Övermäktigt.

Är det inte konstigt.

Jag älskar min mamma och jag älskar min pojkvän och jag har vänner jag kanske skulle kunna ringa, men när jag blir såhär obeskrivligt ledsen som jag är just nu känns det inte som att jag kan prata med någon, inte med någon i hela jävla världen.

En gång när jag kände såhär nämnde jag det på Facebook, något om det smått ironiska i att jag satt och svarade på mail från ledsna tjejer och försökte komma med råd men själv inte hade någon jag kunde ringa eller maila. Då blev förstås vissa av mina vänner sårade eller stötta och andra, som jag inte känner, skrev ”maila mig!”. Och mina vänner har rätt att bli stötta och de jag inte känner är hemskt rara som uppmuntrar mig att maila dem, men det funkar inte så. Inte för mig.

Jag behöver prata med Fanny men det går inte och det är ju liksom både problemet och själva orsaken till problemet. Om ni fattar.

Självklart vet jag att jag får skylla mig själv som inte vill prata med någon av dem jag skulle kunna prata med, jag vet jag vet jag vet, men det känns ändå så satans orättvist att jag inte har någon, att jag ska behöva vara såhär trasig och rädd och ha så ont och så finns det ingen som kan hjälpa mig. Det spelar ingen roll att det är mitt eget fel, att det är jag som inte vågar eller vill eller kan berätta för någon, det spelar ingen roll alls för känslan är densamma alldeles oavsett.

Jag känner mig bara alldeles, alldeles ensam. Ofta. Ibland blir det övermäktigt. Jag antar att just nu är ett sådant tillfälle.

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Övermäktigt.

  1. Hanna skriver:

    Jag tycker att du sätter ord på det så himla bra. När jag började nian i en ny skola och människor skrek ”rainbow” efter mig i korridorerna (så himla löjligt egentligen) och flyttförlorat min allra bästa kände jag en millimeter av det här, och man vet ju att det finns andra, att det är en själv som är felet, men det blir ju inte bättre för det. Och när jag efter att ha flyttat tillbaka och gått ut nian och började på gymnasiet här i Borås och förlorade henne en gång till (fast den här gången av ifrånväxande utan att jag ville det) blev det samma sak igen.Det är ju, som sagt, bara en millimeter av din sorg. Men det ÄR så himla orättvist och visst är det våra fel, kanske, att vi inte öppnar upp oss och hittar några som kanske kan vara lika bra, men det fungerar ju inte så. Inte förrän sorgen blivit något som man kan stå ut med, i alla fall. Och det är dumt att ta på sig skuld över att man inte fungerar så, för man gör bara inte det.Kram.

  2. Kim skriver:

    Du är inte ensam om att vara ensam, om det är någon tröst.. : / Fast det är du säkerligen medveten om med tanke på alla ledsna tjejers mail du får.

  3. Camilla skriver:

    Jävla skit att behöva känna sådär. Synk, om så en tråkig sådan, just i denna afton.Har du provat att skriva brev / mail / sms? När jag förlorade min första vän, vid 9 års ålder, kom jag på att man kan skriva brev och sedan bränna dem – för då lär orden komma högre upp i himlen än annars. Ibland är ens egna ritualer de bästa, bara man kan hitta dem. Kram, från långväga.

  4. Tiia skriver:

    Annika: Jag förstår verkligen hur du känner..!

  5. Petertoo999 skriver:

    Annika! När du är lite sorgsen, så måste jag tyvärr berätta något så du ler lite…Jag har en kompis, en väldigt bra kompis. En gång när han jobbade, han jobbade på en verkstad, då var det en arbetskamrat som var fräck emot han. Han sa åt arbetskamraten och sluta tracka honom, men arbetskamraten bara fortsatte. Då tog min kompis och lyfte upp honom och la han över sina knän, sen gav han honom några riktiga rapp på arslet..Arbetskamraten började grina, och polisen kom till verkstaden också..Fast min kompis åkte inte dit, alla stod där som fån…Hahahhahah

  6. Sara skriver:

    Jag vet hur det känns att må dåligt och vara ledsen. Man känner sig så ensam, rädd och liten. Och världen är så stor… Och det gör ont. Man vet inte hur man ska klara av smärtan. Man är lite känsligare och lite skörare än de flesta. På ont men också på gott. Kramis

  7. jessica skriver:

    Det finns så mycket jag skulle vilja skriva till dig, för att trösta eller hjälpa dig hitta en väg ut ur sorgen och ensamheten, men sen inser jag att det bara är löjligt, det blir bara klyschor.. för det finns ju inget enkelt sätt, dessvärre. Jag tror också att enda sättet är att du får gå igenom det och bearbeta det hemska inifrån dig själv. Det som hänt dej ÄR orättvist och du har rätt att tycka så, känn inte dåligt samvete eller besvikelse på dej själv över att du inte kan vända dig till din omgivning. De hjälper förmodligen till för att du skall klara av livet och vardagen så mycket som du gör, men allt tomrum kan de ju inte fylla, hur mycket de eller du skulle vilja att de kunde det. Det var ett bra tips från Camilla, att skriva brev till den du saknar, om du inte redan gör det. Det kanske lindrar för stunden och allt som gör den hemska resan att leva vidare efter att ha förlorat en älskad lite mindre snårig är ju bra.. Ta hand om dig, kram

  8. Petertoo999 skriver:

    Annika, jag ber om ursäkt som vanligt. Den där kompisen, ja, vad säger man! Förra året så ringde han mig och frågade om jag inte kunde hjälpa han och slipa ett bord. Jag och min minsta dotter åkte dit, hon och jag började och slipa bordet, vi höll på i 3 timmar, kompisen såg man inte ryken av…Sen när vi nästan var klara så dök han upp. Var har du varit frågade jag? Jag har varit på IKEA och ätit. VA I HELVETE! Va säger man om sådana polare?

  9. Maria skriver:

    Åh Annika, för att prata om nåt som gör dig så bra: Jag kände att det var nåt skevt med Amanda Schulamans inlägg om hur säker hon var på sin roll som djup tänkande människa, jag förstod vad hon ville ha sagt men på nåt sätt kändes det fel, liksom… ytligt. Men det var inte förrän jag såg på fb om vad du sagt om inlägget som jag kunde sätta fingret på det! Klockrent! Du borde skriva om det i bloggen. Och nej, det är inte taskigt:)

  10. Alina skriver:

    Söta fina du! Stor kram från mig.

  11. Elin skriver:

    Jag är sådär tycker om att lyssna jättemycket men hatar att prata själv, jag går faktiskt hellre runt och mår dåligt än pratar om det (eller så skriver jag), men jag vet att jag alltidalltid har en bunt med vänner att luta mig tillbaka på om det skulle vara så och det är ju alltid skönt.

  12. Ulrika skriver:

    Titta, jag skrev alldeles exakt samma tankar och det var två år sedan, men det har inte gått över än.http://ulrikasandberg.blogspot.com/2008/02/jag-sg-en-krokus-idag-men-nej-inte-ens.htmlDet är nog bara att inse att man är en ”sån där ensam”. Det blir bättre och sämre men försvinner aldrig.

  13. Sofia skriver:

    Annika, jag vet att det kanske verkar fånigt och att det kanske inte hjälper alls för just dig, men när min morfars fru (inte min riktiga mormor) dog, så sa min mentor att det kan kännas skönt att skriva ett brev till den personen. Först tyckte jag att det var urlöjligt, för jag skulle ju knappast få ett svar eller ens veta att hon läst det, men min mentor stöttade mig och efter ett tag skrev jag det där brevet. Det kändes så skönt att få skriva till henne, att få skriva om ingenting och allt och känna att det viktigaste egentligen inte var svaret, utan att bara få skriva av sig och öppna sig för någon – öppna sig för henne. Hoppas att du mår bättre nu. All kärlek och värme till dig ❤

  14. Astrid skriver:

    Det är för att det gör så jävla ont att sätta ord på sina känslor och eftersom man måste prata mycket, för att den andra ska förstå , blir det mycket smärta med många ord.

  15. M J skriver:

    Jag förstår hur du känner eftersom jag har det likadant. Den vän jag hade dog dock inte, men hon försvann, övergav mig. Vilket nästan kan kännas värre ibland, att hon finns där ute, men ändå inte finns för mig. Jag hoppas att det övermäktiga försvinner för dig snart ❤

  16. lovisa skriver:

    vi läsare finns här och känner lite med dig någonstans.du är så himla himla himla bra annika, glöm inte det<3

  17. C skriver:

    Jag är där nu jag med. Inget hemskt har egentligen hänt, men jag känner mig så deppig å nere och jag har ingen att prata med. De finns ju där, mina vänner. Men jag kan inte prata med dem om det här. Det känns dumt å ensamt å jag vill prata med någon. Jag vet bara inte vem som skulle orka lyssna förutom mor min.

  18. Sofia skriver:

    Känner såååå mkt igen mig. Kram!

  19. Anna skriver:

    mm, jag vet men det är nog så det är. En av mina väninnor sade häromdagen till mig, att även om hon förstår och kan relatera till hur jag känner, så kan man ju aldrig vara ”inne i någon annans huvud” liksom. I den största sorgen är man alltid ensam. Men det är fint ändå att veta att det finns folk som ändå önskar att de kunde vara inne i ens eget huvud, att de kunde dela bördan. Det verkar som om du har sådana personer omkring dig också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s