ögonen öppnas upp och förr eller senare så går det att minnas varför jag fortfarande finns.

  10. lovisa skriver:

    sänder lite kärlek såhär i natten.

  11. Veronika skriver:

    Åh, många kramar.

  12. Ponyo skriver:

    Det är inga ord jag kan komma på som kan hjälpa men jag tänkte ändå stanna till och ge dig en stor kram. ❤

  13. Alina skriver:

    Många många kramar och kärlek från mig!

  14. Emilia skriver:

    Jag lägger ner massvis med tid på att läsa dina krönikor och din blogg. Men jag har aldrig kommenterat, mailat eller på något sätt visat hur mycket jag älskar dina texter. Du är så otroligt begåvad. Jag vet inte vad du sörjer, men jag tänkte iallafall visa min omtanke genom att skriva den här kommentaren. Jag hoppas att du finner tröst i det som livets underbara har kvar att erbjuda. Meningen ”Det löser sig” måste vara den mest uttjatade och irriterade som jag plågats med genom åren. Men håll ut. All smärta går att bekämpa.

  15. nyckelpiga skriver:

    kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s