Klänning, H&M. Strumpor och hatt, Asos.com. Skor, Jeffrey Campbell/Solestruck.com.
I fredags åt Ronnie och jag göttig restaurangmiddag för att fira att jag numera är en tjej med kontor. Jag passade på att klä upp mig till tänderna i paljetter och slokhatt – det är ju inte varje dag man har anledning att glittra lite.
Jag ägnade helgen åt att flytta och skruva ihop möbler, och igår hade jag min första riktiga arbetsdag i kontoret. Trots att mina förväntningar var skyhöga måste jag säga att de överträffades. Så mycket som jag fick gjort under de timmarna… det hade tagit mig en vecka här hemma! Ja, det känns verkligen som att jag tar kontroll över min situation, mitt arbete, som att jag äntligen kan börja planera inför framtiden efter att ha stått och stampat i snart ett år.
Det allra bästa är att jag tror att det här kan hjälpa mig att genomföra en del förändringar som jag längtat efter, länge. Den sortens förändringar som man måste kunna tänka framåt för att våga driva igenom. Som man måste kunna säga: ”i det långa loppet tror jag ändå att det här är bäst för mig”. Jag har inte klarat av det. Inte kunnat se framåt överhuvudtaget. Varit tvungen att fokusera på att ta mig igenom en dag i sänder. Jag tror att det kommer att ändras nu.
Eh, ja, om jag kanske skulle ta och åka iväg till kontoret någon gång! Fastnade framför ”World’s Strictest Parents” på TV4 – samma princip som ”Ung och Bortskämd” men oerhört amerikanskt, kristet och med garanterat lyckligt slut. Två tjuriga tonåringar med värdelös attityd skickades till en (till synes) ”perfekt” kärnfamilj i den amerikanska södern, fick mocka skit (killen), diska (tjejen), säga ”yes ma’am” och ”yes sir”, lära sig ett och annat om etik och moral, för att sedan få rida hästar (tjejen) och spela baseball (killen) och när mammorna hämtade dem efter fem dagar var de nya människor – artiga, ödmjuka, omtänksamma och ångerfulla. Come to think of it, programmet var nog mer som ”Ung och Bortskämd” möter Nannyakuten, eller något av alla de där programmen där en tränare uppfostrar odrägliga hundar. Strålande morgonteve var det i alla fall.
annikamarklund 
Vad härligt att du känner att det blev så bra med kontoret. Då var det ju verkligen det rätta.Kram Malin
Hej. Har precis läst igenom alla dina krönikor. Sitter här utan ord. Allt du skriver så fantastiskt vackert.
Åh, det låter härligt! Bra för dig! Apropå World’s strictes parents – har också sett det och jag dog lite. Av flera anledningar; blir så arg på stereotypen som målas upp och pga all auktoritet, som jag själv inte tål, som råder. För att jag måste sitta med skämskudde halva tiden. Och ändå inte kan sluta titta, haha. Kram
Låter toppen med kontoret och vilken fantastiskt fin hatt, den klär dig! Kram
Wow Annika så tjusig du är! Som en helt ny egen stil, himla fin.
Jag vill dansa med dig när jag ser dina bilder, kontor är väldigt bra för arbetsmoralen, dessutom känns det att man jobbar på ett annat sätt. World’s Strictest Parents påminner om en familjeroman jag läste, ”det skyddande regnet” av Jojo Myes. Det handlar om tre generationer kvinnor, mormodern som vill bo på landet, dottern som fick en usel uppväxt på landet, som fick en egen dotter och uppfostrade henne liberalt. Dottern med liberal uppväxt fick ett uselt förhållande till sin mor, och blev vuxen när hon hamnade hos morföräldrarna på landet, till sin mammas förtret. Allt nog så önskar jag att man fick höra talas om en kristen serie som inte är sjukt stereotyp, och som är jämställd. Att förbättra tillvaron är faktiskt inte samma sak som att servera en ”perfekt” lösning som ändå inte fungerar för alla. Folk har olika sorters problem, och ofta finns inte en enkel lösning.
nu har jag väntat på ett bra tillfälle att kommentera i flera veckor men det kommer aldrig! så nu kommenterar jag iallafall. varenda gång jag ska in på din blogg så skriver jag i adressfältet ”bea…” och då har din blogg hoppat upp där i datorns minne och jag trycker på ”enter” och varenda gång tänkter jag ”haha, bea- beanesås.” i den här orten säger man bea till beanesås. för nesås är så lång att säga antar jag. man kanske gör det i övriga landet också. det vet jag inget om. och du, jag älskar din blogg.
Haha, det programmet har jag också sett. Var bland det roligaste jag lyckades hitta under min vecka med influensa, fantastiskt amerikanskt och programmet överträffade nästan sig själv när pappan skulle prata med pojken om ”det viktiga i livet”, – givetvis den kristna tron.
Blev glad imorse när jag vid frukosten öppnar SN och ser att du är med i den. Roligt att läsa din krönika.
”det är ju inte varje dag man har anledning att glittra lite”Jag vet precis vad du menar, men fasiken vad fel jag tycker att det är. Jag tycker att man ska glittra varje dag. Jag försöker själv att anamma det- att varje dag är värd att fira!
Jag råkade också fastna framför det där programmet. Förutom könsindelningen lade jag även märke till hur högt militära personer sätts upp. De får ”prata vett” med banen (eller, ja, killen) som då inser hur viktigt det är med auktoriteter och att inte få kompromissa på flera personers villkor. Hot av typen ”du kommer aldrig kunna ta värvning med den där attityden” var även de populära. Jag som hade hoppats att den här typen av barnuppfostran skulle vara förlegad för länge sedan.