Mmmmiiiiiiii!

cykel.jpg

Lillan känner att hennes kondis är under all kritik efter hennes veckor som sjusovande sjukling, så hon har bestämt sig för att få upp flåset igen.

Vilket flyt att vi har en träningscykel så lämpligt utplacerad i vardagsrummet!

Okej, jag ljög. Det är inget som helst fel på Lillans kondition. Nu när hon är frisk har jag inte en lugn stund – hon har så sanslöst mycket energi, och varje gång jag sätter mig ner för att jobba lägger hon sig vid mina fötter med sitt favoritskosnöre i munnen och piper sitt ”LEK MED MIG DÅ LEK LEK LEK”-pip. Det låter ungefär såhär: Mmmmiiiii!

Efter ungefär tio mmmiiiii-pip ger jag upp, tar skosnöret och rusar omkring i huset med Biianka i hasorna tills jag får blodsmak i munnen och måste lägga mig ner på golvet och hämta andan. Jag har haft håll hela dagen.

Hmm. Kanske vore det en idé att jag satte mig på den där träningscykeln. Den har ju ändå stått där i snart ett år utan att jag använt den en enda gång.

En annan dag, kanske.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mmmmiiiiiiii!

  1. Charlotta skriver:

    Haha.. träningscyklar alltså. Jag köpte en som jag cyklade raskt på i …hm..en vecka. Sen stod den hemma hos oss länge och dammade så jag gav den till min mamma så nu står den hemma hos henne och dammar :-)Och så måste jag säja att jag läste din krönika i Sofies Mode idag och grät. Man kan aldrig säja att man förstår hur det känns för någon annan men du satte ord på mina känslor då jag förlorade min pappa för två år sen. Du är duktig och skriver så fint.Och så en tredje sak och nu kommer jag att låta som en sån där rabiat förståsejpåare så ta det med en nypa salt. Säkert är du redan medveten om det också och har en lösning, men omutifallatt, i all välmening: Var försiktig med katter och snören eftersom de kan svälja dem så de fastnar i magen och i värsta fall måste opereras bort. Men som sagt. Salt. Du vet säkert redan :-)Oj, vad långt det blev🙂

    • Annika skriver:

      För det första: Alltsååå, det är liksom Ronnies träningscykel, så jag har inte så mycket ångest för att jag inte använder den. FAKTISKT!😉 Det är hans problem att den står där och dammar. Jag har aldrig gillat att cykla, får ont i rumpan efter trettio sekunder. Tacka vet jag att ligga i soffan och se på L-word och äta Djungelvrål.För det andra: Åh men du. Så hemskt ledsen att höra om din pappa. Önskar att ingen hade behövt känna igen sig i den texten. (Och tack, det värmer att du tycker om det jag skriver.)Och för det tredje! Ja, jag har hört att man ska vara försiktig med katter och snören, men det var bra att du påminde mig. De älskar ju sina skosnören så himla mycket… de är ihopknutna till lååååånga snören och har en liten leksaksmus knuten i änden så jag hoppas verkligen att katterna inte kan svälja dem. Då är jag mer rädd att de ska fastna och strypas på något sätt. Fy fan vilken mardröm. Ska hålla extra noga koll på dem!Kramar!

  2. suddet skriver:

    Brukar vara så,,jag köpte gymgrejer hem funkade inte för mig ,,man använder inte grejerna så nu åker jag ner till gymmet istället funkar bättre mycket bättre….Jag tror att har man träningscyklar och gymgrejer hemma så dyker det alltid upp saker som gör att man skiter i det…

  3. Charlotta skriver:

    Kom på att jag glömde säja det viktigaste: Nu kan jag ju bara tala för mej och det är svårt att jämföra sorg (om det ens går) men jag vill säja det ändå: Det blir bättre! Det kommer att kännas bättre. När pappa dog trodde jag att jag också skulle dö och även om jag känner igen mej i din text så har det ljusnat betydligt nu. Och då lovar jag att jag verkligen hade känslan att det aldrig, aldrig skulle bli bra. Jag log och skrattade, umgicks, gick på fest men det var med och mörkt inuti fast det inte syndes utifrån. Men nu har mörkret försvunnit, inte helt, men det är mer frånvarande än närvarande och jag kan njuta av att jag haft honom i mitt liv.Och nåt helt annat: Jag tycker att det är så supergulligt att du skriver så mycket om dina katter. Man ser verkligen vad de betyder, de små liven. Mina anhöriga säjer att jag pratar om mina jämt. Förstod att det var lite mycket när jag mms:ade en jätterolig bild på en av mina kissar till min bror och fick svaret:” Ja,ja… katt.”. Men vad sjutton, de är ju så underbara🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s