Go Ask Annika.

-7.jpg

 

Jag tänker mig att det vore fint med en lite annorlunda typ av frågestund.

Eller, annorlunda och annorlunda. Men såhär: Ni som undrar något får fråga precis vad ni vill, men istället för att bara svara på alla i ett långt inlägg så kan jag skriva egna inlägg om de frågor som kräver längre svar. Ungefär som det här.

Och det behöver förstås inte vara frågor, det kan vara ämnen, tankar, idéer, bildförslag; sådant ni skulle vilja se eller läsa om här i bloggen.

(För om ni inte märkt det så försöker jag göra den lite roligare för er att läsa!)

Då blir ju det här inlägget liksom en inspirationsbank med uppslag till en massa inlägg, som ni varit med och hittat på.

Låter det som en bra idé? I så fall: Go nuts!

heartsmall.png

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

46 kommentarer till Go Ask Annika.

  1. Lina skriver:

    Haha okej en fråga, hur gjorde du den där bilden så fin?

    • Annika skriver:

      :)Det kan du få svar på direkt: jag tog den med Hipstamatic-appen i iphonen, ”lens: Bettie XL, film: Ina’s 1935”.

  2. Petra skriver:

    Hej Annika. Jag håller just nu på och pluggar på högskolan till mitt drömyrke, skolan ligger 9 timmar från där jag kommer ifrån och min pojkvän var väldigt underbar och flyttade med mig. Allting har löst sig bra för oss, båda trivs jättebra (till och med vår katt). Just nu går jag andra terminen, och känner en förlamade trötthet över precis allting. Jag går till skolan men är inte riktigt där, sitter bara och väntar på att få åka hem. Jag orkar inte skriva uppgifter, läsa och allt sånt där som är väldigt viktigt när man pluggar. Jag förstår inte varför, för jag tycker skolan är rolig och jag har hittat nya fina vänner. Men för att komma till det jag vill läsa, jag skulle gärna läsa ett motivations-inlägg, ett peppande. Inte för just mig personligen, för jag tror verkligen inte jag är ensam att känna såhär. Berätta om du känt såhär någon gång, hur det vände, o.s.v. Lite it gets better för att sno namnet på den fina homosexualitet-kampanjen i Usa. Tack för en bra blogg, jag läser den dagligen. Och jag blev så glad när ni skaffade katter, dina katter är verkligen jättevackra och jag kan inte föreställa mig vilken hemlängtan du gav din sambo när du postade den mysiga videon.

  3. Rumlan skriver:

    Annika… Jag tänker så mycket på det här med att älska sig själv. (Eller, jag behöver inte ens älska mig själv. Jag kan nöja mig med att ”bara” gilla.) Hur gör man? Hur börjar man? Jag tänker alltid ”om jag bara gör det här (och det här, och det här…) så blir jag nöjd. DÅ kan jag börja älska mig själv. Men det håller ju inte eftersom jag alltid hittar något nytt att jobba med… Jag vet egentligen inte vad jag vill säga. Men jag tänker bara på det här så mycket… När slutar man oroa sig? När börjar man trivas med sig själv PÅ RIKTIGT? Hur gör du? Hur tänker du?Tack för världens bästa blogg (på riktigt världens bästa).

  4. Anita skriver:

    Vad använder du för märke på ditt smink?🙂

  5. Amanda skriver:

    Hej fina du.Jag skulle gärna välkomna lite tankar både från dig och dina läsare hur ni skulle välja när det gäller den sk ”omöljiga kärleken”. Dvs om man blivit kär i någon som bor långt bort eller i ett annat land eller tillhör en religion som inte du tillhör – eller om du inlett ett förhållande med någon som du trott att ni varit endast två i – och sedan dyker faktumet upp att han är gift och lever i ett öppet förhållande och vill dela dig med fler i sin lilla vackra trädgård av blommor. Det rationella valet är naturligtvis alltid så mycket enklare än om det ändå känns så som att ni matchar varandra på alla övriga punkter förutom just denna så viktiga detalj.Hjärta och kramar frånAmanda

  6. Malin skriver:

    Hej! Det här är ingen fråga.. Lutar nog mer åt en uppskattning. Jag tycker om din blogg så fruktansvärt mycket! Och det beror inte bara på att du är en fantastisk skribent. Jag gillar att du tar dig tid att svara på kommentarer, läsa dem! Det gör så otroligt mycket, tycker jag. Varje gång jag har skrivit något i din blogg, har jag fått ett svar. Man blir så glad då, och eggad till att fortsätta kommentera och läsa din blogg. Så jag tycker du ska ha beröm för det! Det måste ta en himla tid att läsa kommentarer, och komma på ett fyndigt svar. Så creds till dig!Kram

    • Annika skriver:

      Alltså Malin. TUSEN TACK! Även om jag skäms lite nu – jag är ju alldeles för dålig på att svara på kommentarer. Det liksom låser sig när jag vill hitta på något bra att skriva, jag får ju så fina ord och vill ge lika fina tillbaka, får lite prestationsångest och så blir det bara inte av. Men jag lovar att jag gör mitt allra bästa! Kram!

  7. trassel skriver:

    Hur satan blir man fri från en ätstörning? Hur får man tankarna att försvinna? Hur lång tid tog det? Kan man bli helthelthelthelthelt fri? tack förresten. Du råkar ha den bästa bloggen i hela vida internet-världen, så tacktacktack.

  8. C skriver:

    Hej!Kan du inte skriva ett inlägg om kärlek? Hur vet man att det är rätt? Hur gör man för att fortsätta vara kära i varandra i flera är, kanske hela liv? Hur gör man för att få en relation att funka? Tror du att det bara finns en ”rätt” person, eller kan flera personer vara ”rätt”? Tror du att ens första riktiga förhållande kan hålla livet ut? Eller måste man ”leka av sig” först? (Jag har själv ett förhållande som är mitt första ”riktiga”, och det är fantastiskt. Men samtidigt känns det som att är man i 20års åldern idag så ska man inte ha hittat dit än, utan man ska vara ute och dejta alla möjliga.)Ja, det kanske var mycket och svåra frågor. Jag vet att det inte finns ett svar till det här, men skulle vara roligt att läsa om hur du tänker kring detta. Jag tycker det är så intressant med kärlek och relationer. Och det är intressant hur dessa måsten och borden påverkar oss. I alla fall, skulle vara roligt med lite tankar från dig. Kramar/C

  9. Hanna skriver:

    Hur blev du krönikör? Och vad är det för roman som du skriver på?

  10. Hanna skriver:

    Annika, du som är så klok och intelligent. Vilket är ditt bästa livstips när man är 16 år och bara vill göra allt på en gång? När man får intrycksöverdos och vill uppleva hela världen nu nu nu? Jag behöver helt enkelt ett tips från en klok, äldre tjej. Typ som en storasyster.Tack för finaste bloggen.❤

  11. Petra Huisman skriver:

    Fina Annika,Varför tror du så många lider av tankar om att de är fula, tjocka, dumma m.m. men samtidigt har tankar som säger att det inte alls är så, men hur mycket man än försöker så kommer man inte ifrån de onda tankarna? Kram Petra

  12. Christina skriver:

    Väldigt imponerad över dig. Att du står för att vara så svag fast jag inser att du är en av dom starkaste jag känner till. Alla dina kröniker är magiska, allt du skrev om Fanny, din familj. Annika, du är en av dom starkaste. Kom på att jag inte har någon fråga ju… Men iaf… Kämpa på, jag hejar på dig och undrar hur du orkar.KramStina

  13. suddet skriver:

    Lyft fram de härliga norrland……

  14. madde skriver:

    hur går det med din roman?…

  15. lovisa skriver:

    jag är så fruktansvärt rädd för att känna mig ensam. jag har inget problem att vara själv. så länge det är mina villkor. men just känslan av att känna mig ensam är jag fruktansvärt rädd för. Hur kommer man över rädslan för det? det händer att jag ibland skadar mig själv enbart för att få mina vänners uppmärksamhet så de inte ska lämna mig. och även att jag ligger runt för att känna mig uppskattad och, inte ensam. Efter jag och min flickvän gjorde slut har rädslan bara växt. jag är livrädd för den dagen då hon hittar någon ny för då har jag ingen.tack annika för din blogg och dina texter. kram

  16. Sophia skriver:

    Hur gör man för att hjälpa någon utan att ge upp hela sitt eget liv? Personen i fråga kräver inte en sådan uppoffring utan den kommer helt från min sida.Jag lever just nu efter filosofin att ”det inte är så stor skillnad on man dör när man är 86 eller 83 så då an man väll likagärna ta tre år av sitt liv just nu och ge till någon annan”. Vill tillägga att detta ska ske utan personens vetand. (konstig fråga, FÖRLÅT)Din blogg är bara för underbar!

  17. Matilda skriver:

    Jag ska alldeles strax ta studenten och påbörja resten av hela mitt liv, vilket känns så himla spännande, läskigt och fullkomligt underbart. Nu är det bara två veckor kvar innan det är dags att börja välja utbildning och det är nästan läskigast av allt, hur ska man veta att man väljer rätt?

  18. Kajsa skriver:

    Hej Annika!vet inte om denna frågan passar sig eller om du ens orkar svar men: hur ser du på döden?Jag är så sjukt rädd för den och går ständigt runt med en värk i magen som säger mig att något kommer hända. mest tror jag att jag är rädd för min egen skull men också för dom jag älskar, men det var mer förr. ju äldre jag har blivit så har det växt sig till en självisk rädsla och frågor som; hur skulle alla bete sig på min begravning? vem skulle sakna mig mest? kommer allt vara svart eller lever jag vidare? är du någonsin rädd såhär? helt enkelt, en fråga om dina tankar om döden.(jag beklagar om detta är jobbigt med tanke på din finaste fanny. strunta då helt i min fråga)

  19. Karin skriver:

    Om du skulle starta ett företag, och inte hade en känd mamma med pengar…, hur skulle du göra då? Hur skulle du göra för att marknadsföra dig och var? Låt säga en webshop för enkelhetens skull.

    • Annika skriver:

      Eh… Vad har min mamma med saken att göra? Jag driver en enskild firma, det kostar inte pengar. Jag marknadsför mig (om jag nu gör det) genom min blogg. Jag får inte ekonomisk hjälp av min mamma. Har tyvärr inga tips angående marknadsföring, vet ingenting om sådant, alls. Sorry!

  20. Emilie skriver:

    Jag tänkte egentligen fråga om en helt annan sak. Men så såg jag ditt svar till Karin här ovanför och då kom jag på en sak jag undrat över hur länge som helst. Jag vill absolut inte att du tar det här på fel sätt, jag är bara nyfiken för att jag har så svårt att föreställa mig hur du har det och du ska veta att jag beundrar dig oändligt på alla sätt man kan beundra en människa.I alla fall: Hur är det att ha en mamma som är så känd? En som alla har en uppfattning om? Känner du att det har hjälpt eller stjälpt dig i karriären?Nu skäms jag lite för att jag frågade. Vill också säga att jag läst din blogg i tre år (sedan blogg.se-tiden) och att det inte var förrän för ett och ett halvt år sedan som jag av en slump förstod vem din mamma är. Hoppas att du inte blir irriterad för jag menar inget illa alls!

  21. Johanna skriver:

    Hej Annika,Johanna här igen, skönt att du är tillbaka i tidningen. Hoppas du mår bra, när jag skrev förra gången kanske jag lät självisk jag vet ju att du hade varit sjuk så det är självklart att du inte har orkat skriva. Men skönt att du är tillbaka, bra krönika i denna veckan. Men det jag tänkte skriva var… (och nu kommer jag låta patetisk och väldigt i-landig)Har du någon gång känt dig ensam? För ibland gör jag det. Så jävligt ensam, att det gör ont. Egentligen är jag inte ensam, jag har min familj, vänner och allt annat. Men ändå slår ensamheten till som en flodvåg, den bara sköljer över mig. Tar mig i besittning och håller mig fast under ytan. Jag vet inte vad som händer då, och varför. Jag är själv och jag tycker om att vara själv. Jag hatar att gå på krogen, gå på fest där man inte känner någon. Det är inte det att jag inte tycker om att umgås, älskar att lyssna och lära känna folk, men gör det helst över en middag istället, är det så fel? Som sagt har jag ju en familj som älskar mig och vänner som gör allt för mig men ändå kommer vågen ibland. Det är som familj och vänner inte räcker jag vill ha mer. En pojkvän eller flickvän spelar ingen roll, vill bli kär. Vill ha någon som dyker upp och bara finns. Någon som inte ”måste” älska mig som en familj gör utan någon som väljer att älska mig. Jag vet att jag ha en alldeles för romatisk syn på Kärlek men jag vill bara ha lite närhet. Eller som Carrie i sex and the city säger (tror jag) Jag vill känna en mans tygnd ovan på mig. Jag har varit kär i 4 killar eller pojkar rättare sagt, 2 på högstadiet som inte tyckte lika om mig och en som jag faktiskt fick. Första året på gymnasiet, trodde att nu händer det äntligen något. Han, En helt underbar sak som såg mig. Eller som jag trodde var underbar. Vi träffades i November och blev ihop på nyårsafton och 18 dagar senare berättade han för mig att han hade legat med en annan. Och, lyssna nu, som hans förklaring för han beteende sa han att ”ja, men du visste att jag var sån här, jag är otrogen” Det visste jag inte, men det kom fram sen att mina vänner visste att han brukade vara otrogen. Men det som stör mig mest är inte att han var otrogen utan att han inte kunde vänta. Jag menar vi hade känt varandra i 3 månader och jag hade ju garanterat legat med honom senare i förhållandet för jag ville verkligen det. Jag gjorde slut och så här i efterhand önskar jag att jag hade gett honom en ordentligt smäll. Men sen till hösten började fanskapet på min skola och jag var tvungen att se honom i två års tid. Och det värsta är att man fortfarande ville att han skulle krama en, hur patetisk är man? Man jag har inte hittat någon ny och säg inte att sluta leta så kommer han, tro mig det gör han inte. Just de den fjärde och han dök faktiskt upp när jag hade slutat leta, i våras dök han upp. Han gick teater och jag gick bild och form, och vi skulle göra alla de andra treornas kläder som de skulle ha till deras slutproduktioner, kläder till teater, dans och musik treor. Jag hade aldrig tänkt på honom innan men när han stod där i sin kostym så jag föll, hårt. Dears teater handlade om en klass som skulle ta studenten, så i nästan 4 veckors tid gick han runt i kostym och Puh… Ja, du vet kostym, det är något med kostymer. Men iallafall poäng var att jag kunde prata med honom, självklart ronade jag och lät väl som en fjantig 13 åring i pubeteten men han verkade inte bry sig. Men en dag säger min bästa vän (vid tid punkten) att han har blivit tillsammans med en annan tjej, detta var en fredag och så sent som på tisdagen hade jag hört att han inte var ihop, kär eller ens gillade någon. så jag blev förvånade och ledsen. Men balen kom och vet du vad, jag dansade med honom. Men det var de ända. Senare fick jag reda på att han också var en idiot, som hade utnyttjat sin flickväns känslor och det tål jag verkligen inte, så mina känslor gick över. Men det värsta ur hela den här röran var att jag förlorade en av mina bästa vän till den där idioten, de blev inte ihop eller så. Men hon slutade bara prata med mig för att hon började umgår med Han. Och jag försökt förklara för henne att jag inte brydde mig om han hon var med honom, men hon verkade inte vilja lyssna så jag förlorade henne. Jag hatar det ocxh jag är förbannad, jag tog hand om henne när hon hade migrän, min familj bjöd med henne till Stockholm och nu vill hon inte prata för att Ja, gud vet varför. Jag blir förbannad!Nu har jag totalt lämnat ämnet men jag var tvungen att får ur mig detta antar jag. Men jag känner mig fortfarande ensam ibland. Jag bor forfarande hemma även att jag tog studentet i våras. Och de konstigaste är att jag inte känner mig ensam under dagarna när jag är själv utan på kvällarna när alla är hemma. Då blir jag nästan förbannad över att alla är hemma. Att ingen kan lämna mig ifred. Jag fattar inte, kan det vara tonårshormoner även om man fyller 20 nästa gång? Jag hoppas inte att jag har tråkat ut dig med mina problem men jag behövde prata med någon som inte vet vem jag är. Fast nu vet du en hel del om mig.Kram/ JP.s vilka underbara katter du har och hälsa Ronnie att jag älskade hans roman ” vi som aldrig sa hora”. Helt underbar.

  22. sophia skriver:

    när kommer en egengjord youtube-cover?😀

  23. Mia skriver:

    Bor du kvar i ditt hus på landet? Läste en krönika om hur du eg inte gillade trädgårdsarbete och småkryp (eller nåt sånt) Precis som jag!!!Kramar Mia

  24. Anna skriver:

    Hej Annika!Vilket bra initiativ! Jag har länge tänkt fråga dig om hur dina tankar gick när du och Ronnie bestämde er för att lämna Stockholm och bosätta er på landet/i ett mindre samhälle. Jag och min sambo är precis klara med våra studier i Uppsala och står nu i valet och kvalet om vart vi ska styra kosan. Å ena sidan känner vi att vi ”borde” bosätta oss i Stockholm, eftersom det är där de flesta karriärmöjligheterna finns. Å andra sidan är vi båda lantisar i själ och hjärta och vill egentligen inget hellre än att, som ni, hitta ett litet mysigt hus nånstans på landsbygden där vi verkligen kan få den typen av livskvalité som vi eftersträvar. Försöker väga för- och nackdelar med båda men känner att vi skulle behöva få lite råd från någon som har varit i samma situation…Skulle verkligen uppskatta om du ville delge oss dina tankar och funderingar kring detta!Varma kramar Anna

  25. Linnea skriver:

    Saknar du att bo inne i centrum? Jag har bott pa landet storre delen av mitt liv och sa fort jag kunde sa flydde jag Sverige och landsbyggden, och det gjorde mig sa himla lycklig.Men nu borjar jag kanna det… Draget, nagon slags biologisk klocka som vill dra tillbaka mig till den svenska landsbygden. Hur visste du att det var ratt beslut, vad for tips skulle du ge till nagon som inte har nagon koll pa hus (och hur Sverige funkar) alls?

  26. S. skriver:

    Om man har en bästa vän som inte äter som hon ska – trots att hon vet att hon borde, trots att hon vill skärpa sig och trots att hon hatar det mer än något annat i hela vida världen – vad tar man sig till då? När man sagt allt man läst och vet men ändå känner sig totalt handlingsförlamad eftersom att man begriper att man inte kan få henne att ändra sig. Eftersom att jag verkligen inte har en aning om hur det känns.Om man har en vän som blir erbjuden modellkontrakt i USA men tackar nej för att hon vet att matproblemen bara kommer gå käpprätt åt helvete om hon åker dit, som kommit så himla långt på vägen, men som säger ”Jag kommer inte bli frisk. Någonsin. Jag stannar upp här” – hur gör man då? När man vet att hon klarar vad som helst egentligen. Hur ska jag göra för att inte bara stå och se på? Jag älskar henne för mycket för att bara vara en axel att gråta ut på, ett telefonsamtal om natten och en som säger ”Jag älskar dig. Gör inte såhär. Du vet att du inte ska. Här. Ta ett äpple”. För jag vet att det verkligen inte funkar. Alls. Vad funkar? Vad kan jag göra?

  27. S skriver:

    Hej Annika! Jag har följt din blogg sen den startade och tycker att du är en jättefin tjej! Här är min fråga: hur säger man nej? Inte till pojkar eller flickor utan nej till att ta på sig mer arbete. Ta på sig mer ansvar. För när man blir tillfrågad att göra något, ta på sig något, är det ändå en egoboost. JAG blev tillfrågad för att JAG är lämpad, för att JAG är omtyckt, för att JAG är duktig… Och sen blir det istället tvärtom när man inser att man tagit på sig för mycket. JAG klarar det inte (men alla andra gör), JAG kan inte (men alla andra kan), JAG gör andra besvikna genom att inte klara av allt jämt hela tiden (när andra kan). Och en annan fråga (som kanske är mer en följdfråga): hur talar man om för den där som tycker så mycket om en att man känner sig som en påse skridskor som inte klarar av något alls, utan att tänka att man då förstör personens bild av en. Hur vågar man det? Vad säger man? För jag säger alltid ”det känns som att jag inte klarar av projekt x just nu MEN jag vet att jag gör det men det känns som att jag inte kan. Fast strunta i det, det är bara i mitt huvud.” och på något vis ursäktar att jag känner som jag gör. För det är ju mig, den där starka jätteduktiga tjejen som tar för sig och inte är rädd för något alls, som han blev kär i. Inte tjejen som faktiskt ÄR rädd för att stå framför 300 personer och prata (jag gjorde det men jag var satans rädd och nervös och hade nog behövt att han visste om det innan jag gick upp. Men han var så säker på att jag, som älskar att stå i centrum, inte alls skulle tycka att det var jobbigt och han ser ju så nedrans stolt ut när han berättar för andra om sin flickvän som vågar ta plats och inte alls är som de flesta andra tjejer som är rädda för att prata). Förstår du? P.S. Det var nog inga frågor egentligen utan mer en historia om hur det ligger till i mitt huvud just nu.

  28. victoria skriver:

    Om du någon gång skulle känna för att ta upp något så slitet och nött ämne som detta, så gärna det. För det är något som bekymrar mig och som jag inte kan få rätsida på. De senaste åren så har jag läst genusteori, fnissat åt Skugges ordval och haft diskussioner, såväl i högskolevärlden som privat, om allt möjligt som rör feminism. Jag har hållit med och jag har fått medhåll… från socionomvärlden. I några år har jag faktiskt gått och trott att de flesta människor delar mina åsikter kring jämställdhet och feminism (jag vågar knappt skriva de två orden bredvid varandra, men jag gör det i alla fall). Men så kom valet i höstas. Och jag var väl en av de som ville ta steget längre, som hoppades på framgång hos F! och som basunerade ut mina åsikter i ämnet. Jag gav mig in i forumdiskussioner och kom även att glida in på ämnet feminism i andra sällskap än bland socionomerna. Och då kom smällen.Jag var helt plötsligt någonting i människors ögon som jag själv inte känner igen. Jag upplevde det som att människor gissade på att jag var en manshatande kvinna (som förmodligen har hår under armarna). Och jag avskydde det, jag avskydde att jag kategoriserades som en manshatare. En onöjd, blind och arg manshatare. Det var allra främst kvinnor som tyckte att de var löjligt att lägga energi i det här ämnet. Helt plötsligt märkte jag hur lite medhåll jag fick från random folk. Du anar inte min besvikelse! Men jag försökte vara tålmodig i diskussionerna och öppen för att eventuellt ändra mina personliga åsikter. Men i slutändan hade ingen lyckats ändra min uppfattning… de snarare bekräftade den.

  29. Alina skriver:

    Jag har några frågor:1. Jag frågade för rätt längesen om hur du ser på Gud. Du skrev att du var kristen och jag undrade om du tror på ”allt”, jag menar det här med att bara de som tror kommer till himlen, att det finns en helvete osv. Du svarade att du skulle skriva en krönika om det, för att det skulle bli så långt. Sen förstår jag att mycket kommit emellan. Så jag tänkte att jag ju kan fråga igen. :)2. Jag har precis precis flyttat till Gbg och börjat studera på högskolan. Hur tusan gör man för att hitta vänner? Jag känner mig lite halv-ensam (bara HALVT ensam eftersom att jag gillar att ha egentid också) men det är så svårt att få kontakt med folk i skolan. För det är mest föreläsningar och egenstudier. Har du nåt tips?3. Hur gör man för att släppa lite på sitt kontrollbehov? Så att man kan slippa ångesten, och våga lita på folk ordentligt, och bli kär, och allt det där? Nu blev du nästan min psykolog. Det var inte meningen. :)Du är så himla bra Annika! Jag ser dig lite som en storasyster. Och det känns som att jag känner dig och du känner mig. Det är konstigt det här med internet. Konstigt men härligt.Tack för att du finns!Kram Alina

  30. Tanja skriver:

    Förlåt… men jag vill bara ruska om alla er som skriver att ni inte kan säga nej, inte äter ordentligt och i övrigt verkar ha intalat er att ni jämt måste vara snygga, smala, smarta och bra vänner och flickvänner.Ni är människor, inga supermänniskor. Man behöver inte vara ”lyckad” jämt och det är faktiskt okej att sätta sig själv i främsta rummet ibland. Det finns bara en (väldigt värdefull) av dig, inte 10 kloner som hinner göra allt det där som krävs för att vara ouppnåligt perfekt. Sorry Annika… här är min fråga till sist; vilken är din favoritkattras, (efter sibbar)?

  31. E skriver:

    Är det sådär fruktansvärt dumt att vara lite mer än 17 år och vilja lämna bort sitt hjärta till en pojke över 60 mil bort? Funkar sådant där ens?

  32. Louise skriver:

    Var fan går gränsen mellan vänskap och kärlek? Hur vet jag när jag älskar honom som mer än vän? För jag älskar honom. Jag älskar honom så mycket att det känns som tanken på att jag inte skulle ha honom i mitt liv får mig att gå sönder. Men jag kan inte avgöra om det är kär jag är. Vi har varit vänner så länge. Vi är så nära. Vi är nära hela tiden. Och fan vad jag älskar honom. Jag älskar honom mer än livet självt.

  33. Johanna skriver:

    Ibland då känner jag som att jag är mitt i en torktumlare och mest av allt vill kunna stanna och bara få skrika så högt jag bara kan. Att bara skrika så högt jag kan och inte bry mig alls om att folk som kan höra mig tror att jag är helt psyko.Har du haft den känslan någon gång? Vad gör/gjorde du då?

  34. madde. skriver:

    jag tycker att du och ronnie är verkar vara det finaste paret i världen, och jag har full förståelse att du inte vill lämna ut hela ert liv i dina ord, men när ni träffades först, fanns det redan från början inget återvändo eller tog det ett tag innan era hjärtan började bultade efter varandra?

  35. Ann-Sofie skriver:

    Hej fina du, jag skulle gärna se dig skriva om vägval. Det lyser sådant mod över dig, modelljobb och bebodd, skriver och tar för dig, jag kanske har helt fel bild av dig, men du kan ju så mycket!!. Jag slår på mig själv så hårt för att inte fullfölja drömmar och min inre längtan…hur vågar man…hoppa?Kram

  36. Tora skriver:

    Tror du man kan vara kär i två personer samtidigt? Alltså vara vuxen och vara romantiskt förälskad i två? Är man otrogen när man får kärlekspirr av någon annan fast man samtidigt är i ett långvarigt fast förhållande med en man älskar? Om man tänker på den andra lika ofta som den första?

  37. josefin skriver:

    hur kommer man över den bästa kärleken man någonsin haft?

  38. Vafalls skriver:

    Vad ska man göra om det snart är studentskiva och man bara har typ en enda person att bjuda? Ska man gömma sig vid sagda tillställning och hoppas att ingen märker att man är borta? Ska man köra på och låtsas som att allt är okej? Ta tag i sina problem?! Säg, Annika.

  39. emma skriver:

    Hur far man lov att vara sa fin, varm och klok som du ar, underbara Annika?🙂

  40. emma skriver:

    Hur far man lov att vara sa fin, varm och klok som du ar, underbara Annika?🙂

  41. MADDE. skriver:

    vad tycker du om den svenska mentaliteten? kan du, som mig, bli så himla trött på att man inte ska vara för mycket, att man inte ska prata med främmlingar för att den andra personen troligtvis kommer tycka att man är dum i huvudet då och så vidare. eller tycker du att mentaliteten i vårt land bara är charmig?

  42. Patricia skriver:

    Hej Annika!Hur i hela friden ska man veta vad man vill bli när man är stor? Vad som man är bäst på? Vad som är viktigast?Och svaret som: välj det du tycker är roligt, klarar jag bara inte av en gång till! För vet du, jag tycker fan inget är roligt. Tycker faktiskt inte som om att ngt yrke verkar ”roligt”, tror innerst inne att alla är ganska tuffa på sina sätt. Hur ska man kunna välja, när det känns som ens själ är helt död? Fastän man är lycklig. När man helt enkelt inte har en endaste aning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s