Om det där med ett hälsosamt liv.

Cissi Wallin tar tag i sin hälsa och börjar träna, läser jag hos bloggkommentatorerna.

Klickar in mig på hennes nya träningsblogg och imponeras. Alla som gör seriösa ansatser att börja sköta om sina kroppar på ett hälsosamt sätt imponerar på mig. Själv skulle jag aldrig kunna göra så – varje gång jag bestämmer att nu jäklar ska jag bli sådär vältränad och sund går det åt skogen direkt.

Det är som att jag bara har två lägen: antingen äter jag vad jag vill när jag vill och struntar helt i allt vad motion heter, eller så går jag all in och väcker en massa gamla demoner till liv och efter några dagar knaprar jag morötter och suger på isbitar och löptränar sex timmar om dagen. Okej, nästan i alla fall.

För om jag inte får äta chips och kanelbullar borde jag ju inte äta bröd heller, eller pasta och potatis; kött, fisk och grönsaker funkar men orka ställa sig och laga kött eller fisk åt sig själv, nä, och några grönsaker har vi inte hemma förutom en påse morötter men de är ju nyttiga åtminstone, har man någonsin sett en kanin med glasögon eller vad är det man säger ehehehe det får räcka med en morot och så kanske ett äpple till middag, om man skulle ut och springa kanske, de där knäskadorna jag har lär väl ha läkt vid det här laget och annars tja well vill man vara fin får man lida pin så det så.

Ungefär så blir det. Varje gång. Inte så mycket ”ta tag i min hälsa” utan mer ”hej ätstörningar, long time no see”.

Annars fungerar maten bra. Ronnie står för den mesta matlagningen (lagar jag mat blir det fläskpannkaka nio gånger av tio, tionde gången lax i ugn) och han lagar vanlig, god, bra mat. Att det blir hamburgare, pizza, godis, glass, kakor och chips då och då gör mig ingenting, ibland måste det få vara enkelt och jag vill inte hålla på och välja bort sådant som är gott. Så länge det inte ersätter mat eller äts varje dag känns det helt lugnt.

Värre är det med träningen. Mitt knep är att röra på mig så mycket som möjligt utan att det känns som motion – jag dammsuger, möblerar om, ansar buskar och träd, rensar ogräs, klipper och trimmar gräset, oljar in verandorna, målar, leker med katterna, promenerar iväg för att hälsa på korna och hästarna. Det som kallas vardagsmotion, antar jag.

Häromdagen provade jag att slöcykla på Ronnies träningscykel medan jag såg på Glee. Det gick faktiskt ganska bra. Har jag någonting annat att koncentrera mig på blir det inte att jag håller koll på distansmätaren och kaloriräknaren (JAG HATAR KALORIRÄKNARE, nästan lika mycket som jag hatar måttband). Jo, som sagt, det gick ganska bra – tills jag klev av cykeln efter en dryg halvtimme och bara ”nämen om man skulle ge sig ut och springa!”. Och så gjorde jag det. Sprang tills knäna värkte och lungorna gav ifrån sig läskiga pipljud (ska väl dock tilläggas att det tog inte många minuter innan det hände).

Det här med måtta, alltså. Att det ska vara så förbannat svårt.

Ändå. Jag försöker påminna mig själv om hur otroligt mycket bättre det är nu än för bara några år sedan. När jag inser hur skevt mitt förhållande till min kropp, ätande och träning är känns det alltid så hopplöst, men det har gått framåt. Det har det verkligen. Bara som en sådan sak att jag faktiskt äter nästan alla måltider även när jag är ensam, att jag ser mig själv i spegeln och trivs med det jag ser utan tankar på allt som borde förändras. Att jag på riktigt vill röra på mig, inte för att jag vill ha snyggare/smalare/fastare kropp, utan för att jag vill vara frisk och stark och orka mer.

Tydligen har vissa kritiserat Cissi för att hon genom sin nya träningsblogg skulle vara något slags dålig förebild (surprise, surprise). Att hon inte borde lägga fokus på att komma i form, eller åtminstone inte vara öppen med att hon gör det, eftersom det redan fokuseras alldeles för mycket på våra kroppar och hur de ska ”förbättras”. I så fall är jag förstås lika illa som skriver det här inlägget. Återigen, en balansgång – är det kanske bättre att inte alls prata om de problem vi har med självförtroende, utseende, hälsa och mat? Där måste vi alla komma fram till vad vi tror och tycker, och själv är jag – som ni kanske har märkt – av åsikten att det allra bästa är att prata om det. Det bra och det mindre bra. Problemen, tankarna, förvirringen.

En sak är helt säker: att sträva efter en frisk, stark och sund kropp som mår bra och gör livet lättare att leva är aldrig dåligt. Det är att ta ansvar.

Lika säkert är att man inte uppnår den där friska, starka, sunda och välmående kroppen genom ångest, fixering, svält eller överdriven träning. Allt handlar om balans. Själv väger jag hela tiden över åt det ena eller det andra hållet. Men det enda man kan göra är att fortsätta balansera.

Annonser

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Om det där med ett hälsosamt liv.

  1. Candy skriver:

    Tack för detta inlägg. Det behövs. ❤

  2. Bella skriver:

    Visst är det så! Hade själv anorexi i runt åtta år inna jag med hjälp av Gud och familj blev ”frisk” (vården gav inte så mycket, speciellt inte dagvård osv). Nu, flertalet år senare, så börjar man glömma hur det faktiskt var. Men, jag har nog accepterat att jag helt enkelt får leva med en extra skörhet vad det gäller just mat, kropp och vikt. Min träningsform är en lugn promenad varje dag, fungerar bra. Provade på zumba för ett tag sedan, med lade ner när jag märkte fixeringen som började växa fram. För övrigt, ett av de bästa beslut jag fattat var att slänga ut vågen! Har inte vägt mig på flera år, och det är en befrielse! Är för närvarande gravid, och känner mig mer rofylld än någonsin vad det gäller min kropp och vikt. Jag vet att många faller tillbaka till sin ätstörning under en graviditet, men för mig är det en ren fröjd att se magen växa. Nu slog mig en tanke. För flera år sedan, så skrev du om barnlängtan i din blogg. Jag skrev då ett inlägg om att jag och min man var ofrivilligt barnlösa och skulle påbörja ivf (provrörsbefruktning). Nu, cirka tre år senare, så är jag gravid efter vårt sjätte försök med ivf. Vi fick avbryta våra adoptionsplaner (det får bli nästa barn). Är inte en regelbunden bloggläsare alls, men din blogg tittar jag in på då och då. Tycker om ditt sätt att skriva!Och sibiriska katter är underbara! Känner en fantasiskt silver-sibbe, underbart vacker!

    • Annika skriver:

      Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vad glad jag blir för er skull! Grattis, grattis, grattis till lilla bebisen i magen! Och så skönt att du känner att graviditeten ger ro och harmoni, så hoppas och tror jag att det blir för mig också om jag en dag lyckas bli gravid. (Barnlängtan finns här mer än någonsin, men som du så väl vet är det inte direkt lika lätt som att klicka hem ett par skor på nätet…)Jag väger mig aldrig, har inga tankar på att göra det. Jo förresten, när jag behöver få reda på vad väskor väger innan resor, och när jag väger katterna! Men så har jag också legat på samma vikt sedan jag började äta normalt för många år sedan. Ja, sibiriska katter är nog vackrast av alla. Jag är inte ett dugg partisk, lovar! 😉

  3. Clara skriver:

    Vad jag känner igen mig! Vardagsmotion är förmodligen, som du skriver, det enda vettiga. Ska bara skaffa mig hus och trädgård först 🙂

  4. Stella skriver:

    Jag känner igen mig alltför väl i det du skriver. Det är några år sedan jag blev frisk från anorexin men jag kan än idag inte träna på ett normalt sätt. Så jag tränar som besatt i perioder och är helt stillasittande i perioder. Det ena väger upp det andra och gör att jag aldrig insjuknar i anorexi igen, men särskilt hälsosamt känns det ju inte. Jag borde skaffa en hund att gå ut och gå med istället och inse att jag kanske aldrig kan bli något mer än en vardagsmotionär.

  5. Agnes skriver:

    off topic men: fan vad bra din nya header är!i övrigt, välskrivet inlägg!

  6. Lisa skriver:

    Bra inlägg! Jag känner igen mig, för mig slår det också lätt över. Jag väger mig aldrig, jag bantar inte men försöker äta enligt GI och det fungerar rätt bra. Men jag måste hela tiden vara försiktig och tänka mig för så att jag inte halkar dit. Balans is the shit. Kram

  7. miriam skriver:

    Gud så bra skrivet!Känner igen mig så sjukt mycket i det här inlägget!

  8. emma skriver:

    Precis sa! Hejaheja!

  9. Cat skriver:

    Precis sådär är det ju. Allt eller inget, på något sätt. Jag hade anorexia och bullimi när jag var yngre och tänker jag att nu ska jag sätta igång och träna och bli hälsosam så faller jag tillbaka till hälften direkt. Jag gör som du, saker som jag inte ser som motion och äter vad jag vill när jag vill, hur nyttit eller onyttigt det än är. Och vågen har jag bara ställt mig på hos barnmorskan när jag varit gravid 🙂 Jättebra skrivet!

  10. revital skriver:

    you blog is perfect! I really like how honest and personal it feels…http://revi-pinkillusions.blogspot.com/

  11. Hannapanna skriver:

    Bra skrivet Annika! Tror det var ett viktigt inlägg för många unga tjejer (och killar) som läser den här bloggen. Visst att man ska träna och må bra, men risken att det blir överdrivet finns också och måste beaktas. Publicera gärna ett liknande på Debatt, Sofismode eller på Aftonbladet. Jag tror det behövs!/ Hanna

  12. anydaynow skriver:

    Bra skrivet med hög igenkänningsfaktor. Tyvärr tror jag aldrig att man (iaf jag) kan bli helt fri från det där; har man en gång haft en ätstörning så måste man nog alltid göra ett aktivt val för att inte ska falla dit igen.Själv har jag sedan ungefär ett halvår tillbaka börjat gymma & springa tre ggr i veckan. Det har tagit mig flera år att ens våga ta det steget. Dock så försöker jag fortsätta äta som tidigare, onyttigheter och precis vad jag känner för.Som sagt, tror jag kommer få jobba på det här med balans hela livet. Men jag känner mig iaf starkare, piggare och gladare efter att ha börjat träna igen. Och man får ju ut så otroligt mycket mer av träningen om man har påfyllda energidepåer – en helt annan värld jämfört när jag svalt och hårdtränade!

  13. Christina skriver:

    Hatten av Annika! Allt du skriver är klockrent. Jag är säker på att många känner igen sig. Jag gör det iaf. Av/På. Balansen. Ibland kan man balansera riktigt länge, sen är det något, som jag aldrig riktigt förstått, som gör att man trillar dit. Varför ska lagom vara så svårt?Stor kram till dig, tack för att du delar med dig/Christina

  14. Jossan skriver:

    Jag är ännu en fd anorektiker som tänkte ge min syn på det hela. Träning blev min väg från anorexian. Då vården inte hjälpte ett dugg nådde jag och min mamma en överenskommelse att jag, om jag gick upp från 39kg till 45 kg och höll mig där skulle få börja träna igen. Gick upp de där 6 kilona väldigt fort och började träna igen och istället för att fixera mig på hur fet och fel min kropp var började jag uppskatta den för vad den kunde prestera fysiskt på gymmet och i löparspåret. Jag fortsatte att gå upp i vikt och nu 7 år senare väger jag runt 60kg skulle jag tro (väger mig inte) och känner att min kropp ger mig så mycket glädje genom träningen att jag i gengäld ger den energi kroppen behöver tillbaka.

  15. Amanda skriver:

    Superbra skrivet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s