Ur hand i mun.

mat.jpg

Här ovanför ser ni en väldigt söt, men extremt opraktisk, bieffekt av Lillans trattsituation.

Hon har förstås speciella mat- och vattenskålar som går utmärkt att äta ur trots tratten, men problemet är att hon bara ”kommer ihåg” hur hon ska göra för att komma åt maten ungefär var tionde måltid. Övriga gånger ställer hon sig vid skålen, puffar på den med tassen, sprätter ut lite mat på golvet – och ser mycket uppfordrande på mig.

Då är tanken att jag ska ta upp en handfull torrfoder (de äter som tur är inte blöt mat) och låta henne äta ur min hand.

Det är förstås precis hur mysigt och gulligt och härligt som helst, men inte helt hållbart i längden. De gånger jag tar av henne tratten och låter henne tvätta sig (noga övervakad så att hon inte kommer åt såren) vägrar hon nämligen också att äta ur skålarna. Och självklart kräver Basse rättvisa – ska syrran äta ur handen ska minsann han också äta ur handen, så det så! Rätt ska va’ rätt!

Så då sitter jag där med en katt som äter ur varje hand och känner mig litegrann som en kattcurlingförälder.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ur hand i mun.

  1. Matilda skriver:

    Åhå, så fint! Mitt hjärta bara totalsmälter!

  2. Woodman skriver:

    Du vet hur det är, Annika. Hundar har matte och husse, katter har personal…Fast det står man naturligtvis ut med, så länge de sätter sig i knät någon gång då och då och spinner.

  3. MyyZz skriver:

    *skrattar* snacka om att du har blivit duperad🙂 Smarta djur det där🙂

  4. Elina skriver:

    Det är så himla fint att läsa om dina fina katter och sättet du tar hand om dem på. Jag blir helt lycklig! Du måste vara världens bästa kattmamma!

  5. Alina skriver:

    Hahaha, helt underbart ju!Och jag blir så galet avundsjuk. Ända sen jag var en minimini har katt alltid stått högst upp på min önskelista. Rackarns skit att jag är superallergisk. Så jag blir så glad av dina kattbilder. Då har jag ju nästan också katt, varje gång jag går in på din blogg. Så fint!🙂

  6. Sanna skriver:

    Min katt är så jädrans curlad att han nu har bestämt sig för att sluta gå själv, om han nu prompt inte måste. Och farsgubben bara uppmuntrar det. Det har gått så långt att katten för några dagar sen hoppade upp och satte sig på axeln på grannen som har en permobil. Sen satt han där, medan grannen åkte runt kvarteret, och spanade ut över sitt revir. Sjukt skönt att slippa anstränga sig för att kolla läget liksom.

  7. Ämma skriver:

    Åh så var vi tvungna att göra när min hund var valp för han var inte alls matglad, fast det var inte bra i längden för han väntade alltid på att man skulle mata honom haha. Men galet gulligt är det ju, men som sagt inte direkt praktiskt

  8. Hanna skriver:

    Kattcurlingförälder? Haha, hur gulligt ord som helst! Ämne till nästa krönika kanske?😛 Kram

  9. Islin skriver:

    Hahahaha, kattcurlingförälder? Klockrent!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s