Den här veckan – och förra veckan – i Sofis mode.

dödsångest.jpg

shea marie.jpg

Den här veckan handlar det om sorg igen i Sofis mode. Jag kämpar verkligen för att det ska bli mindre av den varan, både i tidningen och i mitt liv. Men det är då själva fan vad svårt det är att styra över. Jag kan sitta vid datorn i timmar och försöka skriva om något helt annat, men orden som kommer ut handlar ändå om saknad, förtvivlan, orättvisa. Ni behöver inte tala om för mig att det blir tjatigt, jag vet, jag vet jag vet jag vet. Det blir tjatigt för mig också. Det är lite som att mitt hjärta gått i baklås, och det spelar liksom ingen roll att hjärnan fungerar, för utan hjärtat blir det ändå ingenting vettigt skrivet.

Som ni ser försökte jag väga upp deppig text med leopardmönstrade skor och tonårstrasiga jeans bland vackra vårblommor. Gick väl sådär. Men det är tanken som räknas osv.

Bloggporträttet handlar om Shea Marie, en riktig sådan där ”fånga dagen”-tjej som är precis hur trevlig som helst. Alltså verkligen kaliforniskt superövertrevlig. Jag är personligen väldigt förtjust i den sortens glättiga niceness, åtminstone i små doser – ett välkommet avbrott från all hipp ironi och syrlig cynism.

Förra veckan var jag som några av er kanske märkte uppe hos mormor och morfar i Norrbotten, och missade att lägga upp skärmdumpar från den veckans tidning. Vill därför passa på att länka även till Christoph som man kunde läsa om i förra numret. Han är hemskt söt och hans favoritserie är How I Met Your Mother, som ju råkar vara min favoritserie också (och som jag skriver om i veckans krönika, kom jag på nu). Alltså gillar jag honom. Jag är sååå lättflirtad.

christoph.jpg

kusiner.jpg

Förra veckans krönika handlade om mina underbara kusiner som jag åkte och hälsade på för allra första gången nu i april. Bland det bästa jag har gjort på evigheter.

Just det, nu ska jag nog jobba vidare. Laterzzz!

 

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Den här veckan – och förra veckan – i Sofis mode.

  1. Lina skriver:

    Jag brukar kunna läsa skärmdumparna, när det inte går springer jag iväg och köper tidningen. Men hur ska jag göra det när tidningen inte finns i affären längre? Nu får jag ju aldrig reda på hur du hade det i Seatlle. Buuhuu =( Kram!

  2. jos skriver:

    Hej, sorg är ju sjukt tjatigt, men det kan det få lov att vara. Jag känner igen det. Man liksom fastnar i det och blir besatt. Inte av sorgen i sig. Men allt som ryms där i. Hur det kunde ha blivit. Allt som varit. Att livet fortsätter. Allt det där. ps. jag gillar dina inlägg om dina katter. ds.

    • Annika skriver:

      Precis så. Och jag känner att ju mer jag märker att folk tycker att jag borde gå vidare, desto mer fixerad blir jag vid att hon är borta.

  3. Ämma skriver:

    Du lovade ju resten av dina krönikor som du la upp innan du åkte till Amerika, eller missade jag när du la upp resten?😦

    • Annika skriver:

      Grejen är att de tar väldigt lång tid att fixa, och jag har inte lyckats hitta den tiden. Vill inte bara hinna lägga upp en eller två och sen ta paus igen. Som det är nu har jag svårt bara att hinna skriva mina jobbtexter. Sorry att ni får vänta!

  4. lovisa skriver:

    de här krönikorna är så sjukt himla bra och fina.alltså tusan vad bra du är annika!jag känner igen dödsångestkänslan, för mig är den abstrakt.du satte ord på precis vad jag kände för några år sedan när jag skulle sova, nu är det mer sällan tankarna kommer för mig, som tur är.jag beklagar din sorg otroligt mycket.(förra veckans, om dina kusiner är också himla himla bra. kände igen mig även där på något vis, trots att det inte hänt mig, men liknande kanske)kram

    • Annika skriver:

      Tack snälla rara fina du.Jag tror att dödsångesttankarna hör vissa perioder i livet till. För mig kommer de mer sällan när jag är lycklig. De var som värst när jag var i ett förhållande som inte alls kändes rätt, det var som att jag var extra rädd att dö innan jag hunnit leva.Kram❤

  5. Ulrika skriver:

    Dina krönikor är fantastiska och jag njuter av varenda en. Oavsett om de handlar om sorg eller inte. Jag förstår att du önskar slippa den där repetitiva sorgkänslan, och jag beklagar verkligen att du måste lida så mycket, men du ska i alla fall veta att du inte behöver ursäkta dig för att det blir tjatigt – du lyckas alltid trollbinda med dina ord, hitta en ny vinkel, ge en ny insikt. Det är ganska – nej inte ganska, extremt – skickligt att lyckas ge en verklig läsupplevelse i krönika efter krönika. och nu känner jag att jag också måste ge mig in i hela den där egentligen fåniga kattdiskussionen: klart att du ska få blogga om dina älsklingar! Jag har då aldrig trott att varje kattinlägg ”tar plats” från någon av dina fantastiska texter eller foton, och då spelar det ju liksom ingen roll, det är bara att strunta i de inläggen om man inte är på humör. Även om de inte är de inlägg jag personligen ger mest tid så gör de mig alltid glad. för att de känns så mänskliga och glada. liksom, att när livet gör sådär fruktansvärt ont och man vet vad man inte ska ta sig till, ja då kanske inte problemen löser sig bara för att man får fotografera sina underbara katter, men de känns lite lättare i alla fall.nu babblar jag, förlåt.🙂

    • Annika skriver:

      Men du är ju bara underbar. Förstår inte vad jag gjort för att förtjäna kommentarer så fina som den här. Tacktacktacktack för att du orkar läsa vad jag skriver och dessutom bryr dig tillräckligt för att dela med dig av alla de här vackra orden. TACK.

  6. Jossan skriver:

    Jag tycker väldigt mycket om dina texter om sorg. Det gör ont att läsa dem eftersom jag kan relatera till dem. Jag förlorade min pappa i cancer i december och försöker nu lära mig att leva i en tillvaro där han inte finns. Ibland känns det som att du sätter ord på mina känslor…

    • Annika skriver:

      Åh, kära du, så hemskt, hemskt ledsen att höra om din pappa. Jag förstår inte hur man ska klara av att leva i en värld där alla man älskar när som helst kan tas ifrån en, jag förstår bara inte. Men eftersom människosläktet ännu inte gått under så klarar de flesta uppenbarligen av det. Önskar bara att jag visste hur.

  7. Linda skriver:

    Det är inte tjatigt.

  8. Lii skriver:

    Jag har följt dina krönikor i något år nu, det har blivit så automatiskt eftersom tidningarna dimper ner på jobbet och jag mellan 6 & 7 på morgonen inte har jättemycket att göra. Oftast.Så fick jag för mig att kolla upp din blogg idag, för att få läsa mer. Jag tycker nämligen om det du skriver, det gör mig glad att en krönikör inte alltid måste skriva ”jag-är-lyckligast-i-världen” texter för att få vara just krönikör.Jag har haft ett ganska långt uppehåll från mitt skrivande, jag har känt mig död. Är dock påväg tillbaka då jag vet att orden hjälper mig bearbeta och gå vidare. Så skriv på, jag älskar att läsa dina texter!Och det var bara det jag ville säga egentligen..Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s