I veckans Sofis mode.

förebildskrönika.jpg

anjelica.jpg

I veckans Sofis mode handlar krönikan om det här med att vara en förebild. Den utspelar sig under den endagsutbildning jag gick för att bli mentor och skrevs innan jag fattat beslutet att hoppa av programmet. Nej, jag kommer alltså inte att vara mentor. Det visade sig vara något helt annat än jag föreställt mig, och när tjejen jag skulle varit mentor åt var den enda som inte dök upp på första träffen tog jag det som ett tecken på att mentorsprogrammet i själva verket inte var för mig.

Jag uppfattade mentorsprogrammet som en chans att få dela med mig av mina erfarenheter till en person som är i behov av hjälp och stöd. I stället slogs det fast på utbildningen att det inte alls skulle handla om problemlösning i någon form, utan att man bara ska vara ”helt vanliga kompisar” och umgås varannan vecka. Ungdomarna man skulle matchas med är de som själva anmält sig och vill ha en äldre kompis, inte – som jag antog – fått mentorsprogrammet rekommenderat av exempelvis lärare eller kurator som uppmärksammat att personen kanske är i behov av yttre stöttning. Jag tycker att även ”kompisvarianten” av mentorsprogrammet låter som en utmärkt idé, men ärligt talat – jag har redan vänner som jag hinner träffa alldeles för sällan, och många fina tjejer som mailat mig och som vill ses. Det känns klokare att ägna tid åt er som valt att höra av er till just mig, som faktiskt vill ses och prata, än åt någon som bara blir ihopparad med mig och inte dyker upp på vårt första möte.

Bloggporträttet handlar om Anjelica och hennes intressanta liv, hälsa på henne här!

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till I veckans Sofis mode.

  1. A skriver:

    Låter som ett klokt och välgrundat beslut. Jag kan slå vad om att många med mig mer än gärna skulle vilja träffas för att utbyta tankar och funderingar. Du skulle med stor säkerhet bli fullbokad på nolltid. Vad det än blir i slutändan är jag övertygad om att du kommer göra, och redan gör, stor nytta för tjejer runt om i landet genom att dela med dig av ditt livs både ljusa och mörka sidor. Det du gör är fantastiskt, tvivla aldrig på det! Glöm dock inte bort dig själv i detta, du ska göra det som känns bäst för dig och du måste vara rädd om dig!Stor kram/A

  2. emma skriver:

    Du ar allt bra klok du, Annika. Later som att du fattat ett bra beslut – familj, vanner och du (saklart) kommer forst! Men det betyder ju inte att det inte kommer fler chanser. Mojligheter som passar din mentor-bild lite battre. Och forsok att inte tvivla – du ar ju fantastisk! Och genom att dela med dig din helhet (det positiva OCH det mindre positiva) kan man inget annat an kanna sig inspirerad och alska hur fin du ar. Arlighet och sann karlek/vanskap vinner i langden, sa ar det bara. Ta hand om dig, underbaring! ❤

  3. A skriver:

    Mmm. Men: Även det officiella mentorprogrammet inom Mentor Sverige går ut på att ”vara en vuxen vän”, snarare än att ”undervisa”. En vän delar ju med sig av sina erfarenheter på ett naturligt sätt, och får den unga personen att känna sig sedd. Det är otroligt viktigt att ha vuxna vänner utanför familjen. Det stärker självkänslan och kan göra otroligt stor skillnad för en ung tjej/kille som antingen blir rekommenderad att skaffa mentor, eller helt själv känner behov av att träffa en vuxen som lyssnar och finns där då och då. En mentor är en vuxen vän som ger av sig själv; sin tid, sina tankar och sin trygghet. Kolla in Mentor Sverige, där drottningen är styrelseordf. De har superbra resultat. genom att ”bara” vara vuxna vänner.

    • Annika skriver:

      Alltså, mentorsprogrammet hör ju till Mentor Sverige och jag har läst allt som finns att läsa om organisationen. Men ansökningsblanketten och intervjun var upplagd på så sätt att jag uppfattade det som att de ungdomar som får en mentor är de som ligger i riskzonen för olika typer av problem – ätstörningar och mobbning togs upp som exempel. Jag trodde aldrig att det handlade om att ”undervisa”, men i mina ögon är det en enorm skillnad på att finnas där som stöd åt någon som är i behov av hjälp och på att fika med en tjej som är glad och nöjd med sitt liv men tycker att det är roligt med en vuxen kompis. Allt det du skriver låter kanon och det var ju just därför jag blev intresserad av mentorsprogrammet, men jag upplever verkligen inte att det levde upp till sin egen – och din – beskrivning. Jag kan tyvärr inte ge alla anledningar till varför jag blev besviken, eftersom jag inte vill lämna ut de berörda personerna. Men jag kan säga att det fanns en hel del att vara ordentligt missnöjd med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s