Varför små katter inte hör hemma i höga träd.

stackarslillan.jpg

Alltså… Sotis. Jag hatar honom! Hatar!

Sotis är alltså våra grannars katt, som höll på att kosta Lillan livet tidigare i år. Och han ger sig inte. Jag vet att katter bråkar om revir, men han är faktiskt galen. Jag börjar misstänka att han i själva verket är en lejd kattyrkesmördare som fått i uppdrag att röja Biianka ur vägen. ”Städa bort henne”, om ni så vill.

Jag satt vid köksbordet och jobbade med ytterdörren öppen när jag hörde ett mjaaaaaaaaaaaaaaooooooooo och ett gäng väldigt olycksbådande ljud, rusade ut och fick syn på Sotis halvvägs upp i vår enorma tall precis utanför huset. När han hörde mig skrika och svära klättrade han ner och for iväg som en svart blixt, och kvar i tallen, högt, högt upp, satt Lillan.

Don’t get me wrong, Lillan är asduktig på att klättra. Uppåt. Det är att komma ner som är problemet. Basse däremot är som en gigantisk ekorre, han kastar sig mellan grenarna som ett riktigt proffs, honom behöver man aldrig oroa sig för. Men enda gången Lillan varit riktigt högt upp i ett träd fick jag klättra upp och hämta henne – min mamma var inte direkt överförtjust när hon fick höra det. (Vem som bar ansvaret för att Lillan satt i trädet den gången? Gissa. Gaaaah. Sotis.)

poorkitty2.jpg

Nåväl, inte mycket annat att göra än att hämta en stege, klättra upp så högt som möjligt och påbörja övertalningen. ”Såååja lilla liten, duktig kisse, kom ner till mamma nu! Jaaa, kom igen! Kom igen, Biankis! Duuuktig katt!”

Ni kanske tycker att det är en smula opassande att jag har bilder av det här förloppet. Borde jag inte fokusera mer på att få ner min vettskrämda katt och mindre på att fånga henne på bild? Jo, det ligger något i det. Men till mitt försvar så stod jag inte direkt på den där stegen och lockade i fem minuter. Jag stod där i tre timmar. Av dessa tre timmar var ungefär två timmar och femtiofem minuter fullkomligt händelselösa. Biianka klev runt på sin gren och såg olycklig ut, jag gjorde min koooom-till-mamma-söta-raring-grej. Det blev lite tröttsamt i längden, jag hämtade kameran för att ha något att sysselsätta mig med. Don’t be hatin’.

poorkitty3.jpg

Men kolla! Duktiga, duktiga lilla katt! Jag var alldeles till mig förstås, även om jag försökte påminna henne om att det inte går så bra att klättra sådär. ”Liten, kommer du ihåg vad vi har övat på? Rumpan först! Snälla rara, andra hållet! Rumpan föööörst!”

poorkitty4.jpg

Jodå, ett par grenar tog hon sig förbi. Men sedan fanns det liksom inga grenar kvar. Bara väldigt, väldigt, väldigt mycket stam.

poorkitty5.jpg

”Jaha… ånurå?!?”

Under hela den här tiden hade Basse hängt på marken och sett orolig ut, så jag sa åt honom att han väl kunde göra ett försök att klättra upp och hjälpa sin lillasyster att komma ner.

poorkitty6.jpg

Det gjorde han så gärna. Och han kanske inte var till särskilt stor hjälp vad gäller att få Lillan att klättra ner, men han höll henne åtminstone sällskap…

poorkitty7.jpg

…vilket jag var väldigt tacksam över, för vid det här laget hade Lillan börjat bete sig väldigt underligt. Jag var lite rädd att hon förlorat förståndet där uppe. Som ni ser så stack hon ut tungan och spärrade upp ögonen, och dessutom gav hon ifrån sig obehagliga, gälla pip.

poorkitty8.jpg

Men jag hade inte behövt oroa mig! Hon hade inte alls blivit tokig – raka motsatsen, faktiskt. De konstiga ljuden och minerna betydde bara att hon fått en idé! En strålande idé, faktiskt. En tanke hade ploppat upp i hennes vackra huvud, och den lät ungefär såhär: ”rumpa”… ”först”…

(Jag tänker inte tjafsa om att vi faktiskt pratat om det här med att klättra med rumpan först typ tio tusen gånger. Hon är ju faktiskt en katt, och katter har annat för sig än att lyssna på vad deras mammor säger hela dagarna.)

äntligen.jpg

Wohoooo! Smarta duktiga lillkatten! Hon behövde inte ta sig många meter innan jag kunde fånga upp henne och klättra ner från stegen med min tjej i famnen. Och efter några minuters pussar och kramar och lite kattmat var hon pigg och glad igen, redo för nya äventyr. (Basse tog sig såklart ner lätt som ingenting.)

Den där Sotis, alltså. Gaaah. Sotis.

Nu måste jag laga lunch innan jag svälter ihjäl. På återseende/laterzzz!

Om annikamarklund

Kattgalen lantis med författarambitioner.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Varför små katter inte hör hemma i höga träd.

  1. Jessica skriver:

    Skrattar & har tårar i ögonen samtidigt när jag läser detta. Känner igen skräck, maktlöshet och massa andra saker när jag minns liknande skräckinjagande äventyr som min Måns hade för sig. Trilla ut från fönster på 3e våningen på vältrafikerad gatan i stan va hans grej… *skräck*Ha’de bäst & krama missarna🙂

  2. Linda skriver:

    Åh, det här var det sötaste jag sett på länge. Skönt att det slutade väl!

  3. Veronika skriver:

    Hahaha. Med huvudet neråt? Det roligaste jag sett tror jag. Galen katt. Bra att hon förstod grejen till slut.🙂

  4. Marie skriver:

    Naaaww!! Känner igen känslan.Fint och kul skrivet🙂 Kram kram

  5. Rumlan skriver:

    Ååååh men herregud, så sött att jag dör. Vad fint att hon kom ner❤ Och JÄTTEFINA bilder!

  6. Alina skriver:

    Alltså, JAG ÄLSKAR DINA KATTER!!! Det känns nästan som att man känner dom eftersom att du berättar så fint om dom. Och det är underbart för en allergisk kattälskare som jag!

  7. Josefine skriver:

    Haha, sitter här och ler stort för mig själv. Gud vilken hönsmamma man är med katterna. De kommer ju ner när de blir tillräckligt hungriga.Jobbigt det där med grannkatten. Spruta vatten så fort du ser honom inom tomtgränsen kanske? Så kanske han drar sig för att komma dit?

  8. Woodman skriver:

    Det där är ju en fullkomligt lysande historia. Med bilder och allt. Har inte Aftonbladet någon avdelning för husdjurshistorier? Eller en länk på en kattblogg? Eller varför inte sälja hela klabbet till någon katt- eller husdjurstidning? Ett lysande kåseri med verklighetsförankring.Ge vilddjuren en extra räka ikväll. Det har de förtjänat.

  9. Sofia skriver:

    Hahaha åh, alltså Annika, du har fått mig att tycka om katter! Så himla goa o söta!

  10. Frida skriver:

    vet känslan. man känner sig så sjukt hjälplös!

  11. Sofia skriver:

    Awww, stackars Lillan och dumma Sotis. Men tur att katter ändå är ganska skickliga på att sköta sig själva. Jag hade också en grannkatt en gång som trodde att han härskade över inte bara vår gata, utan vår gård också! Han brukade ligga utanför altandörren i vår tvättkorg och fräsa åt mina älskade katter när de skulle komma hem. *arg*Älskar att du skriver om dina katter så mycket!

  12. Cat skriver:

    Stackars kissen. Men så fin bilden är där hon står på en avhuggen gren och man ser hela trädkronan över henne🙂 Skönt att allt gick bra!

  13. Navigaren skriver:

    Vilket äventyr, fast katten jag växte upp med klättrade huvudstupa ner för träden, eller småsprang snarare.

  14. Marie skriver:

    Gulligt skrivet! Dina katter är lyckligt lottade som har en så snäll matte. Fina bilder på de små tussarna… Kram

  15. Marielouise skriver:

    Haha, jag älskar de pedagogiska pilarna! Är helt kär i dina katter, Sibirer är så himla vackra och fotona lyckas verkligen göra dem rättvisa.

  16. A.Y: skriver:

    Skratt, skratt, skratt! Men inte elakt skratt, OBS! Jag känner igen detdär, kattägare som jag är. Underbart skrivet och fotat!

  17. Josefin skriver:

    Min katt gjorde det där jämt också. Ibland var han borta flera dagar. Då visste man att nu var det något fel. Då skickade fadern min iväg oss barn att leta i alla träd i området. Man brukade hitta honom efter en kvart, högt uppe i ett jävla träd. Där satt han och jamade. Det behövdes en lyftkran till det där, kan jag berätta. Jävla skitkatt. Älskade honom av hela mitt hjärta.Katter alltså, Bästa djuret!

  18. Bex skriver:

    Skrattade hogt nar jag laste texten! Inte for att det var sa roligt att Biianka fastnade i tradet saklart, men for att du skriver sa traffsakert.Forresten, ni kattmanniskor kanske skulle gilla det har videoklippet med en kattunge som jag platade for ett par dar sen: http://thebexist.blogspot.com/2011/06/whats-this.html

  19. MyyZz skriver:

    Helt underbart inlägg, jag hade faktiskt högläsning för min 77åriga mor:-) Lustigt det där med att vissa katter envisas att klättra ner med huvudet före, tydligen så gör Norska Skogkatter så, jag har ett gäng men inga träd så jag har sluppit din situation… Tur att allt gick bra tillslut. Lillan har nog lyssnat lite på mammas tjat iallafall :-):-)Kram till dig o puss till kissekatterna🙂

  20. Andrea skriver:

    Hahaha åh vad jag känner igen det där, fast från ungarna. Min tjej och diskussionerna om rumpan först låter precis sådär, när hon ylar högt uppe i en klätterställning och inte törs klättra ner😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s